pinguuhsverklighet.blogg.se

Äntligen!!

Fick äntligen ett Personligt Ombud =D!!

Vi ska prata om boende, boendestöd, nånting VUXEN för missbrukare och lite annat stuff som förhoppningsvis kommer hjälpa mig ytterligare i min väg tillbaka ut i samhället.

En riktigt god vän planerar också att flytta hit om några veckor och jag kanske förhoppningsvis får boende på Sjöbo snart. Mycket är i rullning och det känns helt underbart.

Klarblå himmel har det varit idag, strålande sol och jag känner mig verkligen lycklig ända in i själen just nu =D

Har mått mycket bättre idag också. Igår klarade jag t.o.m av att gå ut en 20 min med hundarna och idag har jag även varit i stallet och knegat en stund =).

Yr är jag fortfarande när jag står upp, men det blir bättre för varje minut som går. Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta, att det kommer funka att köra på Joséphines pappas nedtrappningsordination. Han har tipsat om denna metoden hela tiden och jag har trott på honom, men känt att jag varit lite i ett mellanläge eftersom min läkare har velat göra på ett annat sätt.

Själv har jag velat göra som Jossans pappa sagt, men kände det lite som att jag skulle vara otrogen mot min läkare om jag helt struntade i vad denne sa. Nu däremot, skiter jag faktiskt fullständigt i honom. =)

Det blir värre

Har varit helt sängliggande hela dagen idag. Så fort jag rör ögonen ens lite för fort, så snurrar hela världen. Har ont i ryggen efter 3 dagar med för lite rörlighet och har ont i höften och revbenen eftersom jag får ligga mycket på sidan. Börjar göra ont att andas liksom. Ringde läkaren idag och hörde vad jag skulle göra. Han har ju tidigare sagt att om jag trappar ner på det sättet han ordinerade, så skulle jag inte känna någonting...pyttsan!

Han förklarade tydligen nu att det inte fanns något att göra mer. Han trodde utsättningssymtomen skulle sitta i en vecka för att sedan klinga av och att jag bara fick stå ut.

Fan heller! En vecka med det här?! Brorsan tar ju studenten på onsdag och jag fyller år om 1½ vecka. Nä det funkar inte, så Jossan pratade med sin pappa, som är en mycket duktig medicinare och som förklarade ett annat och mycket bättre sätt att trappa ner.

Nu har jag iaf fått en tablett och kommer ta den senaste dosen jag gått på i 1-2 veckor, så jag slipper fira min bror och min födelsedag från sängen och sedan skulle jag plocka ur kulorna i tabletten och ta bort en kula per dag.

Det är rätt komiskt också att sjuksköterskan jag fick prata med (fick nämligen inte prata med läkaren direkt utan hon fick vara mellanhand. Wooot?! jag vet) inte var säker på att mina symtom berodde på medicinen........suck. När hon sedan pratat med läkaren, som visste direkt att det var utsättningssymtom, så tyckte hon att det var så konstigt att jag fick detta. ''Man ska ju inte känna något alls, men du är väl antagligen väldigt känslig.''

Känslig?! Jag älskar läkarvården.....

Jag är ju ett tydligt bevis på, att om man ätit en starkt beroendeframkallande medicin i 5 år, så klarar man INTE att avsluta den inom 6 veckor.

Kul...

Det har varit så fint väder idag och här har jag legat inne med nedragna persienner. Känns lite trist faktiskt. Fick iof vara ute litegrann när jag gick till tvättstugan och tillbaka.

Nu däremot börjar det bli riktigt jobbigt igen. Fruktansvärt yr, klarar knappt något ljus alls och varenda litet ljud slår lock för mina öron och sticker som tusen nålar i huvudet.

Wonderful times.

Lite bättre

Är fortfarande yr idag, så det blir att vara hemma och ta det lugnt. Kan ju vara en uppe en liten stund emellan vilandet, så passar på att tvätta lite idag och ringa lite samtal =)

Men igårkväll så var jag så fruktansvärt rastlös. Var inte trött heller det minsta. Hade ju varit så mycket enklare om jag ändå varit det, för då hade jag ju kunnat sova.

Det är lite halvkul att vara rastlös när det enda man kan göra är att ligga ner och blunda. Fick roa mig bäst jag kunde. Massera mig själv, meditera och titta facebook lite då och då, men var inte så lätt att läsa eftersom allt snurrade =P

Men är faktiskt glad över att jag äntligen efter fem år, är fri från mediciner som gör mig till en zombie. Tyckte faktiskt att jag kände känslor och så innan och visst det gjorde jag ju, men fick inte så mycket intryck. Nu dem senaste veckorna när jag började nedtrappningen, så har jag märkt att jag tar in saker och ting mycket lättare. Jag lyssnar bättre och kan ta till mig det som sägs och det är en otrolig skillnad och lättnad.

