pinguuhsverklighet.blogg.se - En blogg där jag visar världen utifrån min synvinkel.

Normal med vissa avvikelser

Jag har vissa mönster som återupprepas ofta. Det handlar mycket om mitt kontrollbehov och min perfektionism. Allting måste vara eller göras perfekt annars är jag värdelös.

Jag har ouppnåeliga mål och när jag inte kan uppfylla dem (vilket är helt omöjligt), så straffar jag mig själv genom att antingen förvägra mig sömn, mat, kärlek eller roliga saker.
Oftast klarar jag idag av att tänka rationellt genom att ställa frågor till mig själv som;
-''Stämmer verkligen det här?''
-''Vad har jag egentligt gjort och uppnått?''
-''Var det verkligen så illa?''
Men ibland sitter jag så fast i min egna övertygelse att jag kan behöva ringa någon för att bryta mitt negativa spiraltänkande.

Jag är också helt övertygad om att andra inte tycker om mig. När jag inte uppnår mina ouppnåeliga mål, så hatar jag mig själv och ser mig som mindre värd än alla andra, lägre ställd och ofta totalt värdelös. Det är min stora övertygelse och eftersom att jag tycker så om mig själv, så är jag också helt övertygad om att andra tycker likadant.

Jag har därför lite svårt när det kommer till nära relationer eftersom att jag hela tiden letar efter bekräftelser på att den andra personen inte tycker om mig. Det är ofta fantasier jag målar upp. Jag framställer en verklighet som inte existerar från dem minsta småsaker för att bekräfta mina övertygelser. Tillslut blir det också en verklighet eftersom att jag skapar den själv. ''Självuppfyllande profetior.''

Kontrollbehovet har väl vissa sammanlänkningar med perfektionistsidan. Jag tycker om att ha kontroll och att planera allt utifrån minsta detalj. Problemet är att min värld rasar samman när saker inte blir som jag planerat och eftersom att världen inte snurrar kring min planering, så händer det ganska ofta.
Allt blir lite kaosartat för mig en stund, tills jag har fått tid till att vänja mig vid förändringen och då kunnat planera om.

Men eftersom att jag känner att jag inte riktigt kan kontrollera mig själv, så har jag lagt min kontroll utanför mig själv. Så som jag skrev ovan att jag kontrollerar mina dagar, planerar in småsaker, gör rutiner osv och även städning. Städningen är lätt att kontrollera och jag ser resultat.
Det är kul att ha ett skinande rent hem, men det har sitt pris. Det är lite jobbigt att ha folk boendes här,
Gäster är lugnt så länge jag får diska (jag vill gärna diska på mitt sätt), men när folk bor här, så fungerar inte mina städrutiner. Det blir också dubbelt så skitigt så jag får städa oftare och då blir jag irriterad över att folk inte kan hålla rent efter sig. (Jag förstår att de inte städar så som jag gör, men hjärnan vill ha sin kontroll.)

Det är heller inte sällan som jag, i mitt huvud, har planerat in hur vissa fester och träffar kommer att vara. Vad som ska göras, hur jag kommer att känna mig, hur roligt folk kommer att ha osv. Problemet är att jag sällan delar med mig av dessa planeringar till personerna som är inblandade, vilket gör att de omöjligt kan veta hur jag vill ha det och sen blir jag besviken över att saker inte blev som jag önskade/planerade och folk förstår då inte varför jag är besviken eller varför jag är besviken på dem.

Jag jobbar aktivt med dessa saker varje dag och det blir bättre och bättre, =) men jag har en lång väg kvar.
Jag är dock fortfarande livrädd för att göra fel eller för att folk ska tycka illa om mig och det gör att jag gärna blir lite stel ihop med andra, visar upp en fasad och ibland blir lite klumpig (ramlar, säger klumpiga saker till folk och välter ner saker).

