pinguuhsverklighet.blogg.se

Var och firade en kompis födelsedaag igår och det var helt fantastiskt bra. 

Det första jag ser när jag kliver in, är ett gäng flickor som sitter lugnt vid ett bord och dricker alkoholfritt vin. Låg musik ifrån en stereo och en väldigt lugn stämning låg i rummet. Jag blev helt chockad och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig.
Jag är så van vid att det är hög musik, fulla människor och liksom ja...röj. Så jag blev först väldigt osäker och kände mig som en fyraåring på sitt första släktkalas. Jag undrade vad de skulle tycka om mig och så, men jag blev välkomnad och inbjuden i samtalet som om jag var vem som helst.
Jag tror att jag går runt och oroar mig för att mitt förflutna ska synas igenom. Det känns som att jag går runt med en stämpel i pannan ''psykiskt sjuk f.d pundare'', men mitt förflutna syns faktiskt inte. Det enda som faktiskt lyser igenom är min osäkerhet och antagligen mina värderingar som faktiskt enbart kommer fram när jag pratar med folk.
Nä det var en helt otroligt skön känsla, att kunna sitta ner med enbart tjejer och för första gången inte känna mig utanför. Slippa vara rädd för att det ska bli bråk, att nåt ska gå sönder eller att någon ska börja tafsa.

Jag förstår nu på riktigt vad det innebär, som Jossan säger, att vara med människor som är tvärt emot vad jag brukar umgås med.

 

Och dessutom fick jag så bra tips från dem andra tjejerna. Vi kom in på samtalsämnet kärlek, förhållanden och att man knappt kan hålla sig ifrån personer som man tycker om. Jag berättade att jag pga min osäkerhet och mitt bekräftelsebehov gärna stalkar folk med sms och meddelanden och frågade hur de brukade göra för att undvika skicka tusen meddelanden, som man ändå bara skäms över sen.

1. Skriv meddelandet, lägg ifrån dig telefonen, kom tillbaka efter en 10 min och läs det igen innan du skickar det.

2. Skicka det till dig själv, titta igenom det och fundera på hur du hade reagerat om någon annan hade skickat det.

3. Svara på ditt eget meddelande och ge dig själv feedback, bekräftelse och beröm.

 

Alla 3 tipsen verkar superbra och jag kommer verkligen gå igenom och göra allihopa först, innan jag skickar något till någon annan nästa gång.

För jag vill verkligen slippa den här onda jävla spiralen:

 

GE MIG BEKRÄFTELSE!!! Och sen skämmas över det jag skickat/sagt, vilket gör att jag behöver ännu mer bekräftelse för att veta att jag inte gjort bort mig och så skäms jag över ännu ett meddelande och så är spiralen igång, människor flyr och tillslut står jag kvar ensam. Det förstör så mycket för mig och min önskan att ha någon relation till någon kille över huvud taget.
Så jag tackar verkligen för dessa tips =) Jag VET att de kommer att hjälpa =)

 

 

Japp så är det med humöret också. Just nu har jag ett riktigt litet pityparty. Det är syndast om mig i hela världen för tillfället. Mycket nedvärderande tankar om mig själv, men mest undrar jag varför jag gör såhär mot mig själv hela tiden? Varför skapar jag situationer och drama? Varför är jag så förbannat självdestruktiv?
När någon säger att jag är underbar och fin, så gör jag fan ALLT för att motbevisa detta. Intyga folk att det inte stämmer. När de sen tröttnat, så gör jag allt för att de ska stanna kvar och gör och säger vad som helst för att få uppmärksamhet, vilket bara gör saker värre =(

Vill bara lägga mig under täcket och aldrig stiga upp igen. Tänker på det som en av mina handläggare sa till mig. ''Du kanske inte är så gudomlig som du tror när du är manisk och du kanske inte är så totalt värdelös, som du tror när du är depressiv. Du kanske ska lägga dig någonstans mitt emellan.'' 
Men fan vad det är svårt just nu. Jag gör vad jag kan för att tänka så, men det är inte lätt när mitt inre skriker att jag inte är värd någonting.
Det värsta är att jag vet så väl vad det är jag håller på med och varför, så varför kan jag inte sluta? Jo därför att jag är självdestruktiv och varför är jag det? Jo för att jag är så osäker på mig själv, livet och alla runt omkring mig och jag vill bevisa mina övertygelser.
Hur ska någon någonsin orka leva med mig och mina berg-och-dalbane-svängningar? När jag är så trasig inuti.

