pinguuhsverklighet.blogg.se

 

Jag har ouppnåeliga mål och när jag inte kan uppfylla dem (vilket är helt omöjligt), så straffar jag mig själv genom att antingen förvägra mig sömn, mat, kärlek eller roliga saker.
Oftast klarar jag idag av att tänka rationellt genom att ställa frågor till mig själv som;
-''Stämmer verkligen det här?''
-''Vad har jag egentligt gjort och uppnått?''
-''Var det verkligen så illa?''
Men ibland sitter jag så fast i min egna övertygelse att jag kan behöva ringa någon för att bryta mitt negativa spiraltänkande. 
Jag har därför lite svårt när det kommer till nära relationer eftersom att jag hela tiden letar efter bekräftelser på att den andra personen inte tycker om mig. Det är ofta fantasier jag målar upp. Jag framställer en verklighet som inte existerar från dem minsta småsaker för att bekräfta mina övertygelser. Tillslut blir det också en verklighet eftersom att jag skapar den själv. ''Självuppfyllande profetior.''

Kontrollbehovet har väl vissa sammanlänkningar med perfektionistsidan. Jag tycker om att ha kontroll och att planera allt utifrån minsta detalj. Problemet är att min värld rasar samman när saker inte blir som jag planerat och eftersom att världen inte snurrar kring min planering, så händer det ganska ofta.
Allt blir lite kaosartat för mig en stund, tills jag har fått tid till att vänja mig vid förändringen och då kunnat planera om.
Men eftersom att jag känner att jag inte riktigt kan kontrollera mig själv, så har jag lagt min kontroll utanför mig själv. Så som jag skrev ovan att jag kontrollerar mina dagar, planerar in småsaker, gör rutiner osv och även städning. Städningen är lätt att kontrollera och jag ser resultat.
Det är kul att ha ett skinande rent hem, men det har sitt pris. Det är lite jobbigt att ha folk boendes här,
Gäster är lugnt så länge jag får diska (jag vill gärna diska på mitt sätt), men när folk bor här, så fungerar inte mina städrutiner. Det blir också dubbelt så skitigt så jag får städa oftare och då blir jag irriterad över att folk inte kan hålla rent efter sig. (Jag förstår att de inte städar så som jag gör, men hjärnan vill ha sin kontroll.)
Det är heller inte sällan som jag, i mitt huvud, har planerat in hur vissa fester och träffar kommer att vara. Vad som ska göras, hur jag kommer att känna mig, hur roligt folk kommer att ha osv. Problemet är att jag sällan delar med mig av dessa planeringar till personerna som är inblandade, vilket gör att de omöjligt kan veta hur jag vill ha det och sen blir jag besviken över att saker inte blev som jag önskade/planerade och folk förstår då inte varför jag är besviken eller varför jag är besviken på dem.
Jag jobbar aktivt med dessa saker varje dag och det blir bättre och bättre, =) men jag har en lång väg kvar.
Jag är dock fortfarande livrädd för att göra fel eller för att folk ska tycka illa om mig och det gör att jag gärna blir lite stel ihop med andra, visar upp en fasad och ibland blir lite klumpig (ramlar, säger klumpiga saker till folk och välter ner saker). 

Det är tur att jag har tillräckligt med positiva egenskaper också för att väga upp dem lite mindre bra. Annars hade nog folk tröttnat för länge sedan =P

Ibland undrar jag vad jag gjort för att förtjäna att alla känslor jag känner känns så otroligt mycket. Visst när jag blir glad så blir jag JÄTTEGLAD, när jag blir kär/lycklig så blir jag jättelycklig och det känns som att hela kroppen är uppfylld av lycka i varenda por. Men det gör också att när jag blir ledsen, så blir jag JÄTTELEDSEN. Den känslan är inte riktigt lika rolig. Jag blir otröstlig och oftast med tankar om att är totalt värdelös och inte förtjänar att leva och med tankar om att jag inte orkar leva längre.
Ibland önskar jag verkligen hett att jag inte kände dessa extrema känslor, för det är väldigt jobbigt. Även när jag är jätteglad eller jättelycklig så är det väldigt krävande. 
Ibland känner jag att det hade räckt med det där ''bara''. Att bara få vara ledsen. Räcker det inte att bara vara ledsen? Jag behöver verkligen inte dem här djupa dalarna med total hopplöshet och att vara otröstlig. 
Även om det hjälper att ringa någon som kan tala lite logiskt vett i huvudet på mig och att det då endast tar några minuter för mig att komma upp ur dalen, så är känslan innan extremt jobbig och krävande och det sliter nåt så oerhört i både kroppen och själen. Jag blir både utmattad, trött och känslig för allt.