Abstinens

Första dagen helt utan min venlafaxin idag. Trodde det skulle bli precis som de andra veckorna då jag knappt märkt något speciellt. Lite yrsel bara och kanske lite nedsatt matlust, men LURING!

Kl 11 idag började jag bli ganska så yr. Gick hem lite tidigare från stallet och lade mig i sängen. Mådde lite bättre när jag sovit en stund och käkat lite. Så jag klädde på mig och promenerade runt lite i stan, där jag träffade på en helt otrolig människa. Wow faktor till 1000 =).

Men efter att jag gått en stund, hämtat ut mina linser och pratat lite med denna killen, så började jag må sämre. Jag fick svårare och svårare att gå rakt, jag kunde inte fokusera på något alls, allting bara snurrade och jag mådde så illa.

Kämpade iaf mig bort till ''vuxenfritidset'' och lade mig i en soffa där, men det blev inte bättre. Tillslut fick en av deltagarna där köra hem mig. Tog en venlafaxin det första jag gjorde när jag kom hem och bara slängde mig i sängen med tårarna sprutande, så nu har Jossan tagit dem medicinerna ifrån mig. Det är väl lika bra för jag hatar dem jävla fittabletterna ändå! Jag önskar att jag aldrig nånsin hade börjat med dem.

Har legat ner en stund, så det är lite bättre, men jag är fortfarande yr något så förbannat och mår fruktansvärt illa.

Joséphine förklarade för mig att det är kroppens abstinens på medicinen och att det kommer att bli bättre. Igår var jag så glad att jag idag äntligen skulle bli fri från mina antidepressiva. Idag vill jag aldrig sluta med dem.

Enda sättet att få det sluta snurra är om jag blundar.

Ska lägga mig ner igen nu och bara hoppas att det inte tar allt för många dagar att bli bra igen. Har köpt glass också, så ska faktiskt unna mig det.

Kan äta igen!!

Tack vare en mycket insiktsfull utskällning från Jossan igår, så kan jag nu äta igen. Inte som normalt, men iaf mer än innan och det känns otroligt skönt.

Hon fick mig att inse att det inte bara är nedtrappningen av medicinen som gör att mår dåligt, utan att mina gamla ätstörningar kommit tillbaka. Det visste jag ju själv också, men mina tankar tjatade hela tiden hål i huvudet på mig. ''Äter du mer, så blir du tjock. Nu är du smal och fin och håll dig till det.''

Det som är mest segt är ju att jag inte orkar någonting. Blir ju svimfärdig efter bara en timmas arbete. Jag som i vanliga fall klarar 7 timmar utan problem. Så börjar självklart känna att självförtroendet sviktar.

Sen klarar jag ingenting psykiskt heller. Mina kompisar står ut med mig för att de vet hur jag mår, men jag är verkligen inte rolig att umgås med just nu. Är irriterad och trött hela tiden, glömmer viktiga saker (som att stänga hagen) och tål inga som helst skämt.

Senare på eftermiddagen hade jag en ovanligt trevlig promenad med Joséphine och hästarna. Det är inte ofta vi kan umgås så länge utan att någon av oss blir irriterade på varandra. Oftast för att jag startar en extremt onödig diskussion, som jag sedan absolut måste vinna....duuuuh.

Vi skrattade, njöt av vädret och gick lite nya vägar i skogen. Det var otroligt underbart <3

Hidalgo har också lärt sig lite nya trick =D hittade honom i hagen när han som bäst övade på dessa.

SITT

LIGG

SPELA DÖD

och RULLA RUNT

Nya tag

Äntligen får jag i mig lite mat =D

Har varit så jäkla hungrig dem senaste dagarna, men knappt fått ner någonting. Det är fortfarande segt att äta, men det är lite bättre iaf =)

Tyvärr har min rasande viktnedgång gjort att jag börjat få tillbaka mina ätstörningstankar, så får väl se till att jobba lite på det. Just nu älskar jag min kropp däremot. Vill varken gå ner eller upp någonting för tillfället, för är så nöjd med hur jag ser ut nu och det är väl ändå det viktiga?

Var på den där, som jag kallar det, fritidsgården för vuxna igår. Det känns jättepositivt inför det, men samtidigt lite tråkigt för dem andra verkade inte vara inne på samma spår som mig. De som var där verkar må sämre än mig och de var mer inne på att sitta och ta det lugnt. Kanske grilla lite och ta en fika.