Det är tur att jag har tillräckligt med positiva egenskaper också för att väga upp dem lite mindre bra. Annars hade nog folk tröttnat för länge sedan =P

Extrema Jenny

Ibland undrar jag vad jag gjort för att förtjäna att alla känslor jag känner känns så otroligt mycket. Visst när jag blir glad så blir jag JÄTTEGLAD, när jag blir kär/lycklig så blir jag jättelycklig och det känns som att hela kroppen är uppfylld av lycka i varenda por. Men det gör också att när jag blir ledsen, så blir jag JÄTTELEDSEN. Den känslan är inte riktigt lika rolig. Jag blir otröstlig och oftast med tankar om att är totalt värdelös och inte förtjänar att leva och med tankar om att jag inte orkar leva längre.
Ibland önskar jag verkligen hett att jag inte kände dessa extrema känslor, för det är väldigt jobbigt. Även när jag är jätteglad eller jättelycklig så är det väldigt krävande.
Ibland känner jag att det hade räckt med det där ''bara''. Att bara få vara ledsen. Räcker det inte att bara vara ledsen? Jag behöver verkligen inte dem här djupa dalarna med total hopplöshet och att vara otröstlig.
Även om det hjälper att ringa någon som kan tala lite logiskt vett i huvudet på mig och att det då endast tar några minuter för mig att komma upp ur dalen, så är känslan innan extremt jobbig och krävande och det sliter nåt så oerhört i både kroppen och själen. Jag blir både utmattad, trött och känslig för allt.

Att leva med mig

Vill du leva med mig? Som nära vän eller pojkvän? Då är det något jag vill berätta för dig.

Jag kanske inte alltid är så lätt att leva med.
Ibland kanske jag hatar dig för att du inte svarar när jag ringer eller för att du glömt göra rent handfatet efter dig.
Jag vet att ett liv med mig kan vara som en berg och dalbana. Lika hett som jag kan hata för något litet, lika hett älskar jag dig för något annat litet.
Varje känsla för mig kan mäta sig med det högsta berget på vår jord.
Ibland ligger jag och gråter i ångest över någon tanke som dykt upp eller över någon scen i en film. Min sorg kan verka otröstlig.
Men lika otröstlig som min sorg kan verka, lika osvikligt kommer jag vara dig lojal för alltid.
Har jag en gång börjat älska dig kommer du betyda allt för mig.
Lika starkt och oväntat som jag kan gråta över något obetydligt, lika starkt och oväntat skrattar jag sekunden efter åt en rolig bild på Facebook.
Jag kan ibland bli lite manisk i det jag tar mig för. Kan då ibland bli irriterad och upprörd om jag blir avbruten. Men lika maniskt som jag ägnar mig åt städning, åt något projekt och åt träning, lika passionerat ägnar jag mig även åt min kreativitet och lika passionerat kommer jag att ägna mig åt dig om du bara låter mig få komma när jag är redo för det.
Att dela ett liv med mig kommer att vara stormigt, händelsefullt, spännande, roligt, frustrerande och kärleksfyllt.
Och eftersom jag så passionerat lägger mitt allt i det jag gör, så kommer jag alltid att lyckas med det jag vill och jag kommer alltid att satsa på oss.
Det kommer finnas stunder då du kommer känna dig oälskad, osedd och unwanted. Det är enbart för att något annat upptar min passion just då. Om du bara har tålamod att vänta lite, så kommer min passion snart att vändas tillbaka mot dig igen och det med full kraft.

Det är så en resa med mig kommer att se ut. Vill du följa med?

Tillbaka igen

Oj är det verkligen ett år sedan jag skrev senast. Tiden går fort.
Det har hänt lite förändringar under tiden som gått iaf. Fått en ny praktik som vaktmästare. Det är ett ganska varierande arbete och det har fått mig att inse att jag vill bli målarlärling.
Köket och hallen är färdigrenoverade. Bara 4 rum kvar nu hehe =P

Har kommit ännu längre i mitt arbete med mig själv, men har fortfarande en lång väg att gå. Jag har fortfarande lite svårt att visa känslor ordentligt. Är lite avundsjuk på folk som öppet kan visa äkta gläde, ilska, sorg och kärlek. Själv biter jag fortfarande ihop och stänger mycket inne.
Det känns som att jag visar upp en fin och städad fasad

Men inuti är det kaos.
Jag jobbar på att renovera och bygga upp, men hela tiden förstör jag för mig själv och skriker och gapar på mig och river ner det jag åstadkommit.

Så att jag hela tiden får göra om och göra om. pga detta så har jag också börjat få lite svårt att släppa nya människor in på livet =( Jag som alltid varit en sån social och utåtriktad person.
Jag får hoppas på att det kommer tillbaka en dag :)

Want to join my ride?

Det kan nog verkligen inte vara lätt att leva med mig.

