Tappade min mobil i asfalten i förrgår morse så att glaset på displayen sprack. Jag överdriver inte ens när jag säger att hela min värld rasade samman just då. Jag var verkligen helt förstörd. Hela mitt liv är beroende utav min telefon för att det ska funka. Jossan gjorde så gott hon kunde för att säga att mitt liv är här och nu och inte i telefonen, men min hjärna skrek något annat.
Alla nummer till alla instanser, väckarklockan, alarmen för mina mediciner, väntade på sms för leveransordern utav min näringsersättning (som jag också behöver nu för att hjärnan ska funka) och väntade även på samtal från stället där jag förmodligen kommer börja arbetsträna.
Hemförsäkringen tog inte lagningen eftersom priset gick under självrisken och tre kunde inget göra. Varje sak jag kunde tänkas komma på involverade ett samtal (ifrån min mobil) eller leta upp något på internet. Tänkte köpa skärmskydd, men det hade jag inte råd med och för varje liten sak som jag inte kunde lösa, så dog jag lite mer inombords. Det kändes som att jag lika gärna kunde lägga mig ner och ge upp.
Efter en 8 timmar när jag lugnat ner mig lite och insett att jag inte kommer dö bara för att jag fått en spricka i min mobilskärm, så började jag inse hur läskigt beroende vi är utav denna lilla fyrkantiga plastsak som vi stirrar på 8-10 timmar om dagen.
Undrar vad djuren tycker om det? De lär ju tro att vi är dumma i huvudet och när vi inte pratar med våran plastsak, så kommer vi hem och stirrar resten av tiden på en liten större plastfyrkant som är uppsatt på väggen....