Själv är jag mer fartfylld. Jag ville komma igång. Spela sällskapsspel, ut på terrängbanan, upzone, samarbetsövningar, pyssla, vara kreativ osv.

Jag tänker iaf gå dit 3 ggr till och ge det en chans, så som Jossan tipsat om.

Träffade min, ja vad ska jag kalla det, typ handledare i ett EU-projekt som hjälper mig att komma ut på arbetsträning, men hon hade inte kommit nånvart trots sina ansträngningar. Antingen så fick hon inte tag på folk eller så tog de inte emot praktikanter. Lite segt, men det finns antagligen en mening med det.

Just nu så trivs jag nämligen så bra i stallet. Det finns så mycket att göra utomhus och allting är tungt arbete. Det är väl antagligen så att det är i stallet jag ska vara just nu och så kommer möjligheterna för arbetsträning när det kommer =)

Inget att stressa över. Allting är precis som det ska vara.

Ikväll blir det förhoppningsvis frisbeegolf med mina vänner eller något annat kul. Får väl se vad vi har tid och ork med.

Sanningen svider

Ännu en gång har jag fått se sanningen om mig själv i spegeln. Det suger och det är bara jag som kan göra något åt det också. Men det är jobbigt när jag får inse hur jag verkligen beter mig och hur andra verkligen känner över det. Det gör så ont i magen att jag knappt kan stå upp och illamåendet står mig i halsen.

Gör mitt bästa för att kämpa i mig frukosten, men just nu känns det hopplöst.

Däremot fick jag pratat med en gammal vän igår. Vi pratade i nästan 2 timmar och jag fick klarat upp massa missförstånd...som enbart var från min sida.

Det är pinsamt hur illa jag verkligen tror om folk och det bara mitt eget huvud som inbillar sig massor.

Att tro dåligt om andra och hela tiden misstänka att alla kommer göra något dumt eller såra mig förr eller senare, är att nedvärdera andra rätt extremt.

Jag behöver verkligen börja tro mer gott om folk och deras egenskaper.

Älska mer?

Den meningen har jag aldrig förstått innan. För hur ska jag kunna älska någon eller något jag hatar? Hur ska jag kunna älska någon eller något som jag vill bli av med.

Idag förstår jag det. Det man älskar, det tar man hand om. Det man älskar förlåter man och på så sätt mår man bättre. Om accepterar och älskar mina finnar, så tar jag hand om dem på bästa sätt och på så sätt så försvinner de.

Om jag älskar mina händer, mina saker och mina nära så vårdar jag dem. Kläder som håller sig hela och fina, händer som håller sig lena och mjuka och vänner som uppskattar mig och stannar, gör mig glad och lycklig. Jag får det jag ger.

Om jag skulle motarbeta det jag hatar, så förvärrar jag situationen. Det jag fokuserar på, det växer. Motarbetar jag t.ex mina finnar, så försöker jag klämma bort dem eller använda starka medel för att utrota dem. Det skapar fula sår och ärr eller torr och förstörd hud.

Det är en helt ny insikt som har förändrat mycket av min syn på världen.

Förstår nu också varför jag och Joséphine ofta krockar med varandra i åsikter, missförstånd och utföranden. Jag är en person som först ser helheten och hon är en person som först ser detaljerna. Hon förklarade det på ett väldigt bra sätt för mig genom att vi tittade på en blomma.

(Får skryta lite med att det var jag som tog denna bilden med min mobil)

När jag ser på denna, så ser jag helheten först. Gröna blad och en vit blomma. Sedan ser jag pistillerna, färgskiftningarna på de vita och gröna bladen, de olika ådringarna och dem vita prickarna på grenen.

Joséphine ser det tvärtom. Först alla detaljer och sedan blir det en blomma för henne.

Så tro fan att vi ofta missförstår varandra =).

Fick träffat en ekonomisk rådgivare också, som kommer hjälpa mig med hyrskulden på kollektivet. Ibland är mina impulser inte så bra, men kommer se till att lära mig använda dem till min fördel.

Jag ska lära mig älska mina diagnoser. Istället för att motarbeta dem och försöka utröna dem tills de inte märks längre, så ska jag arbeta med dem och använda dem till min fördel.

Jag ska läsa på allt jag kan om alla tre och se vad som behövs för att de ska må bra och då kommer även jag att må bra =)

ADHDn behöver ordning, tydlighet och struktur. Då får jag se till att skapa det. På så sätt blir livet mindre förvirrande för mig och mer lätt att leva. Fördelen med detta är också att jag kommer bli grym på att organisera =D.

