Fick verkligen en insikt igår om vad som händer när man tar saker och ting personligt, istället för att se det för vad det är.
Hade ju luftat mina tankar för Kenneth om att jag kände, att alla förväntade så mycket av mig och därför orkade jag inte längre. Han blev väldigt sårad och besviken och tog det väldigt personligt, men det handlade ju inte om honom. Det handlade om vad kände, det jag trodde och det som mina tankar målar upp, behöver ju faktiskt inte vara sanning. Det är ju bara mina hjärnspöken som målar upp osanningar.
Några dagar innan hade jag berättat exakt samma sak för mamma. Hon istället tog det för vad det var och berättade att det jag kände och tänkte inte var som verkligheten faktiskt såg ut. Det var ingen som förväntade sig att jag skulle klara allt, vara duktigast och bli bra så fort som möjligt.
Sedan mitt i samtalet med Kenneth, så kom jag på mig själv att ta saker personligt igen.
Jag berättade att jag skulle satsa på att komma upp i 70% på ett jobb. Att jag inte ville jobba mer, för att jag kände att jag ville ha ett liv förutom jobbet. Han frågade då om jag hade tänkt på pensionen, om räkningarna skulle gå ihop osv.
Istället för att se det som det var och förstå att han bara brydde sig och undrade om jag hade tänkt lite längre framåt än bara det som var just nu, så tog jag det väldigt personligt. *Jaha nu duger inte det heller. Måste jag jobba 100% för att han ska vara nöjd?* och sådär malde mina hjärnspöken på.
Det gjorde att mitt försvar taggades utåt och jag blev småtyken och började förklara massa onödiga saker. Mitt i allt detta kom jag på att, men shit nu tar jag ju det personligt igen. Därför avbröt jag mig mitt i en mening, bad om ursäkt för att var snäsig, tog ett djupt andetag och började om från början igen.
Så igår var en väldigt lärdomsrik dag.