Fick en liten uppie för några dagar sedan. Var så strålande glad och lycklig ända in i själen. Jag insåg att alla människor jag träffat, både bra som mindre bra, faktiskt har hjälpt mig att utvecklas och att komma dit jag är idag. Alla har de kunnat lära mig någonting om livet och om mig själv. DET mina vänner är en ovärdelig kunskap och jag kan skatta mig lycklig som har fått möjlighet att träffa alla dessa människor.
Oavsett hur glada de har gjort mig eller hur mycket de har sårat mig, så är jag fortfarande otroligt tacksam. Utan dem hade jag aldrig varit den jag är idag, mått så bra som jag gör idag eller haft dem möjligheterna som jag har idag. Tack vare dessa människor har jag fått möjligheten att göra så många olika val, som vart och ett har lärt mig så mycket.
Vill verkligen tacka alla människor jag mött från djupet av mitt hjärta. TACK!!
Tackade ja till att passa en väns katt förra veckan. Det kändes som en bra idé då och som något jag kunde klara, men när någon dag hade gått rasade allt bara samman. Hur ska jag göra med mina rutiner? Skulle ju behöva ändra dem för en vecka. Hur ska jag göra med kläder, mat, alla saker jag har hemma, alla ärenden jag ska göra?
Fick det inte att gå ihop och hade en råpanik, som inte verkade gå över, men när jag pratat av mig lite med en vän och lugnat ner mig, så insåg jag att allt faktiskt gick att lösa.
Ännu en gång en lärdom för mig att sluta fastna i saker. Bara för att någonting känns ouppnåeligt innebär det aldrig att det faktiskt är det. Det är bara en känsla och den går över.
Gick igenom min telefonlista häromdagen och började sakna Kungälv så mycket så det sved i hjärtat. Alla kompisar jag hade där. Alla roliga minnen jag har tillsammans med dem. Det känns som att jag har lämnat en del av mitt liv därborta. Jag saknar allihopa nåt fruktansvärt.
Får se till att tänka på att jag har fina minnen därifrån och att jag faktiskt kan skapa lika många fina minnen här i Borås =)
Är väldigt glad över att jag fortfarande står Helena såpass nära och det känns som att våran relation utvecklas och blir bättre för var gång vi ses. Hon är helt underbart stark den människan och jag älskar henne för det.
Har fått ytterligare ett avslag från myndigheterna =(. Fick godkänt för boendestödjare två gånger i veckan, men avslag för att Jossan skulle få bli min kontaktperson. Jag undrar verkligen hur de tänker.
Hur ska jag kunna lita på att någon främmande, som inte känner mig, helt själv ska kunna hjälpa mig när ingen annan jag träffat (och det är många) har kunnat det på 8 år?
Hur ska någon helt okänd kunna förstå mina behov och kunna veta exakt vad jag behöver hjälp med, utan att ha någon som helst kommunikation med den viktigaste personen i mitt liv?
Jag genomgår ju rehabilitering genom NLP-metoden och eftersom det är det ENDA som har fungerat på mig, behöver en okänd person vara insatt i och ha förståelse för det. Hur ska det gå utan att ha en kommunikation med den person som faktiskt vet hur min rehabilitering ser ut idag och kommer att se ut?
Hur ska en okänd person kunna ordna en struktur och skapa ett schema i mitt liv utan att ha kontakt med den person som bär ansvaret för mina aktiviteter i stallet och på fritiden?
Pratade med Jossan nyss om ett schema jag hade lagt upp själv. Hon tyckte att jag skulle skriva upp att jag tog fler raster. Jag blev smått jättearg och ansåg att: det behöver jag faktiskt inte alls, för jag tar faktiskt bara en rast per dag.
Mhm...efter en liten stund insåg jag att, jo jag tar nog två raster per dag och nån gång kanske tre. Jag ville bara inte erkänna det för att jag tyckte att jag misskötte mitt åtagande när jag gjorde så. Jossan informerade mig dock om att det istället faktiskt var tvärtom.
Att det är bra att jag tar minst två raster om dagen, för det är att ta hand om sin kropp och återhämta sig så att man orkar med hela arbetspasset.
Det har hon ju faktiskt rätt i =) Behöver bara mota bort Envisa Jenny och plocka fram Eleven inom mig, så att jag kan börja lära och inse lite andra saker från andra än min destruktiva hjärna.
