pinguuhsverklighet.blogg.se

Erica hade rätt. Jag kunde, jag vågade och jag satt kvar. Tack så otroligt mycket för den turen =D
Tack också för alla tips, all stöttning med ridningen och för all feedback jag fick. Det betydde väldigt mycket <3

 

Idag har varit en ganska så springig dag. Eftersom Sanches hade husse hemma som tog hand om honom, så fick Selma vara själv väldigt mycket igår. Hon var så deppig så det gjorde ont i hjärtat. Det blev en glad stund för henne när Tor kom hit under dagen, men sedan fick hon ju vara själv igen.
På kvällen sedan så följde hon efter vart jag än gick och hon låg tätt tryckt intill mig i sängen sen. Därför ville jag inte lämna henne själv för mycket idag. Ilade iväg till stallet och ordnade med hästarnas frukost och sedan hem igen med Sanches, för att han skulle kunna hålla henne sällskap dem få stunderna jag väl var i stallet. Det funkade för idag mår hon mycket bättre, men det har som sagt varit korta men många turer till stallet idag =)

Kvällspromenaden nu sist med Selma, var helt och hållet hennes egna och min lilla tid. Hon fick välja väg och det var hon mycket nöjd med. Sötingen sprang med viftande svans och högburet huvud hela den lilla rundan vi tog. 

Just nu har jag i alla fall bestämt mig för att jag vill ha ett eget liv. Ett riktigt liv. Inte ett liv som levs på lånad tid, på låtsats eller med falska fasader och manipulation, utan ett äkta liv. Jag vill ha en egen bostad, en kille att komma hem till och ligga i famnen på i soffan, ett riktigt jobb där jag kan få lön och faktiskt ha möjlighet att kunna betala mina egna intressen och hobbies.
DET är vad jag vill ha.

Jag vet att det är helt vansinnigt eftersom att jag för bara 5 timmar sedan tyckte att jag såg äckligt smal ut och med två pinnar till armar och jag vet att det är helt omöjligt att jag skulle ha gått upp 18kg på 5 timmar. Samtidigt vet ju min hjärna att jag har börjat äta någorlunda igen och visar en helt annan bild. Det är sjukt skrämmande. Jag vet att det är hjärnspöken och att det bara är en förvrängd bild ur mitt huvud. Samtidigt har jag aldrig varit med om något liknande tidigare och jag var på gränsen till panik nyss. Jag ville fråga mina kompisar och lägga upp bilder och allt som kunde bevisa för mig att hjärnan verkligen bara spelade mig ett spratt.

Det som hjälpte mig ur det var Jossans predikningar: ''Varför behöver du andras bekräftelse? Räcker det inte med att du vet och att du tycker? Kan du hitta bekräftelsen någonstans inom dig? Håll dig till verkligheten. Sanningen finns inom dig.'' 

Genom det lyckades jag lugna ner mig. Jag är inte så rädd för att bli fet, för jag vet att jag rör mig alldeles för mycket för det, utan det som skrämde mig var hjärnans spratt. Om den kan luras på detta sätt, hur mycket luras den inte annars då?

 

En vän mådde lite dåligt, så jag skrev denna skriften, som kom upp i huvudet just då, för att muntra upp.

''Vi med stort självkomplex behöver inse att vi duger
 som vi är.
 Vi är alla gjorda av stjärnstoft (sant faktiskt) och det
 gör att vi alla är en och samma, samtidigt som vi har
 utvecklat olika personligheter och det är det som gör
 oss unika.
 Det finns ingen annan som du. Du är ett original,
 varför vill du då dölja det?
 Det är ju som att sätta en fyraårings tecknade ekorre
 (som man inte hade vetat vad det var om det inte
 hade stått ekorre på) över Picassos mest kända
 målning och hoppas att det ska funka.
 Och teckningen kan vara söt och gullig, men
 originalet är så mycket bättre och så mycket mer värt
 Det är ju originalet som folk är ute efter.''

