Igår fick jag hyran på rummet i kollektivet som jag skulle flyttat till. 4450:-!!! Det blir dubbla hyror nu. Nu kommer det bli närmare 9000:-... i enbart hyra och 9000:- är vad jag får ut från f.kassan. Kul, men det här är ju konsekvenserna utav val som jag gjort, så jag får göra det bästa jag kan för att lösa denna situationen.
Ja så detta gjorde att jag blev så nere igår och inte blev det bättre av att jag inte fått någon hjälp i stallet, vare sig i torsdags eller igår =(. Hade verkligen behövt den hjälpen, men det är nog bara min egen stress. Både hagen och höbalen kan faktiskt göras under flera dagar. Man måste inte göra allt på en och samma dag.
Har haft lite snack med Jossan och fått lite egna tankar. Har nu, efter ett år Halleluja, börjat släppa garden och börjat ta till mig det hon säger på riktigt. Har också insett att jag inte har varit eller är tacksam för allt arbete hon lagt ner på att jag ska bli bra.
Jag tar liksom för givet att hon finns där när jag behöver det och det är väldigt själviskt. Jag kan likna det lite vid när jag var liten. Mamma var alltid hemma och hon fanns alltid där och det skulle bara vara så. Pappa var mer iväg och jobbade, så när han kom hem så kramade vi alltid honom. Mamma frågade en gång varför det var så och jag fick direkt skuldkänslor för jag förstod ju att hon var lite sårad över vårat beteende.
Jag förklarade för henne att hon var ju hemma hela tiden och att så skulle det vara. Hon var tryggheten i hemmet och om hon inte var hemma när vi barn kom hem från skolan, så blev vi genast oroliga och osäkra. Att pappa inte fanns där var helt normalt och klart att vi blev glada när han äntligen kom hem, men mamma var ju den vi tydde oss till och stod närmast i relation till. Hon var, iaf min, starka klippa och utan henne så fungerade inte världen.
Lite så känns det som att det är med Joséphine. Så jag visar nog inte min tacksamhet genom omtänksamma ord eller handlingar. Jag visar det genom att jag enbart litar på det hon säger. Om någon annan säger något, så kan jag inte lita på det förrän jag jag rådfrågat Jossan först. Det är henne jag tyr mig till och henne jag försvarar med näbbar och klor om någon säger något illa om, men det är ju inget hon ser.
Det är henne jag upphöjer till skyarna när jag om henne med andra personer och hon är min trygga, starka klippa. När hon inte finns här så fungerar inte världen. Men det är tyvärr inget hon ser =(
Jag får träna på att visa tacksamhet på andra sätt, men jag hoppas hon förstår att jag visat min oändliga tacksamhet på andra sätt hittills än vad kanske hon är van vid.
Nu är det dags att visa det på hennes sätt, så som hon känner till den.
Nu har jag bråttom, för nu ska jag göra mig iordning och packa det sista inför min resa till Kungälv och en underbar helg med underbara Helena. =D =D