Jag har vissa mönster som återupprepas ofta. Det handlar mycket om mitt kontrollbehov och min perfektionism. Allting måste vara eller göras perfekt annars är jag värdelös.
Jag har ouppnåeliga mål och när jag inte kan uppfylla dem (vilket är helt omöjligt), så straffar jag mig själv genom att antingen förvägra mig sömn, mat, kärlek eller roliga saker.
Oftast klarar jag idag av att tänka rationellt genom att ställa frågor till mig själv som;
-''Stämmer verkligen det här?''
-''Vad har jag egentligt gjort och uppnått?''
-''Var det verkligen så illa?''
Men ibland sitter jag så fast i min egna övertygelse att jag kan behöva ringa någon för att bryta mitt negativa spiraltänkande.
Jag är också helt övertygad om att andra inte tycker om mig. När jag inte uppnår mina ouppnåeliga mål, så hatar jag mig själv och ser mig som mindre värd än alla andra, lägre ställd och ofta totalt värdelös. Det är min stora övertygelse och eftersom att jag tycker så om mig själv, så är jag också helt övertygad om att andra tycker likadant.
Jag har därför lite svårt när det kommer till nära relationer eftersom att jag hela tiden letar efter bekräftelser på att den andra personen inte tycker om mig. Det är ofta fantasier jag målar upp. Jag framställer en verklighet som inte existerar från dem minsta småsaker för att bekräfta mina övertygelser. Tillslut blir det också en verklighet eftersom att jag skapar den själv. ''Självuppfyllande profetior.''Kontrollbehovet har väl vissa sammanlänkningar med perfektionistsidan. Jag tycker om att ha kontroll och att planera allt utifrån minsta detalj. Problemet är att min värld rasar samman när saker inte blir som jag planerat och eftersom att världen inte snurrar kring min planering, så händer det ganska ofta.
Allt blir lite kaosartat för mig en stund, tills jag har fått tid till att vänja mig vid förändringen och då kunnat planera om.
Det är kul att ha ett skinande rent hem, men det har sitt pris. Det är lite jobbigt att ha folk boendes här,
Gäster är lugnt så länge jag får diska (jag vill gärna diska på mitt sätt), men när folk bor här, så fungerar inte mina städrutiner. Det blir också dubbelt så skitigt så jag får städa oftare och då blir jag irriterad över att folk inte kan hålla rent efter sig. (Jag förstår att de inte städar så som jag gör, men hjärnan vill ha sin kontroll.)
Jag är dock fortfarande livrädd för att göra fel eller för att folk ska tycka illa om mig och det gör att jag gärna blir lite stel ihop med andra, visar upp en fasad och ibland blir lite klumpig (ramlar, säger klumpiga saker till folk och välter ner saker).
Det är tur att jag har tillräckligt med positiva egenskaper också för att väga upp dem lite mindre bra. Annars hade nog folk tröttnat för länge sedan =P