Summan utav detta blir att jag kommer att uppskatta mig själv mer, sluta se mig som ett stort misslyckande för att mina diagnoser försvårar mitt ''normala'' liv och slutligen kunna älska mig själv. =)

Mycket nya lärdomar =D

Wow nu har det hänt mycket. Var ju på möte och fick lite tips på hur jag skulle hantera vardagen och mina diagnoser. Väldigt tydliga direktiv och en bra påminnelse från det jag lärt mig innan.

ADHD - Strukturera upp mitt liv och göra det tydligt. Lådor, lappar, kalender, mobilpåminnelser osv.

Borderline - Sluta sätta upp folk på piedestaler. Förstå att jag är precis lika bra och dålig som dem.

Bipolär II - Inse att jag inte riktigt är bäst i världen under mina maniska perioder och inse att jag kanske är bättre än så kass och värdelös som jag tror att jag är under mina depressiva episoder.

Fick mycket bra information, tips och hjälp idag. Det är värdefullt och jag håller verkligen tummarna för att Jossan äntligen ska få sin del utav detta oxå.

Fick även massa information om olika aktiviteter som finns här runtom och blev även introducerad för en kille, som håller på med....ja aktiviteter för oss som passerat skoltiden. Lite som ett fritids för vuxna kan man säga och ännu mer positivt. De håller på att starta en ungdomsgrupp för folk under 30 och med mig så blir vi 3 stycken. Då kommer vi 3 ha hand om den gruppen, gruppens ekonomi, få egna nycklar, strukturera upp hur den ska se ut osv.

Det kändes bara så WOW och de vill ha en idéspruta och är det något jag kan, så är det att komma med idéer. Sen genomför jag dem aldrig, men där kanske de andra 2 är bättre och kan fylla upp den biten.

Så nu är jag uppe i en manisk period igen =P och nu får jag möjlighet att träna på att klättra ner lite från självförtroende stegen =D

Som sagt, mina tillstånd varierar lika ofta under dagen, som vädret här i sverige =D väldigt spännande...............

Från att tårarna sprutade på mig imorse och jag gav hela världen fingret, till att nu omfamna allihopa och bara vara så lycklig. Tanken kan göra underverk =)

Vad håller jag på med?

Jag är inne i en otroligt charmig period, där jag gör mitt bästa för att alla ska hata mig och jag lyckas. Jag vill så gärna bevisa för mig själv att jag är oduglig och att jag är allt jag har fått höra att jag är.

Självisk, egocentrisk, otacksam, en parasit osv.

Samtidigt sätter jag på mig offerkoftan och vill ha medömkan och bekräftelse från alla och jag vill inte vara sån här. Men eftersom jag fokuserar så mycket på att inte vara det, så blir jag det. Det man fokuserar på det växer.

VIVA LA DIVA beskriver mig rätt bra just nu.

Har rasat i vikt också och jag börjar se sjuk och insjunken ut. Märker att ätstörningarna har kommit tillbaka och mycket pga min nedtrappning av venlafaxinet.

Ena stunden vill jag bli bra och andra stunden så får jag sån sjuk ångest och stänger mig inne i mig själv. Idag är en sådan dag.

Bristen på mat gör mig även så sjukt trött hela tiden och det verkar som att hjärnan har tagit semester.

Har möte med ett personligt ombud idag och för två veckor sedan så var jag så glad över detta. Nu känns det mer som att jag skiter i alltihop. Jag är så trött och jag vill bara lägga mig och sova. Jag orkar inte sitta och berätta om mina problem och vad jag behöver hjälp med. Jag vill bara sova.

Terrorisersmsar en kompis också och det är så fruktansvärt pinsamt. Ju mer jag blir ignorerad, ju mer desperat blir jag. Det värsta är att jag vet exakt varför jag håller på så också och det är fan illa.

För tillfället känner jag mig verkligen utbränd och tömd på energi och samtidigt vill jag sköta alla mina åtaganden. Men jag behöver inse att jag faktiskt inte klarar dem just nu. När jag är såhär slut och orkeslös, så klarar jag ju inte av att göra dem så som de behöver göras. Jag glömmer saker, är tyken och slarvig. Kanske skulle behöva ta en paus och återhämta mig lite. Behöver bara inse att en paus faktiskt inte behöver betyda ett misslyckande i min rehabilitering och att jag behöver börja om från början.

Det innebär enbart att jag behöver lite semester. Får se det som en lite längre sovmorgon eller något.

Jag är då en hurtigbulle

Tyckte att jag rörde mig rätt ok när jag är i stallet och fixar, men har räknat ut hur mycket jag faktiskt gör och jag blev riktigt förvånad. Det är mycket mer än jag trodde.