Bifrost den gullepojken tröstade mig bra imorse. Han var på väg ut ur stallet men vände sig sedan om, gick fram till mig och lade helade huvudet och halsen över min axel. Han har ett hjärta av guld den hästen <3

 

Det kommer en kompis från Kungälv senare idag och hälsar på. Jag ser verkligen fram emot det och det håller mig faktiskt lite från att gräva ner mig totalt. 

 

Efter några dagar av noll matlust alls, har den äntligen kommit tillbaka. Äter som en häst nu och dessutom är jag bra i både nacken och axeln, så efter att ha väntat i 3 månader har jag nu äntligen kunnat arbeta som vanligt i stallet igen =D

Nu sitter jag här och har blåsor i händerna, musklerna värker, huden är solbränd och benen brända utav både tistlar och brännässlor och jag kan nog inte beskriva hur lycklig och tillfreds jag känner mig.
Körde kanske på lite för hårt idag, men det var det värt isf =) har fan väntat länge på detta. Var t.o.m så glad att jag vägrade låta andras sinnesstämningar påverka mig och jag kunde hålla mig kvar i mitt tillstånd utan problem.

Har nog fått börja inse nu att jag nog är lite för lättflirtad när det gäller killar. Har inte velat erkänna det förut, men får nog ta och göra det nu. Ett enda snällt ord räcker för att jag ska falla och allt detta pga mitt förbaskade bekräftelsebehov. 
Men nu har det hänt igen och jag får lägga band på min förmåga att gå händelserna i förväg. Det största problemet för mig när jag gör detta, är jag blir så otroligt besviken när saker inte blir som jag tänkt. Det får också andra att känna sig kvävda och orättvist behandlade och så är det aldrig snällt att göra mot någon.
Får istället se till att stanna upp och vara glad för det jag har, det jag får och det jag fått.

 

 

Just nu är jag riktigt förbannad på mitt bekräftelsebehov, min osäkerhet, min förmåga att bli beroende utav precis ALLT och mitt kontrollbehov. Jag vill blir av med det NU!!!! Men det kommer inte gå eftersom jag vill bli av med det för andras skull och inte för min egen.
Allt detta gör mig till en needy bitch och får folk att springa för att jag klänger mig fast som en jäkla igel. Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv. Trodde verkligen att jag hade kommit över detta stadiet, men tydligen inte. Har ju tydligen fortfarande en del att jobba på där. Det är en lärdom varje gång och lika för jävligt att varje gång gå på nit efter nit och inse att jag fortfarande är likadan som innan =(

 

Har iaf haft en riktigt bra morgon. Tagit en timmas powerwalk nu på morgonen med hundarna och sedan latat mig i solen. =) Det hjälper lite för att rensa tankarna och få i mig lite ny positiv energi. Jag duger som jag är och jag behöver lära mig att det faktiskt räcker att jag tycker det. 
Behöver lära mig att sluta vara så beroende utav att få bekräftelse från andra och inse att jag faktiskt kan skapa allt detta själv inombords.

 

Är faktiskt lite stolt över mig också, för jag har börjat lära mig att säga ifrån =D Förhoppningsvis så kommer jag snart kunna stå på helt egna ben och inte behöva använda Jossan som en backup lika mycket. Hon har varit en otroligt stor hjälp, samtidigt som jag nu behöver lära mig att klara mig själv.
Det är läskigt samtidigt som det är upplyftande varje gång jag lyckas. Känner mig som ett barn som för första gången lärt sig knyta skorna själv haha.

 

Helena är här denna helgen också och det är så kul att träffa henne igen. Hon har gjort såna stora framsteg och hon inspirerar mig till att vilja bli bättre varje gång vi ses. Vi var ute igår och jag är riktigt imponerad av hur mycket hon har jobbat med sig själv. Jag lär mig så mycket utav henne. 
BF 4evah gumman.

 

Känner mig så priviligierad över att jag har fått möjligheten att komma till Joséphine och kunna jobba med mig själv. Det har gett mig så mycket nya insikter om både mig själv, mina övertygelser, mitt sett att se på andra, hur andra beter sig och varför.
Tiden här har gett mig otroligt underbara vänner som ställer upp i vått och torrt. Känner mig så lyckligt lottad över att få ha dem i min närhet. Jag hoppas som sagt bara på att jag kan lära mig visa min uppskattning mot dem och att jag kan lära mig ge tillbaka lika mycket, som jag får.

