pinguuhsverklighet.blogg.se

Dessa mediciner

Är nu inne på min 3e vecka och har trappat ner med ytterligare en tablett och nu börjar det kännas. Var så himla glad dem första två veckorna eftersom jag inte märkte något. Vet ju liksom att vissa har haft ett helvete när de ska lägga av med just Venlafaxin. Trodde faktiskt att det skulle bli lättare denna gången, men jag börjar tvivla nu.

Har varit väldigt yr, illamående och borta i huvudet både igår och idag. Det kommer runt 15.00 tiden. Igår avtog det lite under kvällen, men idag har det bara blivit värre. Folk har pratat om ''blixtar i huvudet''. Jag aldrig förstått vad de menat eftersom jag aldrig känt av något sånt. Trodde först de menade att det blixtrade till som en snabb huvudvärksmärta, men nu vet jag var det är.

Fick min första ''blixt'' för en stund sedan och det gjorde varken ont eller så. Det var mer som att jag blev bländad för en sekund. Ungefär som när någon tar ett kort på en med kamerablixten på. Fast nu var blixten helt blå och försvann lika fort igen. Det var mer störande och irriterande. Men jag kan förstå att folk tycker att det är obehagligt om det kommer t.ex när man kör bil.

Nu gäller det bara att träna på att hålla sig ifrån det där med att fastna i mitt tillstånd, som jag brukar göra. Träna på att se förbi hindrena, anpassa sig efter vad kroppen klarar av och acceptera ifall jag behöver lägga mig en stund.

Tittade på en målning som jag ritade för några månader sedan och insåg att jag faktiskt inte målar så jäkla dåligt ändå. Man kan ju faktiskt tydligt se vad det är jag har målat, så jag behöver nog höja min självuppskattning lite mer än jag gör idag. Inse att det jag gör faktiskt duger och att min strävan efter det perfekta resultatet är bra, men näst intill omöjligt att utföra.

Om jag hade fortsatt med t.ex bäcken, som jag och Emma grävde ut här i Onsdags, så hade jag kunnat hålla på i en evighet innan jag fått den som jag ville ha den. Och vid det laget hade säkert regnet eller nästkommande vinter förstört det jag gjort och jag hade fått börja om från början.

Underbart väder har vi också. Regn, storm, hagel och kall luft. Vårkänslorna riktigt spritter i kroppen på en...............

Joséphine kallar det aprilväder och jag börjar förstå nu vart ''april, april'' kommer ifrån. Vädret gör verkligen narr av en. Varmt och soligt?? Haha det trodde du allt va? Nä nä nä...LURING!!!

Nya insikter på både gott och ont.

Gick så bra på ridskolan igår och är så fruktansväer stolt över mig själv. Jag hoppades att jag skulle få hästen, som jag blev så rädd på igen och det fick jag. Förra gången tyckte jag att han blev så stressad av galoppen och han inte lyssnade på mig utan bara ville iväg. Jag blev livrädd, började gråta och vände in honom mot ridläraren som fick hålla honom och det tog en bra stund för henne att lugna ner honom.

Jag har tänkt och tänkt så mycket på varför jag blev så rädd och han så stressad och kom på svaret. Det var egentligen inte så konstigt. Ridövningen vi gjorde var lite konstigt upplagd. Den gjorde så att vi som galopperade och inte fick stopp på hästen på 2 galoppsprång, krockade in i baken på dem som skrittade framför. Detta gjorde att jag gång på gång fick dra tag i en tygel och väja undan för att undvika kollision, vilket var nästintill omöjligt, för från sidan kom nämligen nästa skrittande personer. Detta i sin tur gjorde att jag blev rädd och stressad och det fördes självklart över på min stackars häst. Vet inte riktigt hur läraren tänkte där.

Iaf så fick jag samma häst igen. Han lyssnade otroligt bra på mina hjälper och jag behövde inte använda mycket alls. Sedan kom tiden för galoppen och jag var livrädd, men jag bestämde mig för att göra det ändå. Man övervinner aldrig sin rädsla om man aldrig går emot den.
Ja det gick jättebra och hästen lyssnade och saktade av, även om jag fick använda rösten för att få honom till det. Och självklart kom förra lektionens rädslor tillbaka. ''Han lyssnar inte på mig. Han sakta inte av tillräckligt snabbt. Han blir stressad.'' osv osv.
Men jag hade iaf gjort min galopp och gick sen över till andra sidan ridhuset för skrittövningar. Det var där jag blev så stolt. Jag upptäckte att han inte alls var stressad. Han var bara pigg och framåt, vilket visade sig av att han som på ett magiskt vis (utan att jag behövde göra något) krökte på nacken och gav framåtbjudning. Det som jag uppfattade som stressat denna gången, var alltså bara hans energi och arbetsvilja. Det är ju det man vill ha från hästen och ingenting att vara rädd för.
Jag kom också på varför han rullade ihop nacken för att komma ifrån kontakten med tyglarna. Det är nämligen så att när jag blir rädd så ''fryser'' jag och då slutar jag använda benen, så jag använde bara händerna. Det gjorde att jag blev väldigt hård i handen och såklart att han gör sitt bästa för att komma undan då. Det gör ju ont i munnen på honom. Så han är en riktigt bra läromästare =)

Beautiful Horses

En annan insikt...både bra och mindre bra.
En vän berättade att han kanske skulle komma och hälsa på denna helgen om omständigheterna tillät det. Han hörde inte av sig på hela dagen och jag blev väldigt besviken över detta. Samtidigt var det väldigt positivt, för jag fick för en gångs skull lära mig att fortsätta leva mitt ändå. För första gången i mitt liv, så kretsade inte hela min värld runt att någon skulle komma och att jag kände mig tvungen att vara hemma och tillgänglig. För första gången någonsin, så satt jag inte helt handfallen och väntade i timtal, utan jag fortsatte leva mitt liv. Jag gjorde det jag skulle och uträttade mina åtaganden. Därför är jag väldigt tacksam över att denna situationen uppkom och jag fick möjlighet att träna på min ''PLAN B'' övning.