Kom att tänka på detta imorse då jag hade haft extra svängningar i humöret.

Igår kväll var jag på ett toppenhumör. Jag var vänlig mot alla, älskade världen, gick till hästarna leende och var så glad och tacksam över allting. Att det regnade bekom mig inte alls och allt jag gjorde i stallet var med kärlek och ömhet. Hästarna tackade mig och var otroligt gulliga. T.o.m Hidalgo var lite mindre arg än vanligt. Kände att jag kunde göra allt och lösa alla problem med glädje.
Och så idag när jag vaknade upp hatade jag hela världen. Regnigt, blåsigt och pissigt väder och trött var jag med. Tvingade mig igenom stallsysslorna och hästarna visade tydligt att de märkte detta. Gáta ''höll sig undan'' och var bara villig, Hera var extra nyfiken och frågande, Hidalgo hatade mig idag och jag fick fick inte ens röra honom, han till och med gick på mig när vi skulle in i hagen och visade tydligt att han var nonchig ''Jaha, stod du där? Det var ju dumt. Jag gick ju där'' och Bifrost bara ignorerade alltihopa och var sig själv. Lika kelig och utbildande som vanligt. Underbara klippan <3
Tack vare det lugnade jag ner mig lite och blev lite mer fokuserad. Dock fortfarande smått förbannad på världen. Tillslut började jag tänka på en rolig grej som någon berättade för mig igår och då började jag skratta. Det tog sin tid (3 timmar) innan jag kunde landa tillbaka till verkligheten, inse mitt tillstånd och ändra på det. Jag blir så förbannat låst i dem ibland och det känns som att jag inte riktigt kan kontrollera dessa svängningar alls. Det är fruktansvärt frustrerande för jag vet att det påverkar och sårar andra människor. När jag är i mina arga tillstånd, så skiter jag i allt och alla. So what om någon blir sur? De får väl skylla sig själva! Sedan när jag landar igen och inser vad jag sagt och gjort så känner jag massa skuldkänslor.

Det hade varit lätt att säga ''Ja, men bete dig inte så då'' men hur lätt är det, när jag är i ett tillstånd då jag skiter fullständigt i allt?

Ta ett humörkort varje timma och se vad det blir.

Fick ta ut lite ilska på min mat nyss iaf. När man får hacka loss bitar av sin frusna mat med hammare och skruvmejsel...då är det banne mig fruset!

Nytt beroende =D

Så då har man varit sjuk en vecka och legat hemma sen i torsdags.

Åkte ändå till dansen i tisdags och tittade på eftersom jag var så vrålförkyld. Tänkte att man lär ju sig iaf något genom att titta istället för att stanna hemma och jag gillar ju dansen och vill utvecklas.
Dålig idé. Fick sitta på mina egna händer ibland för att inte hoppa upp och dansa ändå och speciellt när de övade på nya saker.

Samma har varit med sången. Haft uppehåll med röstövningarna nu i en och en halv vecka pga min förkylning, men tro fan att jag kommer på mig själv med att sjunga iaf.

Det börjar klia i mig inifrån själen nu. Jag vill sjunga!!! Smådansa kan jag göra för att stilla dansbehovet, men jag kan inte direkt nynna eller något annat eftersom alla ljud kan skada halsen.

Så nu får jag allt bli frisk!!!

Hittade lite inspelningar jag gjort tidigare och det hjälpte ju inte mitt kliande sångbehov mindre. Vill bara öva ännu mer och spela in ännu mer.

https://soundcloud.com/jenny-skoog-1

Tror jag snöt mig säkert 1000 gånger om dagen dem senaste 4 dagarna. Hur mycket får det egentligen plats i näsan??????

A toilet paper nose blowing hat - hade varit nödvändigt

Faceplant i backen

Testade på att rida Gáta för första gången igår. Eftersom jag inte åkt av på ett bra tag nu kunde jag ju lika gärna göra det två gånger på samma dag...inom loppet av 10 minuter, så nu har jag iaf säkrat min kvot för ett tag framöver =P
Har inte lärt mig rida islandshästar och fick smärtsamt veta att ju mer man tar i tyglarna, desto fortare går det och fort gick det!
Första gången tänkte jag att ''Jag hoppar av för jag får inte stopp på henne.'' Ja det gick ju sådär och jag landa pladask på rumpan, tappar hästen som rusar ner till hagen till sin bästis Bifrost och spränger staketet..kul. Traskar tillbaka lite öm i baken och hämtar henne. Bakom oss kommer sedan en leende Joséphine ''Jasså där är ni.''