En vanlig dag i stallet, så tillryggalägger jag faktiskt omkring 9 km. Ibland mer ibland mindre. Förutom det så är det några timmars fysiskt arbete med borstning av hästar, mockning, fylla höpåsar, sopande, fylla på vatten och mockning och ogräsrensning i hagen.

Inte så konstigt längre att jag kan äta så mycket godis och ändå hålla mig i form.

Däremot behöver jag nog minska mitt sockerintag och ersätta den med bra energi istället hehe.

Läste denna artikel och fick mig faktiskt en chockinsikt. Det är läskigt att tänka att jag kanske blev narkoman enbart för att min kropp reagerade på socker som liten =O och hur mycket socker finns det egentligen inte i alla livsmedel?

http://nosugaradded.se/hur-paverkas-vi-av-socker/

Aj aj aj

Hade riktigt kul igår ute...förutom en grej. Fick lära mig lite nya försvarsgrepp av en kompis bror och de var riktigt bra. Däremot verkar han vara lite väl sadistisk när det gäller att visa på sina försökspersoner. Jag fattar ju att det kommer göra ont när folk visar grepp, men det finns ju gränser. Speciellt när man hör ''Det här greppet bryter ryggen på folk'' och jag tydligt säger att (av erfarenheten under kvällen då jag märkt att han tar i lite väl mycket) ''Ok, men när jag säger AJ så får du sluta på en gång''.

Men icke då. Efter tydliga 3 stycken aj, bankande i golvet och sen skrik, så fick min kompis avbryta honom. Fan hela ryggen knakade. Jag trodde seriöst den skulle gå av på riktigt, så idag har jag otroligt ont. Men om jag ska se det positivt, så får jag ju lära mig den hårda vägen hur det känns när det är på riktigt.

Men hade iaf riktigt kul på dansgolvet =D (innan fyllan släppte och jag upptäckte hur ont jag hade =P) eftersom jag på danskursen fått lära mig att slappna av och bara leka med stegen, kroppen, musiken, olika rörelser och bara släppa loss, så var det helt underbart. Det var ganska få ute på golvet också, så hade stor yta att röra mig på och då behöver man inte känna sig som en hopträngd sill och känna att dansen blir begränsad till stamp med foten och digga med huvudet.

Har väl insett att uppmärksamhet är min grej. Att vara i centrum och ha alla blickar på sig är helt underbart och jag saknar verkligen att stå på scen. Har länge tränat på att skjuta bort den sidan hos mig själv och bara vara en i mängden. Jag vill ju så gärna vara som alla andra, men det har bara gjort mig olycklig. Istället för att ta vara på den sidan hos mig och göra det jag älskar, så har det gått ut över andra. När jag trycker undan önskan att få vara sedd utav världen, så vill mitt inre istället bli sedd utav dem runtomkring.

Jossan har lärt mig att det aldrig går att trycka undan eller ignorera sina känslor eller behov, för tillslut så skriker de ut sin frustration, men jag har kämpat stenhårt för att kunna det. Vilket istället resulterar i att jag trycker undan andra människor och deras behov, avbryter folk och blir väldigt egocentrisk och allt detta mot människor jag tycker om.

Nä jag behöver verkligen ge utlopp för vad kroppen vill. Behöver lyssna mer på vad mitt inre säger och önskar istället för att försöka var så jäkla perfekt hela tiden. Behöver acceptera vem jag är och vara stolt över det.

Jag behöver faktiskt aldrig vara som alla andra och behöver heller aldrig kämpa för att bli någon jag inte är. Tidigare när jag har sett någon som andra tycker om, så har jag försökt vara som den personen, men det har aldrig funkat. Det blir ju bara så falskt, påklistrat och ansträngt. Det är nog bättre att vara mig själv och vara med människor som tycker om mig för den JAG är.

I'm a dreamer

Igårkväll när jag var påväg hem från ett par vänner, så mådde jag bara så toppen. Energin var uppe på hundra och jag ville bara springa och hoppa, så tog hundarna på en lite längre kvällskiss än vanligt och sprang lite med dem =)

Idag har mest varit en seg och maklig dag. Har varit i min egna lilla värld och varken mått bu eller bä. Tyvärr kommer det lite nackdelar med detta också. T.ex att jag inte har någon aning om vart jag sätter mina fötter eller vad jag gör.