Däremot kände jag mig så otroligt sviken på kvällen, så jag skrev ett vackert, ironiskt meddelande till honom på Facebook. Han ringde upp några timmar senare (så fort han fick tillbaka sin mobil) och det visade sig att han hade lagt den i sin chaufförs bil och därför inte haft tillgång till den på hela dagen.

Jag skäms ögonen ur mig just nu och detta visar att jag har en bit kvar att gå.

Tydligen så straffar jag fortfarande andra för mina tidigare erfarenheter och det är INTE ok. Bara för att andra har betett sig på ett visst sätt, så innebär INTE det att alla är likadana.
Alltså jag skäms så mycket att jag bara vill gå under jorden och det är bara rätt åt mig.

Men positivt sätt är detta bara ännu en lärdom och jag får se till att göra bättre ifrån mig nästa gång. Får se till att sluta tro det värsta om andra och börja se till andras behov.

Tjejer kan!!!

Den som säger att hästar är för tjejer och fags, kan slänga sig i väggen. Här är en liten lista på vad jag gjort idag

*Grävt ur bäcken. Tungt som satan. Har skavsår på händerna nu och jag kan svära på att det var smältvatten som rann däri, för jesus vad kallt det var. Jag och Emma fick stoppa ner händerna i det iskalla vattnet och gräva och slita bort massa rötter som stoppat upp vattenflödet. Det gjorde så ont i händerna att vi nästan och grät båda två, men nu jäklar i mig så rinner bäcken som den ska.
*Gått blandat med jogging upp till ridhuset, där vi hoppade en bana på sandunderlag. Alltså både vi och hästarna. Ingen av oss red.
*Mockat ur en del av hagen. 7 skottkärror blev det och nu värker ryggen nåt otroligt.

Förutom detta har vi gjort allt det vanliga också. Mocka boxar, fylla på vatten överallt och hö, rykta hästar, sopa stallgolv, promenader med hundarna osv. Så kom inte och säg att vi tjejer inte kan!! =)
Tror att alla jobb jag kommer hitta efter stalltiden, inte kommer komma ens i i närheten av lika mycket fysiskt arbete. Lite synd faktiskt, för det är så jag vill ha det och jag behöver det.

Varit en underbar dag annars. Soligt och fint var det och vi passade på att vara ut i paddocken idag =)

Jag började med lite horsemanship-övningar. Bifrost är ju bara så cool som lyssnar på minsta vink och det är så underbart att kunna kommunicera med så små hjälper och att han lyssnar så bra. En välutbildad herre är det.

Hidalgo var väldigt intresserad och ville också vara med på ett hörn =P

Efter banhoppningen var både Bifrost och jag rätt trötta så vi avslutade med ''backa för tryck''. Han är helt fantastisk. Bara jag är tillräckligt fokuserad så är han helt otrolig att göra NH-övningar med =D

Han gav mig en puss efteråt, men precis när bilden togs, så övergav han mig för snyggestoet i hagen bredvid.

Och sist men inte minst så var det mys och massa kärlek. Underbara Bifrost. Han kom fram

och lade huvudet i min famn <3

Stackars Emma, som var förkyld var helt slut efter banhoppningen, så hon lade sig rätt ner på marken. Söta Hidalgo gick fram och undrade om hon var ok =)

Det var hon ju som tur var.

Emma avslutade också med mys och kärlek.

Underbart söt bild på guldklimpen Hidalgo.

Snyggaste läromästaren i egen hög person....erhm jag menar häst. Biffen <3

Känner mig så otroligt stolt över min insats idag. Hästarna tyckte verkligen om att komma ut. De fick massa omhändertagande i både vård och kärlek och det var två tacksamma killar jag släppte ut i nattahagen. Sommarhagen börjar se riktigt fin ut och bäcken porlar vackert nu. Hundarna har fått sitt vad gäller både promenader och kel de med och nu ligger de helt utslagna i min säng.

Det är en nöjd Jenny som kommer lägga sig ikväll =)

Jag tackar allt och alla för denna dagen och jag har nog aldrig varit så tacksam för både vädret, min existens och att djuren finns där med sin ovillkorliga kärlek. =)

Smått generad

Då har jag hästarna själv nu i några dagar. Som tur är är det fint väder idag, så då hinner jag göra massa nödvändigt utomhus =D

Den klarblå himlen som fanns imorse har börjat täckas över av en fjädertunn dimgardin däruppe, men jag hoppas att solen håller sig framme.

Hade världens mest diskreta apotekare häromdagen. Min läkare hade skrivit ut ett recept jag inte skulle ha och när jag gick tillbaka till apoteket för att se om det var ändrat, så svarade apotekaren med en normalhög röst, som alla hör därinne.

