Följde med Erica ut igårkväll till hästarna hon rider och tog en härlig kvällstur på ett underbart sto. Var totalt livrädd i början, men efter några galoppturer där vi en gång bara släppte hästarna och lät dem springa fritt, så var jag så stolt =D
Erica hade rätt. Jag kunde, jag vågade och jag satt kvar. Tack så otroligt mycket för den turen =D
Tack också för alla tips, all stöttning med ridningen och för all feedback jag fick. Det betydde väldigt mycket <3
Tack också för alla tips, all stöttning med ridningen och för all feedback jag fick. Det betydde väldigt mycket <3
Idag har varit en ganska så springig dag. Eftersom Sanches hade husse hemma som tog hand om honom, så fick Selma vara själv väldigt mycket igår. Hon var så deppig så det gjorde ont i hjärtat. Det blev en glad stund för henne när Tor kom hit under dagen, men sedan fick hon ju vara själv igen.
På kvällen sedan så följde hon efter vart jag än gick och hon låg tätt tryckt intill mig i sängen sen. Därför ville jag inte lämna henne själv för mycket idag. Ilade iväg till stallet och ordnade med hästarnas frukost och sedan hem igen med Sanches, för att han skulle kunna hålla henne sällskap dem få stunderna jag väl var i stallet. Det funkade för idag mår hon mycket bättre, men det har som sagt varit korta men många turer till stallet idag =)
På kvällen sedan så följde hon efter vart jag än gick och hon låg tätt tryckt intill mig i sängen sen. Därför ville jag inte lämna henne själv för mycket idag. Ilade iväg till stallet och ordnade med hästarnas frukost och sedan hem igen med Sanches, för att han skulle kunna hålla henne sällskap dem få stunderna jag väl var i stallet. Det funkade för idag mår hon mycket bättre, men det har som sagt varit korta men många turer till stallet idag =)
Kvällspromenaden nu sist med Selma, var helt och hållet hennes egna och min lilla tid. Hon fick välja väg och det var hon mycket nöjd med. Sötingen sprang med viftande svans och högburet huvud hela den lilla rundan vi tog.
Jag fick också chans att tänka lite på omvärlden. På hur jag vill ha det, hur det är just nu, hur det har varit och hur jag ska ta mig dit jag vill.
Just nu har jag i alla fall bestämt mig för att jag vill ha ett eget liv. Ett riktigt liv. Inte ett liv som levs på lånad tid, på låtsats eller med falska fasader och manipulation, utan ett äkta liv. Jag vill ha en egen bostad, en kille att komma hem till och ligga i famnen på i soffan, ett riktigt jobb där jag kan få lön och faktiskt ha möjlighet att kunna betala mina egna intressen och hobbies.DET är vad jag vill ha.
Något som skrämmer livet ur mig just nu är att när jag såg min spegelbild i trappuppgången, så såg jag mullig ut. Jag tittade en gång till och synen stämde. Jag tyckte det verkade underligt så jag ställde mig framför spegeln hemma och jodå, synen stämde.
Jag vet att det är helt vansinnigt eftersom att jag för bara 5 timmar sedan tyckte att jag såg äckligt smal ut och med två pinnar till armar och jag vet att det är helt omöjligt att jag skulle ha gått upp 18kg på 5 timmar. Samtidigt vet ju min hjärna att jag har börjat äta någorlunda igen och visar en helt annan bild. Det är sjukt skrämmande. Jag vet att det är hjärnspöken och att det bara är en förvrängd bild ur mitt huvud. Samtidigt har jag aldrig varit med om något liknande tidigare och jag var på gränsen till panik nyss. Jag ville fråga mina kompisar och lägga upp bilder och allt som kunde bevisa för mig att hjärnan verkligen bara spelade mig ett spratt.
Det som hjälpte mig ur det var Jossans predikningar: ''Varför behöver du andras bekräftelse? Räcker det inte med att du vet och att du tycker? Kan du hitta bekräftelsen någonstans inom dig? Håll dig till verkligheten. Sanningen finns inom dig.''
Genom det lyckades jag lugna ner mig. Jag är inte så rädd för att bli fet, för jag vet att jag rör mig alldeles för mycket för det, utan det som skrämde mig var hjärnans spratt. Om den kan luras på detta sätt, hur mycket luras den inte annars då?
