Ibland undrar jag vad jag gjort för att förtjäna att alla känslor jag känner känns så otroligt mycket. Visst när jag blir glad så blir jag JÄTTEGLAD, när jag blir kär/lycklig så blir jag jättelycklig och det känns som att hela kroppen är uppfylld av lycka i varenda por. Men det gör också att när jag blir ledsen, så blir jag JÄTTELEDSEN. Den känslan är inte riktigt lika rolig. Jag blir otröstlig och oftast med tankar om att är totalt värdelös och inte förtjänar att leva och med tankar om att jag inte orkar leva längre.
Ibland önskar jag verkligen hett att jag inte kände dessa extrema känslor, för det är väldigt jobbigt. Även när jag är jätteglad eller jättelycklig så är det väldigt krävande.
Ibland känner jag att det hade räckt med det där ''bara''. Att bara få vara ledsen. Räcker det inte att bara vara ledsen? Jag behöver verkligen inte dem här djupa dalarna med total hopplöshet och att vara otröstlig.
Även om det hjälper att ringa någon som kan tala lite logiskt vett i huvudet på mig och att det då endast tar några minuter för mig att komma upp ur dalen, så är känslan innan extremt jobbig och krävande och det sliter nåt så oerhört i både kroppen och själen. Jag blir både utmattad, trött och känslig för allt.
Ibland önskar jag verkligen hett att jag inte kände dessa extrema känslor, för det är väldigt jobbigt. Även när jag är jätteglad eller jättelycklig så är det väldigt krävande.
Ibland känner jag att det hade räckt med det där ''bara''. Att bara få vara ledsen. Räcker det inte att bara vara ledsen? Jag behöver verkligen inte dem här djupa dalarna med total hopplöshet och att vara otröstlig.
Även om det hjälper att ringa någon som kan tala lite logiskt vett i huvudet på mig och att det då endast tar några minuter för mig att komma upp ur dalen, så är känslan innan extremt jobbig och krävande och det sliter nåt så oerhört i både kroppen och själen. Jag blir både utmattad, trött och känslig för allt.