-Ja du har fått Xyloproct. Stolpiller för hemorrojder.

Tack för den.

Nä Nu blir det ut och röra lite på sig. =D

Struktur är ordet

Har köpt blommor och satt i fönstret. Behöver lite extra vårkänsla i mitt rum känner jag =)

Har även gjort en ''Hitta på''-lista. Visste inte riktigt vad jag skulle kalla den, men en lista på saker jag kan hitta på när jag inte vet vad jag ska göra.

Rita

Pyssla

Stretcha

Se på film

osv.

Grymt bra att ha när det känns som att hjärnan flugit iväg någon annanstans.

Har vikt en massa lådor idag oxå =D superlätt att göra. Fick med mig lite extra tapetprover ifrån ABC,n så jag kunde fortsätta hemma. Tänkte faktiskt ta någon dag och få tag i lite tapetspill, så jag kan göra ännu fler som är lite större. Är ganska roligt faktiskt att ha något som man gjort själv och som faktiskt blir snyggt.

Berättade för arbetsterapeuten hur jag ville ha det när jag skaffar mitt stall. Hur allt ska vara enkelt, skyltat, ordnat och tydligt. Hon tyckte att jag verkade ha ett bra strukturtänkande och frågade om jag inte kunde ta med mig den kunskapen och skapa det så hemma. Det var nog det bästa jag hört på länge (och säkert någon som Jossan redan har sagt tidigare =P som vanligt), så nu kommer jag skapa struktur, ordning, skylta upp och

märka upp allt hemma...i mitt rum iaf.

Har inte gjort dem här askarna, men det är samma stuk.

Dansade idag igen och är riktigt stolt över hur vig jag blivit =D kom ner längre i split än tjejen som dansar balett och som hjälpte till att hålla i gruppen idag =D Det ni!

Kan även stå och ta tag i mitt ben med ena handen och hålla det uppåt i luften =D =D Jag börjar bli vig nu

Ska oxå hitta något bra stretchschema, för jesus vad bra alla förlängningar, lösgörande och stretchande övningar är för min rygg. Det löser upp alla mina låsningar och det är bara såååå skönt.

Wow!

Vilken helg! =D

Har träffat många gamla vänner ifrån Kungälv och haft det så otroligt bra och roligt. Tror jag kommer klara mig ett bra tag på den här känslan!

Hade sån riktigt cp-ångest i lördags när jag skulle åka dit, för Kungälv betyder ju både riktigt bra och riktigt dåliga minnen, men det var bra att ta sig igenom det. Är riktigt stolt över att jag klarade det.

Underbara Helena överraskade med att jag fick träffa Jacob, Robert och Sanja & Daniel =) har inte sett dem på evigheter. Robert filmade när vi (efter ett antal glas) skakade loss på dansgolvet och vrålade ut bumbibjörnarnas sång för full hals. Jag hoppas att den filmen aldrig får se dagens ljus hehe.

Vi åkte också ut till Pärla och Drutten, min gamla medryttarhäst (som jag hade nästan som min egen ett tag) och gav dem lite kärlek och en härlig promenad i skogen <3

DRUTTEN <3

En händelserik helg med andra ord, som verkligen fick mig att öppna ögonen. Jag kunde se mina vänner med helt andra ögon och fick en helt annan förståelse för dem än jag haft innan. Det var en häftig upplevelse. Hjälpte även Helena att övervinna lite rädslor och efteråt vad hon så tacksam. Hon fick så mycket beröm från sina kompisar, som kunde se en helt annan Helena =) hon har verkligen kommit jättelångt och det är så underbart att se.

Jag blev helt rörd när hon berättade för alla och berömde mig något otroligt för den hjälpen jag gav henne =)

Från henne kunde jag också se och lära mig hur man kan visa riktig uppskattning.

Var helt slut när jag kom hem igår och nu på morgonen fick jag en trevlig, men ändå fruktansvärd nyhet. Jossan berättade att, efter allt som Helena berättat för henne om mig och denna helgen som varit, så är jag faktiskt redo att flytta.

Första känslan var panik och tårarna rann. Jag tyckte Helena svek mig som nu tog min trygghet ifrån mig, trots att hon inte ens visste om att hon berättade för Joséphine att jag var redo. Men allt detta är ju bara mina egna rädslor, övertygelser och min självdestruktiva prestationsångestsida. Nu när jag tagit en lååång dusch och haft lite tid att tänka igenom saker, så är jag faktiskt ganska stolt över mig själv och jag är faktiskt så rörd över hur mycket Helena berömt mig.

Betyder detta att jag är vuxen nu? Betyder detta att jag kan klara av att ta hand om mig själv? Betyder detta att jag faktiskt är kapabel att ta bra beslut och att jag äntligen kan lära mig utav dem mindre bra som jag tar?

Är jag verkligen redo att ta fullt ansvar över mitt eget liv och mina egna handlingar? Är man egentligen nånsin helt redo för det?

Så mycket frågor och så mycket rädslor. Samtidigt känner jag ändå ett tillfredställande lugn inombords. Känner en stolthet och styrka inför livet och för ansvaret jag har för att ta ansvar, som jag aldrig känt innan. För första gången i mitt liv, så känner jag mig just nu faktiskt vuxen och ansvarsfull. Skum känsla.