Vill du leva med mig? Som nära vän eller pojkvän? Då är det något jag vill berätta för dig.

Det är så en resa med mig kommer att se ut. Vill du följa med?

Oj är det verkligen ett år sedan jag skrev senast. Tiden går fort.
Det har hänt lite förändringar under tiden som gått iaf. Fått en ny praktik som vaktmästare. Det är ett ganska varierande arbete och det har fått mig att inse att jag vill bli målarlärling. 
Köket och hallen är färdigrenoverade. Bara 4 rum kvar nu hehe =P

Har kommit ännu längre i mitt arbete med mig själv, men har fortfarande en lång väg att gå. Jag har fortfarande lite svårt att visa känslor ordentligt. Är lite avundsjuk på folk som öppet kan visa äkta gläde, ilska, sorg och kärlek. Själv biter jag fortfarande ihop och stänger mycket inne. 
Det känns som att jag visar upp en fin och städad fasad

Kom att tänka på detta imorse då jag hade haft extra svängningar i humöret.

Igår kväll var jag på ett toppenhumör. Jag var vänlig mot alla, älskade världen, gick till hästarna leende och var så glad och tacksam över allting. Att det regnade bekom mig inte alls och allt jag gjorde i stallet var med kärlek och ömhet. Hästarna tackade mig och var otroligt gulliga. T.o.m Hidalgo var lite mindre arg än vanligt. Kände att jag kunde göra allt och lösa alla problem med glädje.
Och så idag när jag vaknade upp hatade jag hela världen. Regnigt, blåsigt och pissigt väder och trött var jag med. Tvingade mig igenom stallsysslorna och hästarna visade tydligt att de märkte detta. Gáta ''höll sig undan'' och var bara villig, Hera var extra nyfiken och frågande, Hidalgo hatade mig idag och jag fick fick inte ens röra honom, han till och med gick på mig när vi skulle in i hagen och visade tydligt att han var nonchig ''Jaha, stod du där? Det var ju dumt. Jag gick ju där'' och Bifrost bara ignorerade alltihopa och var sig själv. Lika kelig och utbildande som vanligt. Underbara klippan <3
Tack vare det lugnade jag ner mig lite och blev lite mer fokuserad. Dock fortfarande smått förbannad på världen. Tillslut började jag tänka på en rolig grej som någon berättade för mig igår och då började jag skratta. Det tog sin tid (3 timmar) innan jag kunde landa tillbaka till verkligheten, inse mitt tillstånd och ändra på det. Jag blir så förbannat låst i dem ibland och det känns som att jag inte riktigt kan kontrollera dessa svängningar alls. Det är fruktansvärt frustrerande för jag vet att det påverkar och sårar andra människor. När jag är i mina arga tillstånd, så skiter jag i allt och alla. So what om någon blir sur? De får väl skylla sig själva! Sedan när jag landar igen och inser vad jag sagt och gjort så känner jag massa skuldkänslor.

Det hade varit lätt att säga ''Ja, men bete dig inte så då'' men hur lätt är det, när jag är i ett tillstånd då jag skiter fullständigt i allt?

Fick ta ut lite ilska på min mat nyss iaf. När man får hacka loss bitar av sin frusna mat med hammare och skruvmejsel...då är det banne mig fruset!

Så då har man varit sjuk en vecka och legat hemma sen i torsdags.

Åkte ändå till dansen i tisdags och tittade på eftersom jag var så vrålförkyld. Tänkte att man lär ju sig iaf något genom att titta istället för att stanna hemma och jag gillar ju dansen och vill utvecklas.
Dålig idé. Fick sitta på mina egna händer ibland för att inte hoppa upp och dansa ändå och speciellt när de övade på nya saker. 

Det börjar klia i mig inifrån själen nu. Jag vill sjunga!!! Smådansa kan jag göra för att stilla dansbehovet, men jag kan inte direkt nynna eller något annat eftersom alla ljud kan skada halsen.