Sen gick vi in i en av hagarna och Jossan sa att jag skulle hoppa upp igen så jag kunde lära mig stanna henne. Sagt och gjort jag hoppar upp igen. Först går det lugnt. 3 sekunder senare går det lite fortare. ''Ge och ta. Ge och ta.'' Ropar Jossan och jag ger och tar, men fortare går det. Styr in henne i ett hörn och det är stopp, tar några djupa andetag och vänder runt henne. Efter tre steg går det ganska fort igen.

''GE OCH TA!'' Skriker Jossan och jag ger och tar allt jag kan. Hjälper icke för jag är fortfarande för hård i handen och nu sitter jag barbacka på en rusande häst.

''BÖJ!!'' Hör jag Jossan skrika och jag tar lite i ena tygeln, men har fullt sjå att hålla fast mig med andra handen i manen, så blir inte så mycket över till att plocka upp tygeln.
Mitt i allt detta upptäcker jag till min egen stolthet och förvåning ''Jag sitter kvar!!! =D Jag sitter kvar barbacka på en rusande häst!!'' =D
Hann knappt avsluta den tanken innan jag fann mig flygande i luften och faceplantade ner i backen.
Hidalgo fick lite fnatt han också och stod och hoppade och skuttade.

Jenny som bor i stallet åkte förbi med sin bil precis och undrade smått vad vi höll på med. En häst rusar runt i hagen och den andra stegrar och skuttar, så hon stannade precis lagom till när jag flög av =P

Stackars Gáta stannade några meter framför mig och såg helt förtvivlad ut. Hon gjorde ju bara som hon skulle och som de lärt henne. Hon förstod inte alls varför jag var så rädd.
Jossan kom skrattande till hjälp och plockade bort grenar och kvistar som fastnat i min hjälm. Det såg tydligen ganska roligt ut, så gjorde förmodligen hennes dag =P

Summan av kardemumman. Jag är otroligt stel i hela kroppen och har förbaskat ont i arslet. Har lyckats hitta ett sätt som jag kan sitta ner på relativt bekvämt nu iaf =)

Men en sak är säker. Nästa gång rider jag på Bifrost!
Han är lika snäll som han är bred på sommaren.

Det är inte Bifrost på bilden

Vacker...är det mitt fel?

I lördags hände något som satte min värld i gungning igen. En kille lurade hem mig till sig för att få mig i säng. Eftersom jag visste vem han var så litade jag till viss del på honom, men det visade det sig att jag inte kunde göra.
Han försökte med alla manipulativa resurser han hade. Själv tyckte jag mest att hela situationen var ganska obehaglig och efter en stund började gamla minnen komma tillbaka. Jag kände igen hela situationen från en gammal händelse med en annan kille. Den här killen använde samma metoder och allting var i princip identiskt med den händelsen. Enda skillnaden var att nu sa jag ifrån mer, men denna insikten fick mig att bli ordentligt rädd.
Jag lyckades lura iväg mig till min telefon och skicka ett meddelande till en kompis som kom springande. När jag sa att jag var tvungen att gå för att min kompis stod nedanför, blev killen arg och det bekräftade mina misstankar. Han var exakt som den andra killen fast den gången gick det tyvärr inte lika bra som denna.

När jag dagen efter berättade om händelsen, så fick jag från en person höra följande kommentarer.

''Du är ju en väldigt attraktiv kvinna och då får man vara beredd på att såna här situationer kan uppstå.''
''Du följde faktiskt med honom frivilligt.''
''Ni var ju båda fulla och du gjorde säkert något för att bjuda in honom.''
''Det är nog bäst att hålla tyst om det här och lägga detta bakom sig.'' Tack för den liksom.
Så bara för att man ser attraktiv ut, får man skylla sig lite själv då eller ska man hela tiden behöva vara beredd för sånt här om man ser bra ut och se till att jämt vara ''beväpnad'' med vaktande vänner eller något?
Dessa kommentarer skrämde mig lite och jag fick en inblick i hur svårt det kan vara för en kvinna som har blivit våldtagen om skulle få detta motståndet. Idag ville jag faktiskt gå ut med en påse på huvudet för tänk om någon skulle finna mitt utseende behagligt och hoppa på mig. ''Jag får ju faktiskt vara beredd på det.''
Precis så kändes det idag och om jag behöver gå runt och vara på min vakt hela tiden pga mitt utseende, för att annars får jag skylla mig själv, så är det inget liv jag vill leva.
Förstår att detta enbart är en människas tycke och att alla är olika och att jag självklart aldrig ska behöva oroa mig när jag går ut, men om det är detta som tjejer får höra när det händer något, så blir jag fan rädd för vissa människors syn på sånt här.