Nu är bara nästa steg kvar. Vill jag flytta till kollektiv? Min känsla just nu är faktiskt NEJ. Om jag nu är redo att flytta, så vill jag faktiskt ha min egna lägenhet. Ett eget hem dit jag känner att jag kan bjuda vänner och bekanta när jag vill, utan att behöva fråga först, anpassa mig till andra och känna att jag stör. Ett ställe där jag kan sitta och umgås med dem utan att behöva ta hänsyn till andra.

Tror också att om jag har ett eget hem, så kan det kännas ensamt och det i sig kan göra att jag kommer ut och träffar andra mer.

Tror jag behöver ta ett ordentligt snack med Jossan idag faktiskt.

Såna där utmaningar igen

Igår fick jag hyran på rummet i kollektivet som jag skulle flyttat till. 4450:-!!! Det blir dubbla hyror nu. Nu kommer det bli närmare 9000:-... i enbart hyra och 9000:- är vad jag får ut från f.kassan. Kul, men det här är ju konsekvenserna utav val som jag gjort, så jag får göra det bästa jag kan för att lösa denna situationen.

Ja så detta gjorde att jag blev så nere igår och inte blev det bättre av att jag inte fått någon hjälp i stallet, vare sig i torsdags eller igår =(. Hade verkligen behövt den hjälpen, men det är nog bara min egen stress. Både hagen och höbalen kan faktiskt göras under flera dagar. Man måste inte göra allt på en och samma dag.

Har haft lite snack med Jossan och fått lite egna tankar. Har nu, efter ett år Halleluja, börjat släppa garden och börjat ta till mig det hon säger på riktigt. Har också insett att jag inte har varit eller är tacksam för allt arbete hon lagt ner på att jag ska bli bra.

Jag tar liksom för givet att hon finns där när jag behöver det och det är väldigt själviskt. Jag kan likna det lite vid när jag var liten. Mamma var alltid hemma och hon fanns alltid där och det skulle bara vara så. Pappa var mer iväg och jobbade, så när han kom hem så kramade vi alltid honom. Mamma frågade en gång varför det var så och jag fick direkt skuldkänslor för jag förstod ju att hon var lite sårad över vårat beteende.

Jag förklarade för henne att hon var ju hemma hela tiden och att så skulle det vara. Hon var tryggheten i hemmet och om hon inte var hemma när vi barn kom hem från skolan, så blev vi genast oroliga och osäkra. Att pappa inte fanns där var helt normalt och klart att vi blev glada när han äntligen kom hem, men mamma var ju den vi tydde oss till och stod närmast i relation till. Hon var, iaf min, starka klippa och utan henne så fungerade inte världen.

Lite så känns det som att det är med Joséphine. Så jag visar nog inte min tacksamhet genom omtänksamma ord eller handlingar. Jag visar det genom att jag enbart litar på det hon säger. Om någon annan säger något, så kan jag inte lita på det förrän jag jag rådfrågat Jossan först. Det är henne jag tyr mig till och henne jag försvarar med näbbar och klor om någon säger något illa om, men det är ju inget hon ser.

Det är henne jag upphöjer till skyarna när jag om henne med andra personer och hon är min trygga, starka klippa. När hon inte finns här så fungerar inte världen. Men det är tyvärr inget hon ser =(

Jag får träna på att visa tacksamhet på andra sätt, men jag hoppas hon förstår att jag visat min oändliga tacksamhet på andra sätt hittills än vad kanske hon är van vid.

Nu är det dags att visa det på hennes sätt, så som hon känner till den.

Nu har jag bråttom, för nu ska jag göra mig iordning och packa det sista inför min resa till Kungälv och en underbar helg med underbara Helena. =D =D

Blandad dag med blandade känslor

Sprang ju iväg till stallet igår medans det var uppehåll och eftersom det var så fint tänkte jag att, nu kan jag ju faktiskt mocka hagen iaf. Tyvärr hade jag missförstått tiden med den ena tjejen och den andra tjejen var sjuk, så jag fick ingen hjälp igår. Blev lite besviken över att jag fick mocka själv, men men. Det var väl tur iof. Det blåste ju nåt överjävligt så jag höll ju på att blåsa bort.

Efter en 20 min kamp i hagen mot vinden blev jag så jävla förbannad. Var ju helt hopplöst att försöka få någonting gjort när jag knappt kunde stå på fötterna. Kastade grepjävelen på marken så den studsade, sen plockade jag ihop grejerna och stampade in i stallet. Så jag blev faktiskt arg igår och kunde visa det! =D och törstig blir man. Kastade iväg hinkarna i vattenrummet (för de skulle ju självklart ramla ner när jag gick in) och det var skönt att kunna utagera istället för att stänga inne allt.

Dessutom tror jag inte hinkarna tog speciellt illa upp =P

När jag sedan stod uppe på höloftet och fortfarande var lite smått irriterad, så ringde telefonen. Det visade sig vara en gammal kompis från Kungsbacka, som var uppe i Borås just då. =D Det var en riktigt välkommen överraskning. Han mötte upp mig i stallet och sen åkte vi och fikade och tog en promenad med hans vovve. Lite kul faktiskt att jag häromdagen saknade gamla tider och vips så dyker gamla vänner upp. Härligt!!

Sist men inte minst var det musikquiz på Harrys med några underbara människor från DBT,n. Vi har alltid lika roligt ihop och det är en uppskattad paus i vardagen för mig.