Så nu får jag allt bli frisk!!!

Hittade lite inspelningar jag gjort tidigare och det hjälpte ju inte mitt kliande sångbehov mindre. Vill bara öva ännu mer och spela in ännu mer.

 

Tror jag snöt mig säkert 1000 gånger om dagen dem senaste 4 dagarna. Hur mycket får det egentligen plats i näsan??????

 Sen gick vi in i en av hagarna och Jossan sa att jag skulle hoppa upp igen så jag kunde lära mig stanna henne. Sagt och gjort jag hoppar upp igen. Först går det lugnt. 3 sekunder senare går det lite fortare. ''Ge och ta. Ge och ta.'' Ropar Jossan och jag ger och tar, men fortare går det. Styr in henne i ett hörn och det är stopp, tar några djupa andetag och vänder runt henne. Efter tre steg går det ganska fort igen.

 ''BÖJ!!'' Hör jag Jossan skrika och jag tar lite i ena tygeln, men har fullt sjå att hålla fast mig med andra handen i manen, så blir inte så mycket över till att plocka upp tygeln.
Mitt i allt detta upptäcker jag till min egen stolthet och förvåning ''Jag sitter kvar!!! =D Jag sitter kvar barbacka på en rusande häst!!'' =D
Hann knappt avsluta den tanken innan jag fann mig flygande i luften och faceplantade ner i backen.
Hidalgo fick lite fnatt han också och stod och hoppade och skuttade.

 

I lördags hände något som satte min värld i gungning igen. En kille lurade hem mig till sig för att få mig i säng. Eftersom jag visste vem han var så litade jag till viss del på honom, men det visade det sig att jag inte kunde göra.
Han försökte med alla manipulativa resurser han hade. Själv tyckte jag mest att hela situationen var ganska obehaglig och efter en stund började gamla minnen komma tillbaka. Jag kände igen hela situationen från en gammal händelse med en annan kille. Den här killen använde samma metoder och allting var i princip identiskt med den händelsen. Enda skillnaden var att nu sa jag ifrån mer, men denna insikten fick mig att bli ordentligt rädd.
Jag lyckades lura iväg mig till min telefon och skicka ett meddelande till en kompis som kom springande. När jag sa att jag var tvungen att gå för att min kompis stod nedanför, blev killen arg och det bekräftade mina misstankar. Han var exakt som den andra killen fast den gången gick det tyvärr inte lika bra som denna.

''Du är ju en väldigt attraktiv kvinna och då får man vara beredd på att såna här situationer kan uppstå.''
''Du följde faktiskt med honom frivilligt.''
''Ni var ju båda fulla och du gjorde säkert något för att bjuda in honom.''
''Det är nog bäst att hålla tyst om det här och lägga detta bakom sig.'' Tack för den liksom.
Så bara för att man ser attraktiv ut, får man skylla sig lite själv då eller ska man hela tiden behöva vara beredd för sånt här om man ser bra ut och se till att jämt vara ''beväpnad'' med vaktande vänner eller något?
Dessa kommentarer skrämde mig lite och jag fick en inblick i hur svårt det kan vara för en kvinna som har blivit våldtagen om skulle få detta motståndet. Idag ville jag faktiskt gå ut med en påse på huvudet för tänk om någon skulle finna mitt utseende behagligt och hoppa på mig. ''Jag får ju faktiskt vara beredd på det.''
Precis så kändes det idag och om jag behöver gå runt och vara på min vakt hela tiden pga mitt utseende, för att annars får jag skylla mig själv, så är det inget liv jag vill leva.
Förstår att detta enbart är en människas tycke och att alla är olika och att jag självklart aldrig ska behöva oroa mig när jag går ut, men om det är detta som tjejer får höra när det händer något, så blir jag fan rädd för vissa människors syn på sånt här.

 Joséphine kom hem igen i lördags och berättade lite om sin kursvecka. Bland annat så får de ta tag i mycket med sig själva vilket resulterar i mycket känslosvängningar. Hon berättade att varje gång hon åkt iväg på kurs så har hon fått känna på lite hur jag har det och att hon förstod hur ansträngande det kan vara.