Ja jag känner mig lite kluven till det här med att flytta ''hemifrån''. Jag känner mig fortfarande inte riktigt såpass stark att jag kan stå på mig själv. Jag använder fortfarande Joséphine som en stöttepelare när det gäller att stå på mig inför saker och situationer. Visst det funkar, men jag vill bli såpass självständig att jag kan klara det själv. 
Är fortfarande väldigt lättpåverkad och det är ju både positivt och negativt.

Så å ena sidan kanske flytta är det sista steget jag behöver för att bli självständig och å andra sidan, så kanske det är just den felande länken i mig, som gör att det kanske går åt helvete. 
Men jag tror faktiskt att jag tar det säkra före det osäkra den här gången. Jag har inte kämpat såhär mycket bara för att misslyckas, så jag kommer nog köra på att stanna här liiite till och jobba på att bli av med mina rädslor (de är många fortfarande) och att börja tro på mig själv.

 

Har haft en helt underbar vecka annars. Fint väder har det varit så har kunnat vara ute med alla underbara människor jag träffat här i Borås. Alla är verkligen supergulliga och omtänksamma =) Känns helt otroligt att jag har hittat sådana vänner och att jag har lyckats behålla dem.
Har även varit på dejt med en fantastisk kille, som förvånade mig något oerhört genom att gå ut ur huset och röka nere på gården, så att jag kunde sitta kvar ute på balkongen. Det kallar jag att visa hänsyn =D får väl bara hoppas att jag lärt mig något från Jossan, så att jag kan vara lika hänsynsfull tillbaka.

Gentlemannasläktet är inte utdött än =)

 

Har väl fastnat lite för ett nytt dataspel nu också. Först tyckte jag det var tråkigt och jobbigt eftersom man bara gör samma sak hela tiden och att man behöver spela klart en omgång som man börjat. Vilket kan vara rätt segt när vissa omgångar kan ta upp emot en timma om man har otur, men har ändrat uppfattning nu. Det är faktiskt ganska kul när jag kan sitta över skype med människor från andra städer i Sverige och faktiskt göra någonting gemensamt med dem. Teknikens under hehe =P

Kunde tyvärr inte hålla mig från vågen vilket gör mig lite besviken =( Letade upp den här om dagen för jag tyckte att jag hade blivit smalare och var rädd att jag hade gått ner ännu mer i vikt. Det hade jag också =(
Så nu köttar jag på med hur mycket smör och ost på mackorna som helst. Behöver verkligen gå upp mina kilon igen. Börjar känna av att orken diffar, psyket går neråt och jag sover sämre. Började gråta när jag dog för mycket i dataspelet och satt och lipade till Supernatural imorse liksom. Lite överdrivet hehe.
Så jag får verkligen skärpa till mig nu.

 

Men lite såhär känner jag emot vågen ibland faktiskt.

 

 

De här dagarna när Jossan varit borta har jag faktiskt skött mig bättre än vanligt. Jag har inte suttit vid datorn så mycket som jag brukar och jag skött mina åtaganden mycket bättre än normalt. Det är jag faktiskt väldigt stolt över =)

Åkte till familjen i lördags och firade mammas och brorsans födelsedag. Hade inte hittat någon som kunde ta Sanches, så han fick följa med. Vilken underbar hund han är att ha med sig. Han skötte sig helt fantastiskt. Hade inte kunnat önska en bättre resa. Vi t.o.m låg och sov på tåget han och jag tillsammans. 

Lite tråkigt bara att det blev så kort tid tillsammans med familjen. Hann liksom bara trycka ner kakor och tårta innan det var dags att åka igen. Tågen går ju på så konstiga tider på helgen, men jag får stanna längre nästa gång jag åker ner.

 

Senare på kvällen så gick vi ut jag och Marcus. Jag hade på mig en av klänningarna som jag fått från Jossan och jag kände mig så välklädd och så vacker =) Jag fick så många beundrande blickar från folk också. Lika mycket som jag brukar få, men denna gången utav en helt annan anledning. Nu tittade de inte på mig för att jag såg sexig eller snygg ut, utan nu såg de på mig för att jag såg välklädd ut.