Dammsög i onsdags på tal om annat. Gjorde en riktigt noggrann städning med tvättade golv och dammade även av lite smått. Tänkte liksom att, eftersom Jossan har så mycket problem med pollen nu, så skulle hon iaf inte behöva komma hem till ett dammigt hem. Omtänksamt öppnade jag fönsterna och vädrade för att få lite fräsch luft i lägenheten..................................inte mitt smartaste drag kanske.

Det regnar...JÄTTEMYCKET!

Är lite låg i humöret idag också, men det är bättre än igår. Hade tänkt mocka hagen idag, men icke då. Himlen hade bestämt sig för att öppna sina falluckor och låta regnet ösa ner. Hundarna satt i stallet och frös, så vi fick kura ihop oss allihop under min jacka. Tillslut slutade de skaka och lade sig ner och sov. Det var jättemysigt, men jag fick ju inte så mycket gjort i detta stillasittande läge, så jag beslutade att gå hem med vovvarna. Vi blev så blöta vi bara kunde bli. Nä får nog bli en innedag istället. Dra ut höbalen t.ex, kanske lite vårstädning. OJ!! Tittade ut genom fönstret nu och se!! Solen vågar kika fram lite, men tror den är rädd för att visa sig helt idag, för det skulle regna mer sen. Nu tänkte jag passa på att springa bort till stallet medans det fortfarande är uppehåll. Får fortsätta skriva sen.

Saknad

Idag är humöret nedåtgående igen. Hjärnan har legat kvar och gömt sig under sängen hela dagen. Fanns väl en liten period när jag hade ett uns av fokus och koncentration, men den försvann lika snabbt igen.

Memory Lane

Underbar dag i stallet

Det var en riktigt skön och varm dag igår. Tillbringade tiden med att gosa med hästarna och göra fint i stallet. En liten snabb vårstädning är aldrig fel och nån regnig dag ska jag göra en ordentlig vårstädning.

Hästarna njöt iaf. Hjälpte Hidalgo av med sin päls och kliade honom på dem ställena jag inte kom åt med skrapan. Han stod med slutna ögon och hängande huvud. Det var bara dreglet som saknades =P och efteråt tackade han mig så innerligt att det kommer sitta länge i hjärteroten.

Bifrost njöt lika mycket han också...till slut. Först bara vände han bort huvudet när jag kom. ''Nä ä! Tänker inte ha något med dig att göra. Jag ska bara stå här med mitt blöta täcke, som jag egentligen inte vill ha på mig och bara ignorera dig totalt. Ja ja, tänkte jag, han får väl som han vill. Så jag lämnade honom och gjorde något annat. Tredje gången jag kom tillbaka och han fortfarande inte ville komma ut ur boxen, så tänkte jag att jag kunde mocka under tiden.

Jag lämnade hans boxdörr öppen för att hämta skottkärran och då passade den busen på att gå ut i stallgången. Han gjorde väl sitt bästa för att komma åt höpåsarna, men jag fick tag i honom innan och ställde upp honom i gången. Det var nästan så jag kunde höra honom säga ''Fan också!'' Inte hans smartaste drag kanske =P Men han upptäckte efter en stund att det var ganska skönt att bli av med päls och bli kliad han oxå.

Idag har det varit ABC. Har ätit god mat (det var matlagning på schemat idag) och en lika god efterrätt. Crepes med skinkstuvning och sedan yoghurtglass på blåbär och hallon, med bär som topping. Mmm

Nu blir det till att vila lite, sen iväg till stallet och promenad med hästarna i det vackra vädret och sist men inte minst, så är det dans ikväll =D Fullt upp som vanligt, men jag hade inte bytt ut det mot något just nu.

Många tankar

Ridskolan igår äntligen. Har ju uteblivit två gånger så det var faktiskt kul att komma tillbaka. Hade lite starkare psyke och fick ytterligare stöttning utav Josépigne som följde med som stöd. Fick en häst som redan hade gått en lektion innan och min första tanke var, att de inte ville ge mig någon chans att hitta något fel på hästen. Jag brukar ju alltid gå igenom hästen innan jag ska rida och de ville väl inte ge mig den chansen, men eftersom jag inte vet, så slog jag bort den tanken.

Tyckte också att en av dem anställda var lite väl kort mot mig och väldigt ogillande, men det var antagligen bara min övertygelse och om hon nu verkligen var sån, så har det ingenting med mig att göra.

Det tråkiga var att hästen jag red blev stressad utav, troligtvis, mina känslor och slutade lyssna på mina hjälper. Han bara krullade ihop nacken, så jag inte fick någon kontakt med bettet, och gjorde som han ville. Det gjorde mig väldigt rädd och jag började gråta. Ridläraren fick hålla i honom och hjälpa mig lugna ner honom. Vips så var min ridrädsla tillbaka och jag vågade knappt sitta på hästen.

Nu efteråt så hoppas jag verkligen att jag får samma häst igen, så jag kan lära mig hur jag ska hantera både honom, mig själv och situationen. Jag tänkte faktiskt (innan jag blev rädd) det Jossan sagt. Att sitta tillbaka i traven och fatta galopp från kort trav. Tränade också på balansen, att inte hålla fast mig i tyglarna och att inte rycka hästen i munnen i traven. Kände också att jag mestadels var fokuserad och hade koll på vart de andra i ridhuset befann sig och det är jag stolt över. I vanliga fall så har jag verkligen ingen aning om vart andra är.