 

Att vara beroende av andra människor och det de ger en behöver verkligen få ett avslut nu. Att låta bli att smsa är som att låta bli choklad när du är som mest godissugen, har menstruation och det ligger precis framför dig. Det är utmattande och tar upp hela min hjärnverksamhet eftersom jag hela tiden behöver motstå impulsen att skicka ett och hela tiden behöver sysselsätta mig med annat.

Idag fick jag känna på något helt nytt. En helt ny känsla som var som ett uppvaknande för mig.

Hjälpte någon idag och lyckades med detta utan att ta över helt och hållet för en gång skull =D

Fan vad jag fick hålla fingarna i styr för att inte ta över haha, men känslan efteråt vad helt oerhörd. Känslan jag fick när jag såg någon växa över att ha klarat det, att jag var delaktig i det och jag fick känna att någon faktiskt hade lärt sig något...utav mig!! =D

Jag kunde känna mig duktig och kunnig utan att behöva vara överlägsen, utan att ta över och göra allt själv. Jag kunde känna mig duktig och kunnig trots att jag var ödmjuk. Det är helt otroligt =D
Tack Joséphine <3 <3 <3

Jag lär mig något nytt varje dag och för varje gång jag pratar med någon, så blir jag en erfarenhet rikare. 

Min första reaktion var att ''Jag har inte råd med det här!!!'', ''Jag ska sluta med alla mediciner!!'' och så en vilja att kasta mobilen in i väggen, men jag höll tillbaka *stolt*, sedan följde tårar, ilska och ett oerhört hat mot apoteken. 
Det är tur att jag har underbara Jossan som trots mitt tillstånd, höll sig kolugn och bara lyssnade, ställde frågor jag inte ville höra och tog mig ner på jorden igen.

 

Personligen vill jag helst vara utan mediciner och lära mig hantera allt utan massa preparat. Mina stämningsstabiliserare verkar ju vara totalt värdelösa. Jag är precis lika labil som innan.

Impulskontrollmedicinen (Concerta) däremot kan jag ha kvar. Det är den enda medicin som faktiskt har fungerat och hjälpt hittills. Resten kan ju bara flyga och fara!

Hon vet att vi tar bussen till stallet ibland om det verkligen spöregnar eller om någon av hundarna är skadade. Hon vill helst ta bussen när det regnar, men denna gången skulle det verkigen inte hjälpa henne. Det hjälper tyvärr inte att ta bussen om man är kissenödig <3 <3 och vi skulle inte ens till stallet. Smarta Iris!!

Jag tror det har att göra med att hon har tagit saker i stunden när situationer har uppstått, vilket nu gör att när liknande situationer uppstår så kan jag känna igen dem.
ÄNTLIGEN!!! Äntligen börjar jag förstå. Jag påminner mig också hela tiden om att vara medveten om mig själv och öppen. Självklart fastnar jag ibland, men det blir färre och färre tillfällen och för varje gång tar det mindre och mindre tid innan jag tar mig ur det =)

 

Är otroligt tacksam över att jag har Joséphine i mitt liv och för att jag kom hit och fått stanna här.

Träffade min livscoach i Onsdags och vi gjorde en känsoprocess, vilket innebar att hon ställer en massa frågor om hur jag behöver tänka, säga, göra och vara för tro på mig själv =)
Efteråt så började vi prata om lite blandade saker och vi kom in lite på henne och hennes familj. Det visade sig att vi har en del gemensamt och när hon pratar kan jag höra mina egna föräldrar genom henne. Hur de har känt och upplevt saker. När jag hör henne förstår jag mer och mer hur det kan vara att vara förälder. Oron man känner inför sitt barn, om man är en bra förälder osv.

Jag vet att jag inte har varit en lätt unge att dras med och speciellt inte med mina diagnoser, som inte upptäcktes förrän jag hade flyttat hemifrån. Det har nog varit allt annat än lätt. Jag kan föreställa mig den desperation och förtvivlan mina föräldrar antagligen kände när de inte visste hur de skulle hantera mig och vissa situationer.

Jag blir frustrerad själv bara av att tänka på detta och så vet jag också att det aldrig hjälper att bli arg, men hur ska man kunna hålla sig från det när man inte har några resurser kvar? Vart ska man ta vägen när barnet inte förstår och när inte den ''vanliga'' uppfostran fungerar? Jag var såpass introvert också så mina diagnoser var inte lika tydliga att upptäcka.