 

Åkte till mormor och kenneth i fredagskväll och har haft en helt underbar helg där. God mat, trevligt sällskap och en mysig liten utflykt till Halmstad för lite shopping och en runda på stan. Fick äntligen tag i en vit underklänning så jag slipper ha min svarta klänning innanför mina andra vita och en svart B-H. 
Både mormor och Kenneth har varit helt underbara när det gällde stöttningen inför mina nuvarande matproblem. Jag bad dem att inte tjata på mig och fråga 3 extra gånger det var ''säkert att jag inte ville ha något mer'' och det hjälpte otroligt mycket att de inte gjorde det denna gången =)
Mormor hjälpte även till att göra två shorts utav mina gamla jeans. Även fast sommaren är på upphällningen, så är det ändå skönt att kunna ha 2 extra att byta med. Med mormors guidning så blev de faktiskt riktigt bra. Jag är otroligt stolt över att sömmarna blev näst intill spikraka. Jag kan om jag vill som sagt ;)

Hidalgo däremot var inte riktigt lika glad. När jag kom imorse och skulle ge dem frukost, så spanade han glatt efter matte och när han inte kunde se henne blev han SÅ besviken. Han sänkte huvudet så att det bara hängde där och sen var det med tunga steg som han vandrade in i stallet. Det var verkligen hjärtskärande att se.

Jag berättade att matte skulle åka iväg och träffa sina föräldrar och att han fick stå ut med mig i några dagar framöver nu. Då tittade han på mig, tuggade lite och det var som han sa att ''Ja ja. Det får väl duga då.''
Haha han är charmig den lille guldlocken =)

Var på Ullared igår med Erika och jag var så stolt över mig själv efteråt. Ett perfekt fokusbyte var det, för jag kunde skratta och komma tillbaka på en mer medelnivå efter denna extremt långa depressiva perioden jag haft nu. Kunde verkligen koppla bort allt och sluta tänka på alla problem och svårigheter som varit nu det sista =) och jag lärde mig mycket utav denna härliga tjej.
Fick också verkligen använda mig av alla mina knep för att inte komma hem med massa onödig skit. Har märkt att om jag provar kläderna jag tycker om, har på mig dem en liten stund, står framför spegeln och beundrar dem, håller om dem lite och sedan lägger tillbaka dem, så har jag ju faktiskt ''ägt'' kläderna för en liten stund. Då har jag ju redan haft dem på mig, jag har synts i dem och då kan jag släppa dem sen utan att känna mig alltför ledsen =D
(Har däremot inte lyckats med denna tekniken än när det gäller skor, så pengabrist är lika med: Hålla sig borta från skobutiker =P)

Har tagit tag i mina matproblem också och ska nu börja på ätstörningsenheten så fort remissen är skriven och klar, för som sagt det har blivit ohållbart nu. Jag kämpar varje dag med att få i mig mat och jag är verkligen hungrig, men jag mår så fruktansvärt illa så fort jag stoppar något i munnen.
Det här var min frukostupplevelse imorse.

 

Man träffar dem människor man behöver och förtjänar. Så jobbigt bara när man får se sanningen om sig själv i andra. 

 

Tog tag i mina känslor och rädslor lite idag också. Fick ännu mera svar och ännu lite mer klarhet i varför jag mår som jag mår, gör som jag gör och är den jag är och sedan också hur jag ska lära mig av det, bearbeta det och förändra det.
Lika mycket tårar som vanligt, ett krigande inre som river och sliter i bröstet så det gör ont, som det underbara i när jag får klarhet och får nya mål att jobba mot =) En jäkla resa det där varje gång.

 

Behöver verkligen börja äta nu. Har börjat inse att mina ätstörningar är på riktigt nu och att jag behöver hjälp. Har varit så yr, illamående och darrig hela dagen idag. Får hjärtklappningar om jag bara råkar dra in ett lite för djupt andetag, kroppen är helt matt och slö och alla rörelser går otroligt sakta.
Just nu är det på gränsen till att jag vill åka in till sjukhuset och få dropp och matersättning, men är lite kluven...för jag vill verkligen aldrig bli inlagd på psyk igen och den risken finns ju. 
Det är liksom ännu en sån sak jag inte direkt vill lägga på min livsmerit.
-''Hej vill du anställa mig, bli min vän, bli ihop med mig? Jag är en psykiskt labil person med relationssvårigheter.''
-''Ja men självklart! Du är precis en sådan jag letat efter.'' ....................................