Träffade en gammal vän igår också. Han är nere över helgen och hälsar på och fixar lite i sin lägenhet. Det var helt underbart att träffa honom igen och vi satt och nostalgitrippade över gamla gemensamma minnen. Mycket är ju från en tid där jag väl kanske inte stod heeelt på lagens sida, men det är roligt att se vilka framsteg både han och jag har gjort i våra liv =).

Tror jag vet nu också varför jag inte kan släppa min sista blockad. Det kom till mig igår när jag låg och mediterade. Jag tror att jag inte vill kapitulera och ta åt mig av det Jossan säger, pga av att jag inte vill bli som henne. Missförstå mig rätt nu. Hon är en underbar människa, som förtjänar all heder, men jag tror att jag inte vill släppa blockaden och min gard därför att jag inte vill förlora mig själv och min personlighet. Jag tror att min övertygelse och inre rädsla är pga av att mitt inre tror att jag kommer att BLI Joséphine-Natalie Beckman om jag tar till mig allt hon säger.

När jag tänker på det, så förstår jag ju att det låter dumt och naturligtvis är osannolikt, men det gäller ju att övertyga min övertygelse om det också.

Så det är dagens kamp.

Ny insikt hehe

Man ska icke spotta när det kommer en vindpust i motvind =P

Var uppe i ridhuset igår med Bifrost, Hidalgo och Joséphine. Var riktigt kul faktiskt. Kände äntligen att jag hade en aning om vad jag höll på med, varför jag var där och vad jag ville ha ut av det. För en gång skull kom jag med idéer, istället för att planlöst irra omkring därinne, inte veta vad jag ska hitta på och vara allmänt tom i huvudet.

Longerade Bifrost och fick (med lite hjälp av Jossan) honom att jobba och bli låg och avslappnad. Sedan hoppade vi han och jag över hindrena som stod utställda. Fick honom till och med över det ''läskiga'' hindret med blå matta under.

Så då fick ju både han och jag lite träning. Vi hoppade en liten bana där inne och lyckligtvis har han lika dålig kondition som jag =D så vi flåsade lika mycket och när jag inte orkade springa och hoppa mer, så var han på samma nivå. Men han tyckte det var jätteroligt och det var kul att se och det är roligt att leka med honom när han är med på noterna =)

Joséphine fick även Hidalgo att gå avslappnad och låg med framåtbjudning. Han var mjuk och fin och det var riktigt härligt att se.

Senare på kvällen var det som vanligt musikquiz på Harrys. Vi var 9 stycken denna gången och det är riktigt kul när vi är så många. Massa skratt med goda vänner och fick 17 poäng av 26 wiiiieehoo. En uppåtkurva från den senaste gången då det blev 2 poäng. Så vi har nu bevisat att vi inte klarar oss utan Håkan. Han är ju 50% av vårat lag.

I onsdags så kämpade jag framgångsrikt emot mitt sötsug. Kände att nu har det blivit liiiite för mycket socker under en tid och nu får det vara bra. Tog upp godsaker 3 gånger medans jag var i affären, men lyckades med ren järnvilja få mig att lägga tillbaka dem. Det är nästan så att jag borde belöna mig själv med en godis idag....men bara nästan =P

Har valt ut glasögon också. Stod i en timma och bara provade olika färger och former och sen fick jag köra uteslutningsmetoden =P

Så kommer att bli en snygg liten glasögonorm. Nu gäller det bara att spara ihop pengar så att jag kan köpa dem oxå.

Bra jobbat Jenny

Var på arbetsträningsintervju igår och jag gjorde tydligen riktigt bra ifrån mig. =D

Jag tänkte på allt som Jossan berättat och förklarade som det var. Varför jag bor hos henne, vad som hänt innan och vad jag har för diagnoser.

Lämnade däremot inte ut mitt tidigare missbruk och självmordsförsöken, för jag kände att det hade de faktiskt inte med att göra. Men de var väldigt förstående, tyckte det var jättebra att jag var ärlig, sa att jag verkade vara en ''go tjej'' och att de trodde att jag skulle passa in väldigt bra bland dem som arbetade där. De pratade om vilka tider som skulle passa bäst för mig att arbeta och hur de skulle lägga upp arbetsuppgifterna, så det kändes verkligen som att de var positiva till att ha mig där =D

Har nog aldrig varit så stolt över mig själv, som jag är just nu. Tidigare skulle jag aldrig kunnat berätta saker så som jag gjorde igår. Antingen hade jag lämnat ut alldeles för mycket eller alldeles för lite om mig själv.

Så bra jobbat bäste Jenny!! Klapp på axeln och dunk i ryggen.

Sen var det dans igen. Vi körde lite lindy hop och det verkar jättekul faktiskt och fort går det hehe.

Berg och dalbana

Ja humöret svänger verkligen ordentligt. Det har haft sin färd uppåt och idag har det rasat ner på botten igen.

Det är soligt och fint ute, men jag kan inte uppskatta det för tillfället. Ser ingen anledning i att leva längre och det hjälper inte hur mycket jag än smätter med det förbannade gummibandet på handleden. Jag har fastnat i mitt tillstånd och jag kämpar vidare enbart för att jag vet att det är en övergående period.