Tack vare min livscoach börjar jag nu förstå varför mina föräldrar gjorde som de gjorde, varför saker hände som det hände och varför det blev som det blev ibland. Jag har hela tiden vetat att mina föräldrar gjort så gott de har kunnat utifrån den kunskap de har haft, men nu förstår jag det även. Jag hade med största sannolikhet agerat och reagerat precis likadant. Jag hade känt samma hjälplöshet och förtvivlan.
Just nu kan jag bara känna stor ömhet inför och älska mina föräldrar för deras tålamod, att de stod ut med alla mina exter och för all den tid de har kämpat så mycket för och med mig. Jag vet också att mina syskon har knuffats undan och hamnat i skuggan väldigt mycket pga det och det är beklagligt. 

All denna vetskap kommer jag nu ta med mig när jag får egna barn och någon av dem skulle råka ha samma ''problem/svårigheter''. 
Mitt liv har varit och är en stor öppen bok med lärdomar att se tillbaka på, så att jag kan ha en möjlighet att sedan göra annorlunda och förhoppningsvis få ett bättre resultat nästa gång =)

Det negativa var att få dem jag jobbade med att inse att jag faktiskt är helt ny i det köket och när det gäller matlagning i alla former. Var nära på att bryta ihop totalt flera gånger, tills jag kom på att jag nog fick vara lite tydligare med att säga vad jag visste och inte.

Det positiva var att de alla är jättesnälla, trevliga och hjälpsamma. Jag kände mig verkligen välkommen där.

Andra dagen gick mycket bättre. Jag blev satt på en uppgift som tog några timmar, vilket var väldigt skönt eftersom jag då inte behövde springa runt och leta ingredienser =)
Tredje dagen var lite jobbigare. Fick göra lite mer vilket innebar mycket letande efter saker och ingredienser, springa och leta reda på dem anställda för att fråga det jag inte förstod osv. Flera verkade oxå väldigt stressade och jag fick hela tiden tänka på att INTE ta på mig deras tillstånd. Det tog väldigt mycket kraft och energi och tillslut var jag helt tom i huvudet. Jag fick förklarat för mig hur jag skulle göra säkert tre gånger och ändå fattade jag inte för hjärnan var som mos =P
Mycket krävande, men lärorika dagar.

 

Hängde med en kompis och tränade i fredags. Det gick sådär. Klarade 5 min på bandet och 5 min på crosstrainern, sedan var jag svimfärdig. Det var en stor besvikelse och början på insikten att min brist på aptit börjar ta ut sin rätt. Det suger, men det är verkligheten. Nu behöver jag bara hitta ett sätt att tänka, så att jag kan börja äta riktigt igen.

Jag planerar fortfarande upp min dag efter andra människor. Jag behöver verkligen sluta med det, för så fort saker inte blir som jag planerat det (och nej den andra får oftast inte vara delaktig i mina planer) så blir jag helt utom mig. Världen går under, den andre är opålitlig och det är så synd om mig, för nu hann jag minsann varken med detta eller detta. *Suck* 

Jag och Jossan hade ett storbråk om detta i måndags på dagen och vad tog det? Tre timmar? Så gjorde jag om samma idiotgrej igen! Jag har iaf börjat förstå vad lärdomen är i detta och att det kommer hända om och om igen tills jag lärt mig. Däremot tycker jag faktiskt det är ganska positivt. För varje gång en ''jorden går under''-händelse händer, så får jag träna på att hantera mina känslor och tillstånd =D
Lite stukat kanske att jag gillar detta (ja inte under tiden då självklart, då mår jag ju piss, utan efteråt), men hur ska jag annars ha möjlighet till att lära mig?

Har tagit hand om hundar och hästar en vecka igen och allt har gått som smort. Istället för att få panik denna gången, så släppte jag på känslan av att ALLT ansvar är mitt. Det är det nämligen inte. Jag visste att det fanns människor runt omkring som kunde hjälpa till om och när det behövdes, vilket gjorde att jag kände att vi var några stycken som delade på ansvaret.

Det gjorde att det inte kändes lika tungt och jobbigt denna gången =)

Jag kom att tänka på en sak idag. 

Innerst inne har jag alltid haft en önskan om hur jag vill att saker och ting ska bli, hur jag vill ha det och hur jag vill forma saker.