Skulle bland annat säga till Bifrost, som inte ville lyssna, på skarpen. Lyckades få repet runt mitt eget ben istället och den lilla läderflärpen som sitter längst ut snärtade till som satan på huden (hade självklart shorts oxå). Det gjorde förbannat ont och nu har jag två röda, vackra märken på benet som inte vill gå bort. Lyckades även sparka tårna i badrumströskeln...JÄTTEHÅRT!!!! Men vaknar till, det gör man iaf då hehe.

Nu ska jag iväg till stan och visa hur man festar på riktigt ;)

Nu går det fort!!

Imorse var jag jätteglad i en timma, sedan på botten igen ganska snabbt och efter en timma igen var allt ok och energin var på topp, men för 5 minuter sen så bara dök allt neråt igen. Jag hänger ju inte ens själv med i dessa humörsvängningar längre. Jag vet att man väljer sina tillstånd, men det är fan inte lätt när humöret verkar ha sitt eget liv.

När allt är på topp så är det som att jag flyger fram och sen SMACK så är det som att krocka med en jävla vägg och jag känner mig helt överkörd och som att fordonet har stannat ovanpå mitt bröst. Förstår inte hur Jossan, min familj och alla vänner klarar av detta. Om inte ens jag klarar av att leva tillsammans med mig själv, hur ska då någon annan göra det?

Det är ett jävla jobbigt kämpande med att hålla sig vänlig och respektfull när det är såhär. Ena stunden älskar jag alla och vill ge hela världen en gigantisk kram och i nästa vill jag bara be allt och alla att dra åt helvete. Förstår inte riktigt hur detta hänger ihop, men det känns som att jag börjar se på världen igen och inse en massa saker som jag blundat för. Mig själv bland annat. Personen jag varit, personen jag blivit och personen jag är idag och allt detta är fruktansvärt jobbigt. Det känns som hela mitt inre slits i tusen bitar och att trycket kommer få mig att gå sönder snart. Jag vill fly så långt och springa så fort benen klarar, men jag har ingenstans att ta vägen. Eftersom det är mig själv som jag vill fly ifrån så kommer jag aldrig komma undan.

Det känns förresten att våren är här för att stanna äntligen. Förra veckan var jag så glad när jag såg dem första blommorna sticka upp och nu så verkar hela Sjöbo ha invaderats av vitsippor!! =O Träden börjar bli gröna och jag har äntligen nått min målvikt. 59.8 kg =D ville komma under 60 strecket och det har jag gjort nu och allt detta enbart genom att äta lite bättre, vara ute och få jobba lite med kroppen.

Det känns helt fantastiskt. Har fått göra nya hål i skärpen och börjat få snöra åt byxor jag aldrig behövt snöra innan. Synd bara att det inte räcker med att vara smal och snygg för att ta sig genom livet ;) Allt hade varit så mycket enklare då.

Uppåt igen

Ja nu mår jag bra igen =)

Har haft en liten downperiod ett tag. En sån där jag tycker att jag är totalt värdelös och jag förtjänar inte att må bra. Ingenting duger och gnäll, gnäll, gnäll.

Men nu är det nya tag igen. Har haft en helt underbar dag i stallet. 4 timmar ute i hagen i strålande sol och har till och med fått lite färg på kroppen =D brunt på vissa ställen och rött på andra.

Fått en ny insikt med: Om man har dålig balans ska man inte rensa bort ogräs bland tistlar i kortbyxor. Det är lika med smärta.

Har även fått lite extra hjälp med dansen idag, Lite teknik och kroppshållning i rörelserna =) Vi har verkligen en riktigt duktig tränare och då menar jag duktig!

Känns väl fortfarande lite pinsamt över saker jag gjort som jag sedan överdrivit, saker jag sagt som inte alls varit så farligt, saker jag förklarat mig över som enbart gjorde saken värre, överdrivit småsaker och skickat wall of text till människor under min downperiod. Men det är sånt som inte går att göra ogjort och jag får bara stå stark över det och ta konsekvenserna.

Pratade med Joséphine imorse också och som alltid så lyckades hon lätta på trycket över bröstet. Snappade ur mig ur mitt negativa tillstånd som jag fastnat i och sedan var allt bra igen.

Nu tänker jag varma ord i mitt huvud istället.

''Jag behöver ingen annan för att må bra. Det tillståndet skapar jag själv.''

''Jag behöver ingen annan för att känna trygghet. Tryggheten finns inom mig.''

''Jag behöver ingen annan för att bekräfta mig. Det räcker att jag tycker att någonting duger.''
''Jag förtjänar att må bra, jag duger och det jag gör är tillräckligt.''

Wow! Hur ska jag sammanfatta detta?