Vilken underbar känsla det var och för en gång skull behövde jag inte känna mig rädd för att någon skulle tafsa eller försöka dra med mig nånstans. Det kändes mer som att folk ville se bra ut inför mig istället. Det var en helt ny upplevelse och jag kan nog inte ens beskriva hur bra det kändes =)

 

 

Skrämmer mig själv lite också. Det är så läskigt nu när jag börjat visa känslor. När Jossan kom hem igår, så förväntade jag mig att hon skulle vara arg på mig och vid första lilla blicken hon gav mig som var minsta antydan till besvikelse, så tände jag till...på alla tio!

Jag höjde rösten och satte igång med att försvara mig och tala om att jag faktiskt visst hade gjort vad jag skulle osv osv. När hon sedan tände tillbaka på min reaktion (helt förståeligt) så blev jag så kopiöst förbannad. Hon var tvungen att gå ut och hämta Iris från bilen snabbt eftersom det var varmt ute. Själv bara kokade jag av en ilska jag inte visste vart jag skulle göra av, så jag drämde handen i dörrkarmen så hårt att handflatan svullnade och färgflagor fastnade i handen. Så bestämde jag mig också för att ''nu fick det vara nog''. Nu sticker jag. Nu ger jag upp. Nu har jag gjort allt vad jag kunnat och vridit ut och in på mig själv för att allt ska bli bra. Nu kunde hon dra åt helvete.

Men när hon kom in igen, så visade det sig att hon inte alls var arg. Hon tyckte jag hade varit jätteduktig och att jag skulle vara stolt över det jag uppnått.

Så allting som hände var bara att jag var så övertygad om att hon skulle vara arg och besviken på mig, så jag letade efter något hos henne som jag kunde tolka som att hon var arg och när jag såg det, så exploderade jag. Hur sjuk i huvudet får man bli egentligen?

Och det är läskigt att jag börjat visa aggressioner utåt. Det är något jag inte känner igen och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

 

Har börjat känna av nackspärren igen också, trots smärtstillande och det suger. Var på väg att börja gråta imorse bara därför. Jag klarar fan inte av en omgång till med nacksmärta. Men var hos sjukgymnasten idag och fick lite övningar jag skulle göra, så förhoppningsvis kommer det gå över.

 

Har fått med mig min kompis på rollspel nu också =D Jag älskar verkligen att rollspela. Det är precis som att skriva historier med enda skillnaden att jag aldrig vet hur den andre karaktären kommer att reagera. Det är spännande och kul att få använda sin kreativitet och även fantisera bort sig lite. Sen får folk tycka att det är hur nördigt som helst, men det mig energi och det är det som är det viktigaste. =D
Får bara se till att sluta vara sån fascist därinne =P tycker personligen inte att det är ok att behöva vänta en vecka på svar varje gång och det är väl något som jag får jobba på...

Hade som vanligt en dispyt med Jossan i förrgår och som vanligt så handlade det om att jag tog saker och ting personligt. Jag blev så jäkla upprörd och när hon sedan ringde...typ 3 minuter senare, så sa jag ifrån vad jag tyckte och tänkte.

Jossans svar: ''Bra där! 10 poäng. Bra att du fick ur dig skiten.''

Jaha?! Då gick det ju inte att vara sur längre. Att det ska krävas så mycket för att lära sig visa lite känslor. Det är tråkigt att jag fortfarande tar allting så fruktansvärt personligt, men jag är faktiskt stolt över att jag kunde säga ifrån och faktiskt utagera hur jag kände istället för att stänga det inom mig =)

 

 

En hage är nu äntligen ogräsfri. Bara två kvar nu =D Däremot verkar inte hästarna se på ogräs på samma sätt som jag. De är lite småsura för jag rycker upp deras ''mat'', rullar iväg det och slänger det. 

 

Och nu imorse var det som värst. Jag kunde varken röra mig, äta eller andas utan att det tårades i ögonen. Pyjamasen fick jag inte av mig, så drog bara på ett par mysbyxor och en hoodie med dragkedja över den. Detta lyckades jag få på mig med hjälp av tårar och fokuserad andning. Klarade med lite hjärnvilja av en snabbpromenad med vovvarna innan jag gick till läkaren. Sanches tog jag i koppel, för en hund klarade jag hålla, medan Selma fick vara lös. Jag förklarade läget för henne innan vi gick ut och hon förstod. Hon har nog aldrig gått så snällt bredvid mig som imorse. Hon brydde sig inte ens om att springa iväg efter en fågel som sprallade runt i en buske bredvid. Hon såg på den och jag såg på henne att hon verkligen ville jaga den, men sedan tittade hon på mig och fortsatte vidare med oss istället. Lilla stumperumpan <3

Bussturen sedan till vårdscentralen var ett rent helvete. Den studsade och krängde och det kändes som en flera timmar lång resa, trots att den bara tog 3 min. Vill aldrig mer ha såhär ont någonsin!! Bröt ihop utav smärta inne hos läkaren också. De snälla sjuksystrarna var helt förtvivlade och visste inte riktigt hur de skulle handskas med mig där jag satt med tårarna sprutande. Men de gjorde så gott de kunde. Riktigt gulliga var de.