Det fick mig att börja tänka...kanske är det så att jag omedvetet medvetet skapat även dem allra hemskaste situationer i mitt oförståndiga försök att få saker att bli som jag vill, men eftersom jag inte vetat hur jag ska forma det enligt min önskan, så har det istället fått hemska konsekvenser...för alla parter.

 

Just nu kan jag inte mer än känna medlidande för alla som ovetande och ofrivilligt varit inblandade. Även om denna insikt aldrig kan rättfärdiga andras beteende, så känner jag mig ändå som boven i dramat.

En lunchrestaurang i knalleland. Känns lika underbart som skrämmande, men det kommer att gå superbra det vet jag. Ska dit imorgon igen och ha ett till möte.

Oavsett hur glada de har gjort mig eller hur mycket de har sårat mig, så är jag fortfarande otroligt tacksam. Utan dem hade jag aldrig varit den jag är idag, mått så bra som jag gör idag eller haft dem möjligheterna som jag har idag. Tack vare dessa människor har jag fått möjligheten att göra så många olika val, som vart och ett har lärt mig så mycket. 
Vill verkligen tacka alla människor jag mött från djupet av mitt hjärta. TACK!!

Tackade ja till att passa en väns katt förra veckan. Det kändes som en bra idé då och som något jag kunde klara, men när någon dag hade gått rasade allt bara samman. Hur ska jag göra med mina rutiner? Skulle ju behöva ändra dem för en vecka. Hur ska jag göra med kläder, mat, alla saker jag har hemma, alla ärenden jag ska göra?
Fick det inte att gå ihop och hade en råpanik, som inte verkade gå över, men när jag pratat av mig lite med en vän och lugnat ner mig, så insåg jag att allt faktiskt gick att lösa.
Ännu en gång en lärdom för mig att sluta fastna i saker. Bara för att någonting känns ouppnåeligt innebär det aldrig att det faktiskt är det. Det är bara en känsla och den går över.

Får se till att tänka på att jag har fina minnen därifrån och att jag faktiskt kan skapa lika många fina minnen här i Borås =)
Är väldigt glad över att jag fortfarande står Helena såpass nära och det känns som att våran relation utvecklas och blir bättre för var gång vi ses. Hon är helt underbart stark den människan och jag älskar henne för det.

Hur ska jag kunna lita på att någon främmande, som inte känner mig, helt själv ska kunna hjälpa mig när ingen annan jag träffat (och det är många) har kunnat det på 8 år?
Hur ska någon helt okänd kunna förstå mina behov och kunna veta exakt vad jag behöver hjälp med, utan att ha någon som helst kommunikation med den viktigaste personen i mitt liv?
Jag genomgår ju rehabilitering genom NLP-metoden och eftersom det är det ENDA som har fungerat på mig, behöver en okänd person vara insatt i och ha förståelse för det. Hur ska det gå utan att ha en kommunikation med den person som faktiskt vet hur min rehabilitering ser ut idag och kommer att se ut?
Hur ska en okänd person kunna ordna en struktur och skapa ett schema i mitt liv utan att ha kontakt med den person som bär ansvaret för mina aktiviteter i stallet och på fritiden?

Har börjat jobba lite med mig själv och börjat se på mig själv ur ett utifrån-perspektiv och det är ett jobbigt jävla projekt, för jag ser inte mig själv som den personen som jag vill vara.
Och den personen som jag vill vara är helt ouppnåelig eftersom jag vill vara perfekt. Jag vill vara ALLT, kunna ALLT, vara VACKRAST och ha en oemotståndlig personlighet. Jag vill kunna älska allt och alla och BLI älskad av allt och alla.
Och just precis nu, så är Joséphine iväg på kurs och jag har allt ansvar, men som tur är så är Jossan allseende och har sett till att jag har ett helt gäng människor som back-up =) tack för det.
Ändå känner jag mig så totalt uppgiven och så stressad. Just nu känns det som att jag inte kommer att klara den här veckan.
Har intalat mig själv hela dagen att det inte gör något. Jag har hjälp att ta till. Jag behöver inte klara allt själv. Att ta hjälp utav andra är inget misslyckande eller att vara oansvarig. Tvärtom!! Att ta hjälp av andra när man känner att det blir för mycket ÄR att vara ansvarsfull, för till hur mycket hjälp för hästarna, hundarna, Jossan kommer jag vara om jag är ett sönderstressat vrak dem sista dagarna.

