pinguuhsverklighet.blogg.se

 

 

 

Fick verkligen en insikt igår om vad som händer när man tar saker och ting personligt, istället för att se det för vad det är.

Hade ju luftat mina tankar för Kenneth om att jag kände, att alla förväntade så mycket av mig och därför orkade jag inte längre. Han blev väldigt sårad och besviken och tog det väldigt personligt, men det handlade ju inte om honom. Det handlade om vad kände, det jag trodde och det som mina tankar målar upp, behöver ju faktiskt inte vara sanning. Det är ju bara mina hjärnspöken som målar upp osanningar.

 

Några dagar innan hade jag berättat exakt samma sak för mamma. Hon istället tog det för vad det var och berättade att det jag kände och tänkte inte var som verkligheten faktiskt såg ut. Det var ingen som förväntade sig att jag skulle klara allt, vara duktigast och bli bra så fort som möjligt.

 

Sedan mitt i samtalet med Kenneth, så kom jag på mig själv att ta saker personligt igen. 

Jag berättade att jag skulle satsa på att komma upp i 70% på ett jobb. Att jag inte ville jobba mer, för att jag kände att jag ville ha ett liv förutom jobbet. Han frågade då om jag hade tänkt på pensionen, om räkningarna skulle gå ihop osv.

Istället för att se det som det var och förstå att han bara brydde sig och undrade om jag hade tänkt lite längre framåt än bara det som var just nu, så tog jag det väldigt personligt. *Jaha nu duger inte det heller. Måste jag jobba 100% för att han ska vara nöjd?* och sådär malde mina hjärnspöken på. 

Det gjorde att mitt försvar taggades utåt och jag blev småtyken och började förklara massa onödiga saker. Mitt i allt detta kom jag på att, men shit nu tar jag ju det personligt igen. Därför avbröt jag mig mitt i en mening, bad om ursäkt för att var snäsig, tog ett djupt andetag och började om från början igen.

 

 

 

Så igår var en väldigt lärdomsrik dag.

 

 

Överraskade Jossan med fika igår =) 

Citronpajen blev tyvärr lite förstörd...inte riktigt färdig om man säger så, men det blir bättre nästa gång =)

(Jossan/Joséphine är kvinnan jag bor hos och som hjälper och coachar mig. Man kan säga att det här är mitt familjehem/behandlingshem.)

 

Så vaknade upp till ännu en underbart solig dag. Allting känns faktiskt ganska bra idag. 

Tar dock fortfarande allting lite för personligt, istället för att bara se saker som det är. Därför blev det ännu en häftig diskution med Jossan imorse.

Men vi löste det relativt snabbt vilket kändes väldigt skönt.

 

Pratade med Kenneth/plastmorfar igårkväll för att höra vad han och mormor skulle göra till påsk. Han frågade hur det gick med Pre-Rehab som folkhögskolan har och hur det skulle gå med praktiken.

Jag förklarade som det var:

I tisdags förra veckan gjorde Jossan en process med mig, där det kom fram att jag inte ville bli lycklig. Jag ville inte må bra, bli frisk eller börja jobba igen. Just då gav jag upp. Ville bara skita i allt och knarka ner mig igen.

Jag började fundera på varför det var så och kom fram till att allt jag gjort, under det senaste året, har varit för alla andras skull. Jag har gjort vad andra har förväntat sig att jag skall göra, så ingenting har varit för mig egen skull.

 

Så under veckan som har gått, så har jag bara varit och gjort mitt bästa för att hitta tillbaka till mig själv. Ställt mig frågorna: Vad är det jag vill? Vad är det jag mår bra utav och accepterat att det faktiskt är ok att vara lycklig för min egen skull?

Därför bestämde jag och Rehab att jag skulle börja praktisera 1 dag i veckan, istället för 50% som jag skulle göra innan.

 

Kenneth svarade med kort ton, att då skulle dom inte ha något hos sig. Jag hade nu fria händer och han önskade mig lycka till. 

Det känns som att han är besviken och inte vill ha mer med mig att göra. Det är ju iof faktiskt inte mitt problem att han blir besviken. Det är en känsla han får ta itu med själv. Jag tänker faktiskt bli lycklig och må bra enbart för min egen skull. Jag tänker aldrig mer göra vad andra förväntar sig att jag ska göra.