En stund i mina skor

Joséphine kom hem igen i lördags och berättade lite om sin kursvecka. Bland annat så får de ta tag i mycket med sig själva vilket resulterar i mycket känslosvängningar. Hon berättade att varje gång hon åkt iväg på kurs så har hon fått känna på lite hur jag har det och att hon förstod hur ansträngande det kan vara.

Att vara mig innebär att alla känslor blir väldigt intensiva. Ta alla känslor du får under en dag och gångra det med 3. Det gör att jag behöver kontrollera nästan varje känsla jag får. En liten irritation gånger tre är ganska hanterbar, men känslan av att ha blivit sårad, ledsen över något eller förbannad och gånger 3 är ibland utom min kontroll för en stund. Det gör att jag ofta uppfattas som ganska extrem och ja, för mig känns vissa saker extrema.
Än värre är det om jag har starka känslor för någon. Minsta lilla sak kan få mig helt överlycklig, medan en annan liten sak kan få mig att gå i taket. När jag dejtat killar så har jag (i mitt huvud nu mer tack och lov) bett dem dra åt helvete 4-6 ggr om dagen.
''Han har inte svarat i telefon på 3 timmar. Fuck him!''
''Han sa så. Vill aldrig se honom mer.''
''Han gjorde så. Han kan bara dra åt helvete.'' osv osv.
Det positiva med det är att det går över ganska fort eftersom jag har mina svängningar, så en väldigt intensiv och extrem känsla kan gå över lika fort som den kom.

Hade faktiskt velat gå en stund i hennes skor också, så att jag kan få en större förståelse för hur hon har det.

Svensson liv..inget för mig?

Jag äter igen...typ. Vissa dagar har jag ffe svårt att få ner maten, medans andra så är jag hungrig hela tiden och äter som en hormonstinn tonåring.

Att vara beroende av andra människor och det de ger en behöver verkligen få ett avslut nu. Att låta bli att smsa är som att låta bli choklad när du är som mest godissugen, har menstruation och det ligger precis framför dig. Det är utmattande och tar upp hela min hjärnverksamhet eftersom jag hela tiden behöver motstå impulsen att skicka ett och hela tiden behöver sysselsätta mig med annat.

Rör ej!!

Har varit hästvakt igen en vecka nu och denna gången var det faktiskt bra. Var lite stressad över allt och detaljfascist som vanligt, men ångesten var knappt märkbar denna gången. Iaf ända tills Hidalgo fick ont i magen, då blev det lite för jobbigt. Gnagande oro och svårt att sova.

Däremot var det lärorikt och gav mig en ny insikt. Fick testa på nu verkligen hur det var att ha ett heltidsjobb (hästarna) och egna barn (hundarna) och upptäckte att jag aldrig kommer klara ett liv med ett heltidsjobb.
Allt går som smort och jättebra ända tills det händer något, som när Hidalgo fick ont i magen. 2 dagar med lite extra vård åt honom och sen var jag som ett vrak. Mycket värdefull lärdom.

Om jag ska leva ett liv med familj och barn, då är det halvtid som gäller.

Det fina i att vara ödmjuk

Idag fick jag känna på något helt nytt. En helt ny känsla som var som ett uppvaknande för mig.

Hjälpte någon idag och lyckades med detta utan att ta över helt och hållet för en gång skull =D

Jag bara stod bredvid och förklarade enbart när det behövdes, svarade enbart på frågor som ställdes, visade enbart när det behövdes och lät sedan personen få göra proceduren själv.