Har nog gått igenom alla känsloregister som finns dem senaste dagarna.
Vi börjar med

ONSDAG:
Fick möjligheten att följa med Joséphine när hon tävlade western med Hidalgo. Det var strålande sol och båda två var helt fantastiskt duktiga.
Hidalgo är ju så cool också. Han var så lugn och stillsam även fast det hände saker omkring oss hela tiden. Eftersom det var mycket för honom mentalt, så blev han trött ganska fort och han påminner lite om skalman där med sin mat- och sovklocka. När han och Jossan ställde upp på medellinjen för prisutdelning, så stod han och sov. Han brydde sig liksom inte alls om att de var mitt i centrum för all uppmärksamhet.
Det var ju Hidalgos första dag någonsin ute på tävling också, så jag kan förstå att han blev trött. Kan tänka mig att han sov ganska bra på kvällen sen.
Nä det var häftigt att se hans och Jossans samspel och även hur han faktiskt sa ifrån när han tyckte att hon begärde något han inte förstod. De hade nämligen aldrig tränat på att öppna grind innan och han förstod inte alls varför matte ville att han skulle gå i sidleds mot den. Han hoppade frustrerat med frambenen och jag kunde riktigt se hur han sa ''Men matte fattar du trögt? Vi kan inte gå i sidleds åt det hållet. Det är en grind i vägen. Hallå?''
Själv var jag väldigt stolt över att Jossan faktiskt gav mig det förtroendet att få vara med som tävlingsskötare. Hon har ju många andra kunniga hästmänniskor runt omkring sig, som hon litar mer på, så känner mig väldigt hedrad över att hon gav mig den tilliten.
De kämpade till sig en 7e, 3e och 2a plats. Duktiga Jossan och Hidalgo.

TORSDAG:
Ja denna dagen vaknade jag upp och var så stolt över mig själv från onsdagen. Jag hade inte diskuterat med Jossan, jag hade hållt mig på min sida och låtit henne få göra och fokusera på det hon behövde. Jag hade ställt upp hela vägen trots att jag det sista var så trött att jag mådde illa.
Fick en underbart samtal också från kommunens instans som heter ''personligt ombud'' och jag fick en tid för kartläggning hos dem. Äntligen känns det som att allting kommer att ordna sig till det bättre. Jag hoppas nu att Jossan kommer att få kompensation för allt hon gjort och att jag kommer att få den hjälp från samhället som jag behöver.
Glädjen gjorde att jag strålade och jag ville dela min lycka med alla, men min stolthet däremot förstör som vanligt för mig. Den gjorde som vanligt att jag slutade kämpa och blev präktig. ''Jag kan bäst och vet mest och nu är jag så duktig att jag inte behöver bry mig om vad jag säger eller gör längre''. Så det resulterade i ännu en jobbig sanning ifrån Jossan, som jag än en gång lyckades såra =( jag undrar när jag ska lära mig.
Red Bifrost sedan också och upptäckte att jag varken kan stopp eller start, så det får jag ta och se till att träna på på ridskolan. De har hittills inte varit så intresserade av att lyssna på mig när jag säger att jag inte får hästen jag rider att stanna. De säger bara ''Det är ingen fara. Han springer inte så fort. Han stannar när de andra stannar.'' Känns ju väldigt tryggt att veta...not. Vad händer om jag är på väg att krocka med en annan häst, vilket faktiskt har hänt? Då behöver jag ju faktiskt få stopp på hästen NU.

FREDAG:
Följde med Joséphine på programridning. Första gången hon och Hidalgo red hela programmet och hans första dressyr-''tävling''. Det gick bättre än förväntat tyckte Jossan och det kan jag hålla med om. Tyckte Jossan var helt fantastisk också, som kunde skratta åt det som gick lite åt pipan och som tog till sig domarens feedback på ett bra sätt.
Efter detta åkte jag till göteborg för att möta upp Matt, som jag har tillbringat helgen hos. Han var på bowling med sitt jobb och jag fick äntligen möjlighet att åka på en mekanisk tjur!!! =D =D Har velat åka sådan i flera år och nu äntligen fick jag och inte bara det. Jag vann också hehe =D Jenny är duktig hon. Har nog bättre balans än jag trodde (även om mina 38 sekunder hade varit utklassning på en riktig rodeo) ;)