Fick tag i en kompis som gjorde en ovärdelig insats och kunde ta hundarna på en längre tur (långpromenad hade han t.o.m gått fick jag veta sen =) )

Sedan fick jag smärtstillande och muskelavslappnande. Vilka dundermediciner!! =D

Jag känner knappt av att jag har ont nu. Gick faktiskt även till stallet och slog ner stolpar! Ja jag hade rejält ont en stund efteråt, men det var det fan värt. 

Gick även en lite längre promenad med hundarna nu på kvällen också i rena lyckan över att jag kan röra mig. Har nog aldrig varit så lycklig någonsin över att kunna gå och använda kroppen. Det här ger mig en ny insikt i hur lyckligt lottad jag är och hur det känns för folk med kronisk värk och för människor som har svårt att röra sig.

Vet inte riktigt hur jag ska använda denna informationen, men det ger mig en mycket större förståelse för dessa personer.

 

Är barnsligt glad men hittade ett par högklackade sandaler idag som jag är helt störtkär i. Äntligen hittade jag ett par som jag kan ha till mina nya fina klänningar, som jag har fått utav Joséphine. =D

Fick även en jordgubbe utav en jordgubbssäljare utanför ICA. Tänkte jag skulle köpt en låda, men kom på i sista sekund att de bara tog kontanter, så då fick jag iaf en att smaka på =D

Känner mig så otroligt vänlig och glad idag. Brydde mig knappt ens om att det regnade. Jag gick lika glad i hågen för det. Regnet är ju bara ett väder precis som allt annat.

 

Var på arbetsförmedlingen igår och träffade en studie- och yrkesvägledare. Nu börjar det faktiskt gå framåt. På vägen hem sen stötte jag på en snubbe som stod och yrade på stationen. Han verkade ha en hjärnskada av något slag och verkade smått förvirrad. Ingen av dem runt omkring brydde sig. De tittade bara snett på honom, skrattade åt honom eller skyndade därifrån så fort de kunde.

När en stund hade gått och ingen kom för att hämta honom, så kände jag att bara inte kunde lämna honom där. Det visade sig att han hade gått vilse. Han visste varför han var där, men inte hur han hade kommit dit. Supercharmig snubbe var det =) riktigt roligt att prata med honom. Eftersom jag inte riktigt visste hur jag skulle gå vidare, så frågade jag några äldre kvinnor vad jag skulle göra. De hjälpte till så gott de kunde och sedan fick jag så mycket beröm från dem för att jag hade brytt mig =D Det kändes så underbart.

 

En kompis flyttade ner till Borås nu i fredags och jag spenderade helgen med honom. Känns helt sjukt att vi, efter så många år utan ha träffats, hamnade i samma stadsdel och fortfarande är såpass bra kompisar. Det finns nog någon mening med det också, som Jossan alltid säger =)

Vi såg på film, spelade spel, gjorde sån jäkla god middag och tog en promenad upp till Kypesjön. Jag får väl dra mig dit också ibland och träna lite på deras utomhusgym....nån dag.

 

I fredags kom Joséphine till mig och berättade att hon hade fått massa kläder av en vän. Så vi hade klädesprovning utav dem, sedan rensade hon ur sin garderob och jag fick en massa nya kläder utav henne =D Var precis som att shoppa GRATIS =D Tack så otroligt mycket Jossan <3 <3 jag älskar verkligen alla kläderna och speciellt de vackra klänningarna.

Hon tog kort också och jag fick se hur smal jag verkligen ser ut ibland =( såg riktigt läskigt ut. Det var nog verkligen bra också att jag gav min våg till henne, så hon kunde gömma den. Kan faktiskt erkänna att jag gick en sökrunda efter den för några dagar sedan. Är inte det besatthet eller vad?