 

Har gjort mina såkallade ''Miniresor'' nu nästan varje dag. Det gör att mer och mer känslor kommer fram även till vardags och de blir mer och mer tydliga, verkliga och jag tycker det är skitläskigt, för jag vet inte vart jag ska ta vägen när de kommer eller hur jag ska hantera dem.

De senaste 3 dagarna har jag mått skit. Har haft mardrömmar en hel vecka och det börjar ta på krafterna och humöret. Mina moodswings känns okontrollerbara för tillfället och jag har just nu ingen aning om ifall jag överreagerar eller inte i olika situationer. Jag känner mig helt vilsen, förvirrad och fastlåst i mina beroenden. Det jobbigaste för mig just nu är att jag lätt blir beroende utav andra människor och då menar jag som om de vore mitt knark. Jag behöver dem, behöver prata med dem hela tiden, få uppskattning och bekräftelse hela tiden och jag hatar att jag låter mig bli så påverkad utav andra människor. 

Ja, så nu för att jag behandlade Jossan så vidrigt som jag gjorde, är jag satt på bestraffstädning. Det jag hatar mest utav det också...ATT DAMMA. Ska damma varenda liten pryl och noggrant också. Det är väl inte mer än rätt för jag var verkligen taskig mot henne, så ultimatumet var: Damma ALLT eller flytta. 
Det segaste är att jag inte riktigt vet hur jag ska fixa mina relationsproblem till andra. I vanliga fall kan man ju lösa det genom att ta tag i sitt liv, men det går ju inte nu för det har jag redan gjort och det med råge också. 

Fan. Är bara jäkligt förvirrad och vilse just nu som sagt.

 

För att prata om något roligare, så funderar några kompisar och jag på att starta band. Vi är fyra sångare nu tydligen, så det hade varit lite kul att köra något med stämmor. Träffade en av dem idag och pratade lite och testsjöng lite. Jag är lite stolt och förvånad över att jag faktiskt kunde gå upp så högt som jag gjorde..ouppvärmd också och han har en grym basröst. Det ska bli spännande att höra hur de andra låter och se vad vi kan skapa fram med det =) men jag tror det kan bli riktigt kul.
Haha vi har t.o.m fått groupies redan och vi har inte ens startat någon grupp än  =P
Nä, det var riktigt bra att komma iväg lite idag. Få skrattat lite och få ett fokusbyte. Det var nog precis vad jag behövde just nu.

Igår hade jag och Joséphine ett samtal på morgonen. Det som jag tycker är väldigt läskigt med det är att jag bara hörde det negativa i det hon sa och har inget minne alls av hon lade in så mycket positivt. Hon sa först en positiv sak, sedan lade hon in lite konstruktiv kritik och avslutade med ännu en positiv sak.

Ändå kommer jag enbart ihåg det negativa. Det andra var som att hon aldrig yppat. Kan inte ens nu komma på att jag hörde något positivt från henne. Det känns jätteskumt.

Plockade ännu mera hallon igår annars =D blev väl liiite för överambitiös och stod där i 3 timmar. Det fick jag betala för efteråt. Armarna är helt sönderrivna, så ser väl ut som en riktigt motiverad självmordsbenägen och det svider gött. Men det var det värt.

 

Har jobbat bra ihop med mitt Personliga Ombud idag. Tog med mig ALLA papper jag hade hemma och det är mycket. Det var första gången, sa hon, som någon faktiskt kom in med fullständiga underlag för allting, så vi fick skickat iväg ansökningen om kontaktperson, stödperson, stödfamilj redan idag =D
Är lite stolt faktiskt över att jag fullföljt alla samtal och fått hem alla journaler och anteckningar ifrån ALLT jag någonsin har gjort. Det har jag Joséphine att tacka för =) hon sparkar på mig bra i arslet ibland.

 

Masserar lymfkörtlarna och trycker på hjässan varje gång en jobbig känsla kommer upp och det hjälper =D 
Det lugnar mig, det hindrar mig från att fastna i mitt tillstånd och det hjälper mig att möta känslorna utan att jag blir så skräckslagen =)

Känns jättebra. Får ju göra det..jag vet inte hur många gånger om dagen, men det kvittar. Så länge det hjälper så är det bara bra. Och det jag gillar med detta är att det inte syns så tydligt när jag gör det, så jag kan göra det när som och vart som =)

 

Tack Jossan för att du hjälpt mig bli mer öppen, så att jag kan ta in nya och gamla saker lite bättre =)

 

Har varit på lite foto-humör idag, så gick en runda runt i naturen och testade vad min kamera gick för. Blev inte så knåpert resultat ändå.