Sedan fick jag intala mig själv om hur dum jag var.
De hade fått sin frukost, de hade fått sin morgonkraft och de hade fått nytt vatten i hagen. Eftersom det hade regnat inatt (stod det inget om på SMHI ''älska svenskt väder'') så fick de vara inne och äta sin frukost med ulltäckena på.
Det var de väldigt tacksamma över. De var glada över att få ligga ner och vila en stund i boxarna. Dessutom ska jag ju tillbaka nu ikväll och ta in dem för natten och då kommer jag ju borsta och ta hand om dem nu istället. Har också bett om hjälp att ta in dem ikväll, så att jag inte blir helt ensam.

Vad är det med mig? Jag har ingen aning om vad jag vill och hur ska jag kunna jobba mot något då? Vart ska jag hitta motivationen om jag inte ens vet vad jag ska bli motiverad för?
Ena stunden mår jag jättebra (var i full gång igår och mådde toppen) och idag är det som att jag inte duger till något. Känner inte ens att jag kan skylla på det bipolära, för jag vet att det är jag själv som väljer att stanna kvar i känslan.
Har vacklat fram och tillbaka idag i allt känns det som. Mina känslor är i uppror och de strider om vilken känsla som ska kännas, men jag känner ju av allihopa samtidigt.
Ena stunden vill jag lyckas, skaffa barn och lära mina barn om livet och dess möjligheter, i nästa stund vill jag inte veta av några jävla ungar alls. Ena stunden vill jag ha gård och leva ett lyckligt liv och nästa vill jag bara skita i allting.
Jag är livrädd för det är nu som jag insett att jag är ensam i allt detta. Självklart vet jag att jag kan be om stöd och hjälp, men det är JAG och endast som har det ansvaret och måste ta det valet att be om det.
Ingen annan kan göra det åt mig och det är där som jag står ensam. DET är skrämmande.

Kom och tänka på ett citat som jag läst någonstans att om jag vill ha ljuset så får jag stå i det och då hör jag Jossans röst. -''Men skulle du inte kunna ta ett ljus med dig (som en lykta t.ex), som kan hjälpa dig lysa upp en del utav vägen.''
Jo det skulle ju hjälpa lite. Jag behöver ju faktiskt inte se allt (trygghet-otrygghet = 6 mentala grundbehov) för då förloras ju spänningen med livet, samtidigt kan jag ju ha den lilla lyktan som en trygghet som kan hjälpa mig att se iaf lite klarare bara just precis där jag går.
Jag ska göra mitt bästa.

Tappade min mobil i asfalten i förrgår morse så att glaset på displayen sprack. Jag överdriver inte ens när jag säger att hela min värld rasade samman just då. Jag var verkligen helt förstörd. Hela mitt liv är beroende utav min telefon för att det ska funka. Jossan gjorde så gott hon kunde för att säga att mitt liv är här och nu och inte i telefonen, men min hjärna skrek något annat.

Alla nummer till alla instanser, väckarklockan, alarmen för mina mediciner, väntade på sms för leveransordern utav min näringsersättning (som jag också behöver nu för att hjärnan ska funka) och väntade även på samtal från stället där jag förmodligen kommer börja arbetsträna. 

Hemförsäkringen tog inte lagningen eftersom priset gick under självrisken och tre kunde inget göra. Varje sak jag kunde tänkas komma på involverade ett samtal (ifrån min mobil) eller leta upp något på internet. Tänkte köpa skärmskydd, men det hade jag inte råd med och för varje liten sak som jag inte kunde lösa, så dog jag lite mer inombords. Det kändes som att jag lika gärna kunde lägga mig ner och ge upp.

 

Efter en 8 timmar när jag lugnat ner mig lite och insett att jag inte kommer dö bara för att jag fått en spricka i min mobilskärm, så började jag inse hur läskigt beroende vi är utav denna lilla fyrkantiga plastsak som vi stirrar på 8-10 timmar om dagen.

Undrar vad djuren tycker om det? De lär ju tro att vi är dumma i huvudet och när vi inte pratar med våran plastsak, så kommer vi hem och stirrar resten av tiden på en liten större plastfyrkant som är uppsatt på väggen....