Fan vad jag fick hålla fingarna i styr för att inte ta över haha, men känslan efteråt vad helt oerhörd. Känslan jag fick när jag såg någon växa över att ha klarat det, att jag var delaktig i det och jag fick känna att någon faktiskt hade lärt sig något...utav mig!! =D

Jag kunde känna mig duktig och kunnig utan att behöva vara överlägsen, utan att ta över och göra allt själv. Jag kunde känna mig duktig och kunnig trots att jag var ödmjuk. Det är helt otroligt =D
Tack Joséphine <3 <3 <3

Jag lär mig något nytt varje dag och för varje gång jag pratar med någon, så blir jag en erfarenhet rikare.

Labil eller?

Imorse fick jag ett smärre utbrott på regeringens beslut om statliga och privata apotek. Man får ju dubbla fakturor oavsett om man har kostnadsskydd bara för att man råkat gå till två olika apotek!!

Min första reaktion var att ''Jag har inte råd med det här!!!'', ''Jag ska sluta med alla mediciner!!'' och så en vilja att kasta mobilen in i väggen, men jag höll tillbaka *stolt*, sedan följde tårar, ilska och ett oerhört hat mot apoteken.
Det är tur att jag har underbara Jossan som trots mitt tillstånd, höll sig kolugn och bara lyssnade, ställde frågor jag inte ville höra och tog mig ner på jorden igen.

Personligen vill jag helst vara utan mediciner och lära mig hantera allt utan massa preparat. Mina stämningsstabiliserare verkar ju vara totalt värdelösa. Jag är precis lika labil som innan.

Impulskontrollmedicinen (Concerta) däremot kan jag ha kvar. Det är den enda medicin som faktiskt har fungerat och hjälpt hittills. Resten kan ju bara flyga och fara!

På tal om annat, så är nog Iris den mest charmiga vovve som finns. Hon är nyopererad och har rätt ont just nu vilket märktes när jag gick ut med henne igår. Hon var jättekissenödig men hon ville inte gå för att hon hade ont, så då gick hon till busshållplatsen och stannade där haha <3 <3 <3 Lilla hjärtat.

Hon vet att vi tar bussen till stallet ibland om det verkligen spöregnar eller om någon av hundarna är skadade. Hon vill helst ta bussen när det regnar, men denna gången skulle det verkigen inte hjälpa henne. Det hjälper tyvärr inte att ta bussen om man är kissenödig <3 <3 och vi skulle inte ens till stallet. Smarta Iris!!

(Det är inte Iris på bilden)

Aha upplevelse

Det känns som att allting Jossan har sagt börjar falla på plats nu. För varje dag som går, så får jag mer och mer insikter. För varje händelse som uppstår så känner jag igen mig från tidigare händelser och poletten börjar falla ner. ''Jaha! Vad det såhär hon menade.''

Jag tror det har att göra med att hon har tagit saker i stunden när situationer har uppstått, vilket nu gör att när liknande situationer uppstår så kan jag känna igen dem.
ÄNTLIGEN!!! Äntligen börjar jag förstå. Jag påminner mig också hela tiden om att vara medveten om mig själv och öppen. Självklart fastnar jag ibland, men det blir färre och färre tillfällen och för varje gång tar det mindre och mindre tid innan jag tar mig ur det =)

Är otroligt tacksam över att jag har Joséphine i mitt liv och för att jag kom hit och fått stanna här.

Att börja få förståelse

Träffade min livscoach i Onsdags och vi gjorde en känsoprocess, vilket innebar att hon ställer en massa frågor om hur jag behöver tänka, säga, göra och vara för tro på mig själv =)
Efteråt så började vi prata om lite blandade saker och vi kom in lite på henne och hennes familj. Det visade sig att vi har en del gemensamt och när hon pratar kan jag höra mina egna föräldrar genom henne. Hur de har känt och upplevt saker. När jag hör henne förstår jag mer och mer hur det kan vara att vara förälder. Oron man känner inför sitt barn, om man är en bra förälder osv.

Jag vet att jag inte har varit en lätt unge att dras med och speciellt inte med mina diagnoser, som inte upptäcktes förrän jag hade flyttat hemifrån. Det har nog varit allt annat än lätt. Jag kan föreställa mig den desperation och förtvivlan mina föräldrar antagligen kände när de inte visste hur de skulle hantera mig och vissa situationer.