 

Ja hur ska jag sammanfatta detta egentligen? En underbar helg, en otrolig, en insiktsfull, fantastisk och bara helt överväldigande helg.

Det började med att Jossan bjöd med mig till ett ställe som heter Trädet. Det skulle vara som en ''gathering'' för NLP-människor förstod jag det som. Det verkade iaf vara väldigt intressant, så jag kände att jag absolut ville följa med...och vilken resa det blev. Känner mig som en helt ny människa.

 

Så där satt vi (försökskaninerna som vågade sig upp på scen) och simmade runt som guldfiskar, snurrade runt som tvättmaskiner, gömde servetter som han intalade oss var pengar, tappade bort våra munnar och trodde att vi var dansstjärnor i en dansshow haha =D

Sedan åkte vi vidare till gården som vi skulle bo på. 
Lördagmorgonen inledde jag med en skön långpromenad med vovvarna ute i naturen. Aldrig har jag väl njutit så av en enkel promenad. 
Gick man åt ena håller var det bara skog:

Resten av dagen gassade vi i solen, hade en minikurs i beslut och agerande, umgicks och bara hade allmänt trevligt.
På eftermiddagen gick Erik, jag och två andra till en närliggande djurkyrkogård. Den var verkligen så fin som vi hade fått förklarat för oss att den var. Det var färska blommor där och riktigt välskötta gravar.

Tack Joséphine <3 den chansen hade jag aldrig fått utan dig. Sedan avslutades alltihopa med en grillfest för allihopa.
Det handlade mycket om accepterande av både mig själv och omvärlden, om att förlåta andra och även mig själv, att tömma ur alla gnagande känslor som jag alltid stänger inom mig och lära mig inse värdet av mig själv.
Det var inget lätt att tampas med kan jag säga. Ibland gjorde det så ont i bröstet på mig att jag trodde det skulle spricka.   Ja herregud hur mycket rädslor kan man ha inom sig egentligen. Mycket tydligen.

Det är inte så lätt att acceptera och tillåta sig själv att vara lycklig och må bra, när ens inre kämpar emot och tycker att jag är en värdelös, elak och illvillig människa som inte förtjänar något bra alls.
Men tillsammans kom vi igenom den barriären och vi lyckades få mitt stridande inre att samarbeta mer. Det har länge känts som att det är ett krig bland alla känslor inom mig och nu äntligen så har det stannat upp. Det är fortfarande oroligt därinne, men det känns som att nu äntligen så kan alla känslor få göra sig hörda, bli sedda, uppmärksammade och lyssnade på.
Jag har liksom börjat att sluta fred med mitt krigande inre.
Det var mycket att ta in, vilket jag märkte väldigt tydligt senare när vi alla skulle samlas i kursrummet. Vi skulle blunda, se, acceptera och inse att vi var goda, vackra, underbara, kraftfulla osv och svara på frågor till oss själva om hur vi skulle tänka, göra, säga för att verkligen kunna tro på detta.
Jag fick en sån fruktansvärd ångest. Tårarna bara sprutade och hur mycket positiva stärkelseballonger jag än plockade till mig, så hjälpte det inget. 
Jag har precis börjat acceptera att jag faktiskt inte är så ond och värdelös som jag trott och att jag kanske är värd att må lite bra ändå, så det blev lite väl mycket att ta in att jag också självklart var både kärlek, kraftfull, god och hade en mening i livet.
Jag hoppas att jag kan få mina vänner och nära att förstå arbetet jag gör med mig själv också.

 

Vill verkligen tacka Joséphine för att jag fick följa med denna helgen, för att du stöttat mig genom allt och för att du är en alldeles underbar person.
Tack även till Lizette för att jag fick möjligheten att göra denna process med dig och för alla varma ord du gav mig på vägen.
Och ett stort TACK till alla som gjorde denna helgen till en fantastisk upplevelse <3