Det är inte ens härligt att vara i stallet. Båda hästarna ignorerar mig hur jag än gör. Jag får ta tag i dem och hålla fast dem för att få på grimmorna och kunna ta ut dem i hagen och det känns för jävligt. Det känns inte bra att behöva göra så mot dem och det sårar något fruktansvärt. Förstår att de gillar matte bäst, men såhär har de aldrig betett sig förut.

Just idag var de snälla, för de kände väl av mitt tillstånd.

Joséphine säger ''Ta tag i ditt liv! Ta kontroll över dina känslor.''

Det gäller att tänka på allt hon sagt innan. Det är helt ok att känna som jag gör. Lyssna på vad kroppen vill säga. Allting är precis som det ska vara.

Jag är väldigt trött och det är helt ok. Sov en stund då om kroppen nu behöver det. Acceptera det som är och sluta känna behovet av att vara så förbannat bra på allting. Jag duger precis som jag är och jag behöver inte bevisa något för någon.

Fegat ur

Skulle varit på ridskolan igår, men jag fegade ur.

Jag kände att jag inte var tillräckligt psykiskt stark för att kunna stå upp för mina åsikter, ifall hästen jag fick hade ont någonstans, så jag blev hemma istället. Känner det lite som ett nederlag, men jag gör mitt bästa för att tänka positivt. Om jag inte hade klarat av att säga ifrån, så hade hästen fått lida och det är aldrig ok.

Blev klar med diplomen i förrgår till Bifrost och Hidalgo.

Bifrost fick detta

Och Hidalgo detta

Det tog sin lilla tid. Eftersom vi inte har någon färgskrivare hemma, så fick jag fylla i alla färgdetaljer för hand =P

Blev ju bjuden på middag igår på Thai Silk. Vilket ställe!! Så många vackra detaljer överallt utan att bli plottrigt. Otroligt bra service, god mat till ett verkligen ok pris och så mysig restaurang allt igenom.

Det verkade som de hade tänkt på allt när det gällde inredningen. Överallt jag tittade, så hittade jag nya vackra saker och ägaren berättade villigt om restaurangen och var allmänt jättetrevlig.

Ja det är ett ställe jag verkligen kan rekomendera.

En del av sittplatserna i restaurangen med den otroligt vacka dammen i bakgrunden, med äkta sten ifrån Thailand.

Buffe bordet för förrätten. Det fanns två till. Ett för varmrätt och ett för dessert.

Det här är bara en liten del av alla detaljer, men dem här små söta elefanterna är salt- och pepparkar =D

Idag mår stackars Selma jättedåligt. Vet inte vad hon har fått i sig. Jag har varit ute med henne var 5e minut sen kl 10 och hon pendlar mellan att ligga under min säng och på min matta. Nu har hon sitt back-on-track täcke på och ser allmänt ledsen ut. Lillsnuttan. <3

När ska det sluta??

Här kommer det igen.

7e april och snöstorm. Att säga att svenskt väder är oförutsägbart är en underdrift.

Lyckligtvis har jag en trevlig kväll att se fram emot. Blir bjuden på middag =D

Panik!!

En vecka kvar till flytten och jag vill inte flytta. Mitt inre skriker för full hals att ''NEEEEJ!!! Du är inte redo än.'' Vet inte riktigt om det är mitt inre som talar sanning eller om det bara är den vanliga panikångesten, som jag brukar få inför förändringar.

Men denna gången känns det faktiskt annorlunda. Den vanliga panikångesten inför förändring brukar innebära ett fruktansvärt tryck över bröstet, en känsla av att gå i sirap och att jag inte förstår varför jag mår så dåligt.

Denna gången är jag verkligen skräckslagen.

Har pratat med Joséphine nu och jag har insett att det kanske är bättre att jag flyttar utav rätt anledning, istället för att som nu ha en chans att fly från det som är motigt.

Så nu blir det till att ringa ett mindre lätt samtal och förklara varför jag säger upp kontraktet. Är inte det minsta nervös eller så......................................andas, samla sig och gör det bara.

Framsteg

Solution

Hade djupsamtal på ABC igår och det fick mig att se hur långt jag verkligen har kommit. Jag tycker ju jämnt att jag inte har utvecklats alls och att jag är likadan som när jag kom hit. Men frågeformulären igår visade helt annorlunda. Den visade verkligen hur mycket jag ändrat min syn på världen och mitt liv.

De frågor som visade min utveckling mest var.

*Har du möjlighet att leva ditt liv som du vill?

Mitt svar: Ja det har jag. Möjligheterna att leva mitt liv som jag vill, ligger enbart i vad jag väljer.

*Under det kommande halvåret, tror du att du kommer att lyckas eller misslyckas?

Mitt svar: Man kan bara lyckas. Eftersom allt som händer bara är en lärdom i livet, så är det helt omöjligt att ''misslyckas'' med någonting.

*Har du några begränsningar som gör att du inte kan leva ditt liv som du vill? Mitt svar: Det finns inga begränsningar förutom dem jag själv skapar. *Hur kommer du göra för att leva upp till och klara dina mål du satt upp?

Mitt svar: Genom att se framåt och aldrig ge upp. Genom att se lösningarna på alla ''hinder'' och vara öppen för nya intryck och förändringar.