Men kommer ändå ringa honom idag och fråga vad han menade. Kan ju också vara så att jag missuppfattade det hela, eftersom min övertygelse är att andra alltid är besvikna på mig.

Hade en överjävlig huvudvärk igår också, så kunde inte riktigt koncentrera mig ö.h.

 

Nu ska jag fortsätta jobba lite och sedan ska jag passa på att njuta av solen nu när den visar sig =D

Önskar alla en underbar dag.

 

 

 

Det är måndag, klarblå himmel och strålande sol. En ny vecka med helt nya möjligheter. Förstår inte varför folk klagar på dessa dagar.
Måndagar är som nyår med nya löften och nya chanser till förbättring.
Allting känns i alla fall definitivt mycket bättre idag. Lusten att leva och fortsätta kämpa är tillbaka.
Tror att gårdagens trötthet berodde på en blandning av ansträngning, spänningar, för lite mat och att jag fick till mig mycket nya insikter.
Behöver träna på att se realistiskt på mitt mående och inte fastna i mina negativa känslor och tankar.

Var ärlig igår också och skrev till människor om situationer, som tryckt mig länge. Istället för att gå runt och undra och spänna mig, så frågade jag istället och även förklarade, bad om ursäkt och berättade vad jag var rädd för.
Som vanligt så lättade allt tryck i bröstet och jag fick förståelse tillbaka från dem

Varför jag ens hållt allting inom mig innan, pga av en orealistiskt rädsla, är faktiskt ganska korkat. När jag tänker tillbaka på situationer där jag öppnat mig och förklarat hur jag känner, så är det faktiskt ingen som förlöjligat mig, hånat mig eller tyckte mindre om mig. Jag har bara fått förklaringar och förståelse tillbaka.
Behöver verkligen säga ifrån mer och berätta hur jag känner. På en gång också och inte vänta med det i flera veckor, månader och år.

När jag skulle hälsa på Bifrost i hagen, så gick han bara ifrån mig. Jossan berättade att hon tolkade det som att han var trött på mig och bara ville vara ifred.
Själv tolkade jag det mer att han enbart ville vara ifred. Att det inte handlade så mycket om just mig som person.
Vet inte om hon kanske lägger sina värderingar i det eller om det är jag, som är oförmögen att erkänna mina egna brister. Vet att jag kanske tar honom lite för mycket för givet ibland, men jag vet med säkerhet att jag inte gör saker av ren illvilja.
Idag när jag kommer till stallet, så ska jag iaf bara låta honom vara och samla kraft. Ge min kärlek till Hidalgo istället, som verkligen ber om den för tillfället.
Tänkte passa på att sitta i hagen och njuta lite av solskenet också.

https://www.facebook.com/pages/Riding-Through-Feel/200530906695930?fref=ts

Idag har jag mest tagit det lugnt. Har varit ganska slut i både kropp och själ sedan igår. Kände verkligen inte för att göra någonting. Sån skillnad från igår. Då var jag så inspirerad och villig och ödmjuk. Allt kändes bra och livet var lätt att leva. Idag känns allt mest dystert och tungt. Det är en sån dag då jag inte orkar bry mig om något.
Offerkoftan sitter hårt åtsnörad och sockersuget ligger på topp. Trodde på riktigt att de nya medicinerna skulle stabilisera upp dessa humörsvängningar....meeeen tydligen inte.
Jossan lyckades ändå tillslut sparka iväg mig till stallet. Vilket jag är tacksam för just nu. Då kunde jag passa på att avnjuta en stund i solskenet tillsammans med hästarna i hagen.

Såg en helt underbar och hemsk dokumentär om hästar förut. Där förklarade de hur mycket skador som faktiskt blir på hästen utav både bett och sadel. Efter den filmen vill jag varken använda bett eller rida på någon hästs rygg igen. Visste faktiskt inte att hästen får ont efter enbart 15 min med en ryttare på, oavsett hur bra och välanpassad sadel man än har. =O

Just nu är jag ganska så trött. Har nog ätit lite för dåligt idag.
En smörgås med extra kalkon på och en banan kanske förhoppningsvis balanserar upp det lite.