Hade som vanligt en dispyt med Jossan i förrgår och som vanligt så handlade det om att jag tog saker och ting personligt. Jag blev så jäkla upprörd och när hon sedan ringde...typ 3 minuter senare, så sa jag ifrån vad jag tyckte och tänkte.
Jossans svar: ''Bra där! 10 poäng. Bra att du fick ur dig skiten.''
Jaha?! Då gick det ju inte att vara sur längre. Att det ska krävas så mycket för att lära sig visa lite känslor. Det är tråkigt att jag fortfarande tar allting så fruktansvärt personligt, men jag är faktiskt stolt över att jag kunde säga ifrån och faktiskt utagera hur jag kände istället för att stänga det inom mig =)
En hage är nu äntligen ogräsfri. Bara två kvar nu =D Däremot verkar inte hästarna se på ogräs på samma sätt som jag. De är lite småsura för jag rycker upp deras ''mat'', rullar iväg det och slänger det.
Har haft nackspärr i en vecka nu också. I vanliga fall brukar det ju gå över efter några dagar och när man börjat röra på sig och så. Inte denna däremot. Vaknade upp i förrgår och hade så ont. Igår morse var det ännu värre. Minsta rörelse fick mig nästan i panik, men jag kämpade mig iväg till stallet iaf. Upptäckte till besvikelse att jag inte kunde göra så mycket, så jag gick hem efter en liten stund. Så tråkigt eftersom det var så fint väder.
Och nu imorse var det som värst. Jag kunde varken röra mig, äta eller andas utan att det tårades i ögonen. Pyjamasen fick jag inte av mig, så drog bara på ett par mysbyxor och en hoodie med dragkedja över den. Detta lyckades jag få på mig med hjälp av tårar och fokuserad andning. Klarade med lite hjärnvilja av en snabbpromenad med vovvarna innan jag gick till läkaren. Sanches tog jag i koppel, för en hund klarade jag hålla, medan Selma fick vara lös. Jag förklarade läget för henne innan vi gick ut och hon förstod. Hon har nog aldrig gått så snällt bredvid mig som imorse. Hon brydde sig inte ens om att springa iväg efter en fågel som sprallade runt i en buske bredvid. Hon såg på den och jag såg på henne att hon verkligen ville jaga den, men sedan tittade hon på mig och fortsatte vidare med oss istället. Lilla stumperumpan <3
Bussturen sedan till vårdscentralen var ett rent helvete. Den studsade och krängde och det kändes som en flera timmar lång resa, trots att den bara tog 3 min. Vill aldrig mer ha såhär ont någonsin!! Bröt ihop utav smärta inne hos läkaren också. De snälla sjuksystrarna var helt förtvivlade och visste inte riktigt hur de skulle handskas med mig där jag satt med tårarna sprutande. Men de gjorde så gott de kunde. Riktigt gulliga var de.
Fick tag i en kompis som gjorde en ovärdelig insats och kunde ta hundarna på en längre tur (långpromenad hade han t.o.m gått fick jag veta sen =) )
Sedan fick jag smärtstillande och muskelavslappnande. Vilka dundermediciner!! =D
Jag känner knappt av att jag har ont nu. Gick faktiskt även till stallet och slog ner stolpar! Ja jag hade rejält ont en stund efteråt, men det var det fan värt.
Gick även en lite längre promenad med hundarna nu på kvällen också i rena lyckan över att jag kan röra mig. Har nog aldrig varit så lycklig någonsin över att kunna gå och använda kroppen. Det här ger mig en ny insikt i hur lyckligt lottad jag är och hur det känns för folk med kronisk värk och för människor som har svårt att röra sig.
Vet inte riktigt hur jag ska använda denna informationen, men det ger mig en mycket större förståelse för dessa personer.