Snacka om att ha utvecklats. Jag är faktiskt ganska stolt över mig själv just nu och jag är oändligt tacksam över att Joséphine äntligen lyckats pränta in detta i mitt självdestruktiva huvud. Självklart när saker och ting börjar bli lite jobbigt, så är drogsuget och känslan av att ge upp ibland så starkt att jag nästan ger efter för det. Det är något jag fortfarande kommer att behöva jobba mycket med, men jag vet att det bara är en känsla som ändå kommer gå över efter 90 sekunder. Dessutom är jag glad över att jag kan vara lycklig utan att vara euforisk och att jag faktiskt är nöjd med det och tycker att det är tillräckligt. Lyckan över att vara i stallet nu på våren, i solskenet under en klarblå himmel, är faktiskt hundra gånger mer värt än någon drog i världen. Dessutom slipper jag avisen efteråt. Jag kan må bra hela tiden, trött lägga mig med ett leende på kvällen och ändå må lika bra och vara energifylld dagen efter.

På eftermiddagen igår kom Helena med söta och Loppan och en annan kompis. Var jättekul att se vilka framsteg hon gjort med Loppan och att lastningsproblemen nu är ett minne blott. =D Jag önskar henne verkligen all lycka till och det ger mig inspiration och kämparanda när jag ser hur mycket hon jobbar mot att saker ska bli bättre <3

Så trött

Invigde vårens första tripp till ridhuset idag. Hidalgo var helt utom sig av glädje. Hoppade, studsade, krökte sig och flög omkring därinne som en kalv på grönbete. Det har nog bekräftats nu att han gillar ridhuset och var överlycklig över att få komma tillbaka dit igen =P Dessutom var det bra miljöträning, för det var många färgglada och olikformade hinder utställda. Jag och Jossan hade fullt sjå med att hålla våra hästar borta från att äta upp hela inredningen hehe. Var ju påskris och plastträd utställda vid hindrena och det såg tydligen väldigt mumsigt ut

Så allt som allt har det varit en väldigt solig och fin dag. Har mockat hage tillsammans med Hidalgo (sötnosen ville också vara med och hjälpa till...även om han mest stod i vägen) men det gjorde ingenting, för då blev det bondingtime istället och massa kli bakom öronen =)

Bifrost är helt avstängd sen Promise åkte och just nu ger jag all min energi åt att få honom att komma tillbaka. Han har varit så stark den magnifika klippan. Han var så vacker idag. Solen sken på honom och han verkligen glänste i hela pälsen och manen (hade ju hjälpt till lite med ryktning innan jag släppte ut honom förstås) och jag blev verkligen bländad av hans otroliga pondus. För mig betyder pondus en blandning av status, styrka, stolthet och mod...bäst beskrivet när det gäller Bifrost, så var han som en strålande, modig krigare.

Nu iaf är jag mycket trött. Har varit som en zombie dem senaste timmarna. Kul när man ska handla och glömmer lägga varorna på bandet. Jag gick bara fram till kassan och höll kvar mina grejjer i handen haha. Totalt hjärnsläpp. Har nog varit lite för mycket sol för kroppen idag tror jag. Har bränt mig på kinderna oxå. Hej hå så kan det gå.

Nu är det dags för sängen iaf och imorgon bär det av till ABC och nåt ingående utfrågnings-/utrednings-samtal. Ska bli spännande att se vad det är....om jag är piggare imorgon då vill säga. Kan ju vara något bra att veta vad man heter änna.

Natt natt

Hihi =P

På sånt humör är jag idag.

Försov mig en del imorse vilket gjorde att jag missade ABC,n idag och det suger lite, men samtidigt fick jag den sömn som kroppen behövde. Nu känner jag mig utvilad, pigg och glad!

Solen strålar ute och jag är fylld av energi. Håller på med lite småprylar, som jag ska ge till Joséphine och hästarna =D Lite segt bara när hon frågar vad jag ska göra under dagen och jag inte kan svara Fast om hon läser min blogg idag, så lär hon ju få reda på vad jag håller på med ändå.

Igår var det invigning av vårens första skogspromenad och goa Hidalgo ville inte gå hem. Han ville ut på långpromenad och vara i ridhuset. Sötingen. Bifrost den stackaren var mest hungrig och varm och förstod inte alls varför vi skulle tvinga iväg honom ifrån lunchen.

Sedan ägnade Sandra och jag en timme åt att mocka ur halva deras daghage. Det blev en 5 fulla skottkärror =D känner mig lite stolt över det faktiskt. Går så mycket fortare också när man är två.

Nu ska jag fortsätta fixa och dona och sen packa ihop lite kläder och småprylar. Är ju bara två veckor kvar tills jag ska flytta. Känns lite småpirrigt och som att tiden går alldeles för fort. Förra veckan kändes 3 veckor som alldeles för lång tid och nu vill jag bara att tiden ska gå riktigt långsamt. Men det gäller att tänka på det positiva och inte fega ur. Det jag känner är helt ok. Allting är precis som det ska vara och jag har alla resurser inom mig. Tryggheten finns i mitt hjärta och jag skapar min egen verklighet.

Ska iväg till hästarna i eftermiddag, ge dem lunch och fylla på min egen energi och ikväll ska jag dansa och bara ha roligt. Det kommer också bli en riktigt bra prövning och träning på problemlösning. Har pajjat knäet och kommer få lösa dansen på ett sätt som kroppen klarar av. Ska bli intressant att se hur jag kan lösa det på bästa sätt faktiskt =)