LÖRDAG:
Fick träffa Matts underbara och charmiga dotter och vi gick på Liseberg tillsammans. Jag brukar ha så svårt för barn eftersom jag aldrig vet hur jag ska prata med dem, men nu var det inga problem. Hon gjorde det väldigt lätt för mig iof, för hon var inte det minsta blyg.
På morgonen dock så fick jag ett sammanbryt. Kom på mig själv med att jag direkt hade påpekat för Matt vad han gjorde som var bra och inte bra och jag ville bara slå mig själv. Jag har ingen rätt att komma hem till någon och börja tycka hur jag vill att de ska leva sitt liv. När jag sedan satt och pratade med hans dotter i köket och hon påpekade att hon fick ont i öronen för att jag pratade för mycket, så brast det. Tårarna bara sprutade och jag var så besviken på mig själv. Kändes som att allt jag tränat på och lärt mig under detta året var som bortblåst.
Matt däremot var helt fantastisk och brydde sig inte om mitt känslosvall. Jag fick bekräftelse utan att han tyckte synd om mig och det kändes jättebra. Det gjorde att jag kände mig stolt över att jag kunde gråta inför någon annan och att det faktiskt inte blev någon stor grej av det.
Liseberg sedan var helt underbart. Det var trädgårdsmässa, så lite väl mycket folk, men det var knappt några människor vid attraktionerna, så det var ju ingen kö.
Sist ville Alicia absolut åka Kållerado och vi hade ju faktiskt lovat henne att vi skulle åka den det sista vi gjorde. Det blåste och var svinkallt så det kändes bäst att åka den sist. Däremot var hon tydligen alldeles för kort, så det blev ingen vattenattraktion. Jag var inte ledsen direkt.
På kvällen kom Matts kompis och vi såg på Lovely Molly. Den knepigaste film jag sett nånsin. Kan inte ens förklara för jag fattar den inte själv. Mamma frågade mig dagen efter vad den handlade om och jag svarade bara ''Ja...om jag det visste.''

SÖNDAG:
Medans Matt tatuerade sig passade jag på att hälsa på min familj. Det blev en riktigt jobbig dag med mycket nya insikter, som jag verkligen hoppas att jag ska lära mig utav. Stackars Matt har fått uppleva min värsta sida denna helgen.
Jag blev så förbannad och han fick ta smällen, men efter ett samtal med Jossan, så förstod jag att det inte alls var han som bar ansvaret. Jag var arg (som vanligt) enbart för att allt inte gick som jag hade planerat. Han hade berättat på morgonen hur det var meningen att dagen skulle bli och då gjorde jag mina planer efter det. Sedan när allting förändrades, så kom jag i upplösningstillstånd, men det är ju faktiskt inte hans fel. Joséphine förklarade väldigt bra att saker och ting förändras och då får man anpassa sig efter det och vända det till något positivt. Att se till att jag får mina mediciner i tid och mat och annat är enbart mitt ansvar och ingen annans. Jag kan aldrig skylla på någon annan för att MINA planer inte gått som jag tänkt. Jag fick ju faktiskt möjligheten nu att umgås lite längre med min familj än planerat och jag fick njuta av en otroligt god middag som de gjort. =)
Men fan vad jag skämdes sedan när jag kom tillbaka hem till Matt och det var bara rätt åt mig. Klarade knappt av att se honom i ögonen och ändå så gjorde han ingen stor grej utav det.
Men jag undrar varför jag måste vara så förbannat självcentrerad och fastna i mina tillstånd? När fan ska jag lära mig egentligen? Allting handlar inte om mig och jag måste (ja nu säger jag måste) lära mig att sluta ta saker och ting så jävla personligt.

Det positiva av allt det här är att jag fått väldigt många nya insikter. Jag är lite besviken över att jag föll tillbaka såpass mycket denna helgen. Har varit nervös och osäker vilket gjorde mig inställsam och bekräftelsetörstande. När jag insåg det blev det pinsamt och då blev jag ännu mer nervös och osäker och så blir jag ännu mer inställsam med bekräftelsebehov och så var cirkeln igång, men jag får lära utav det.

Kom också till insikt om varför jag aldrig känner mig redo att flytta. Det är därför att min inbillning om hur det ska kännas att vara redo, är helt omöjlig att uppnå. Jag har nämligen trott att den dagen jag är redo att flytta till ett eget boende, så ska jag veta hur jag ska hantera alla situationer och utmaningar, att jag ska veta hur jag ska möta alla hinder på bästa sätt och alltid hitta lösningen.
Hallå eller? Den dagen jag kommer veta allt detta är den dagen jag dör...om ens då. Det är antagligen därför jag tar åt mig så otroligt så fort jag gjort någonting som blivit lite tokigt. För då har jag än en gång bevisat för mig att jag inte är redo för mitt totalt ouppnåeliga mål. Snacka om prestationsångest och höga förväntningar på mig själv.
Nä Jenny. Gör om, gör rätt.