Hur hanterar man en unge som bara stänger av och blir helt apatisk varje gång man ska förklara någonting? Hur hanterar man det när ungen aldrig visar känslor och man bara ser sitt barn må sämre och sämre? Hur gör man när ungen aldrig lyssnar?

Jag blir frustrerad själv bara av att tänka på detta och så vet jag också att det aldrig hjälper att bli arg, men hur ska man kunna hålla sig från det när man inte har några resurser kvar? Vart ska man ta vägen när barnet inte förstår och när inte den ''vanliga'' uppfostran fungerar? Jag var såpass introvert också så mina diagnoser var inte lika tydliga att upptäcka.

Tack vare min livscoach börjar jag nu förstå varför mina föräldrar gjorde som de gjorde, varför saker hände som det hände och varför det blev som det blev ibland. Jag har hela tiden vetat att mina föräldrar gjort så gott de har kunnat utifrån den kunskap de har haft, men nu förstår jag det även. Jag hade med största sannolikhet agerat och reagerat precis likadant. Jag hade känt samma hjälplöshet och förtvivlan.
Just nu kan jag bara känna stor ömhet inför och älska mina föräldrar för deras tålamod, att de stod ut med alla mina exter och för all den tid de har kämpat så mycket för och med mig. Jag vet också att mina syskon har knuffats undan och hamnat i skuggan väldigt mycket pga det och det är beklagligt.

All denna vetskap kommer jag nu ta med mig när jag får egna barn och någon av dem skulle råka ha samma ''problem/svårigheter''.
Mitt liv har varit och är en stor öppen bok med lärdomar att se tillbaka på, så att jag kan ha en möjlighet att sedan göra annorlunda och förhoppningsvis få ett bättre resultat nästa gång =)

När ska jag lära mig? =P

Första dagen på praktiken var både positiv och negativ.

Det negativa var att få dem jag jobbade med att inse att jag faktiskt är helt ny i det köket och när det gäller matlagning i alla former. Var nära på att bryta ihop totalt flera gånger, tills jag kom på att jag nog fick vara lite tydligare med att säga vad jag visste och inte.

Det positiva var att de alla är jättesnälla, trevliga och hjälpsamma. Jag kände mig verkligen välkommen där.

Andra dagen gick mycket bättre. Jag blev satt på en uppgift som tog några timmar, vilket var väldigt skönt eftersom jag då inte behövde springa runt och leta ingredienser =)
Tredje dagen var lite jobbigare. Fick göra lite mer vilket innebar mycket letande efter saker och ingredienser, springa och leta reda på dem anställda för att fråga det jag inte förstod osv. Flera verkade oxå väldigt stressade och jag fick hela tiden tänka på att INTE ta på mig deras tillstånd. Det tog väldigt mycket kraft och energi och tillslut var jag helt tom i huvudet. Jag fick förklarat för mig hur jag skulle göra säkert tre gånger och ändå fattade jag inte för hjärnan var som mos =P
Mycket krävande, men lärorika dagar.

Hängde med en kompis och tränade i fredags. Det gick sådär. Klarade 5 min på bandet och 5 min på crosstrainern, sedan var jag svimfärdig. Det var en stor besvikelse och början på insikten att min brist på aptit börjar ta ut sin rätt. Det suger, men det är verkligheten. Nu behöver jag bara hitta ett sätt att tänka, så att jag kan börja äta riktigt igen.

Har ännu en gång gått in i samma dörr! Gaaaah!!

Jag planerar fortfarande upp min dag efter andra människor. Jag behöver verkligen sluta med det, för så fort saker inte blir som jag planerat det (och nej den andra får oftast inte vara delaktig i mina planer) så blir jag helt utom mig. Världen går under, den andre är opålitlig och det är så synd om mig, för nu hann jag minsann varken med detta eller detta. *Suck*

Jag och Jossan hade ett storbråk om detta i måndags på dagen och vad tog det? Tre timmar? Så gjorde jag om samma idiotgrej igen! Jag har iaf börjat förstå vad lärdomen är i detta och att det kommer hända om och om igen tills jag lärt mig. Däremot tycker jag faktiskt det är ganska positivt. För varje gång en ''jorden går under''-händelse händer, så får jag träna på att hantera mina känslor och tillstånd =D
Lite stukat kanske att jag gillar detta (ja inte under tiden då självklart, då mår jag ju piss, utan efteråt), men hur ska jag annars ha möjlighet till att lära mig?