pinguuhsverklighet.blogg.se

Det fina i att vara ödmjuk

Idag fick jag känna på något helt nytt. En helt ny känsla som var som ett uppvaknande för mig.

Hjälpte någon idag och lyckades med detta utan att ta över helt och hållet för en gång skull =D

Jag bara stod bredvid och förklarade enbart när det behövdes, svarade enbart på frågor som ställdes, visade enbart när det behövdes och lät sedan personen få göra proceduren själv.

Fan vad jag fick hålla fingarna i styr för att inte ta över haha, men känslan efteråt vad helt oerhörd. Känslan jag fick när jag såg någon växa över att ha klarat det, att jag var delaktig i det och jag fick känna att någon faktiskt hade lärt sig något...utav mig!! =D

Jag kunde känna mig duktig och kunnig utan att behöva vara överlägsen, utan att ta över och göra allt själv. Jag kunde känna mig duktig och kunnig trots att jag var ödmjuk. Det är helt otroligt =D
Tack Joséphine <3 <3 <3

Jag lär mig något nytt varje dag och för varje gång jag pratar med någon, så blir jag en erfarenhet rikare.

Labil eller?

Imorse fick jag ett smärre utbrott på regeringens beslut om statliga och privata apotek. Man får ju dubbla fakturor oavsett om man har kostnadsskydd bara för att man råkat gå till två olika apotek!!

Min första reaktion var att ''Jag har inte råd med det här!!!'', ''Jag ska sluta med alla mediciner!!'' och så en vilja att kasta mobilen in i väggen, men jag höll tillbaka *stolt*, sedan följde tårar, ilska och ett oerhört hat mot apoteken.
Det är tur att jag har underbara Jossan som trots mitt tillstånd, höll sig kolugn och bara lyssnade, ställde frågor jag inte ville höra och tog mig ner på jorden igen.

Personligen vill jag helst vara utan mediciner och lära mig hantera allt utan massa preparat. Mina stämningsstabiliserare verkar ju vara totalt värdelösa. Jag är precis lika labil som innan.

Impulskontrollmedicinen (Concerta) däremot kan jag ha kvar. Det är den enda medicin som faktiskt har fungerat och hjälpt hittills. Resten kan ju bara flyga och fara!

På tal om annat, så är nog Iris den mest charmiga vovve som finns. Hon är nyopererad och har rätt ont just nu vilket märktes när jag gick ut med henne igår. Hon var jättekissenödig men hon ville inte gå för att hon hade ont, så då gick hon till busshållplatsen och stannade där haha <3 <3 <3 Lilla hjärtat.

Hon vet att vi tar bussen till stallet ibland om det verkligen spöregnar eller om någon av hundarna är skadade. Hon vill helst ta bussen när det regnar, men denna gången skulle det verkigen inte hjälpa henne. Det hjälper tyvärr inte att ta bussen om man är kissenödig <3 <3 och vi skulle inte ens till stallet. Smarta Iris!!

(Det är inte Iris på bilden)

Aha upplevelse

Det känns som att allting Jossan har sagt börjar falla på plats nu. För varje dag som går, så får jag mer och mer insikter. För varje händelse som uppstår så känner jag igen mig från tidigare händelser och poletten börjar falla ner. ''Jaha! Vad det såhär hon menade.''

Jag tror det har att göra med att hon har tagit saker i stunden när situationer har uppstått, vilket nu gör att när liknande situationer uppstår så kan jag känna igen dem.
ÄNTLIGEN!!! Äntligen börjar jag förstå. Jag påminner mig också hela tiden om att vara medveten om mig själv och öppen. Självklart fastnar jag ibland, men det blir färre och färre tillfällen och för varje gång tar det mindre och mindre tid innan jag tar mig ur det =)

Är otroligt tacksam över att jag har Joséphine i mitt liv och för att jag kom hit och fått stanna här.

Att börja få förståelse

Träffade min livscoach i Onsdags och vi gjorde en känsoprocess, vilket innebar att hon ställer en massa frågor om hur jag behöver tänka, säga, göra och vara för tro på mig själv =)
Efteråt så började vi prata om lite blandade saker och vi kom in lite på henne och hennes familj. Det visade sig att vi har en del gemensamt och när hon pratar kan jag höra mina egna föräldrar genom henne. Hur de har känt och upplevt saker. När jag hör henne förstår jag mer och mer hur det kan vara att vara förälder. Oron man känner inför sitt barn, om man är en bra förälder osv.

Jag vet att jag inte har varit en lätt unge att dras med och speciellt inte med mina diagnoser, som inte upptäcktes förrän jag hade flyttat hemifrån. Det har nog varit allt annat än lätt. Jag kan föreställa mig den desperation och förtvivlan mina föräldrar antagligen kände när de inte visste hur de skulle hantera mig och vissa situationer.

Hur hanterar man en unge som bara stänger av och blir helt apatisk varje gång man ska förklara någonting? Hur hanterar man det när ungen aldrig visar känslor och man bara ser sitt barn må sämre och sämre? Hur gör man när ungen aldrig lyssnar?

Jag blir frustrerad själv bara av att tänka på detta och så vet jag också att det aldrig hjälper att bli arg, men hur ska man kunna hålla sig från det när man inte har några resurser kvar? Vart ska man ta vägen när barnet inte förstår och när inte den ''vanliga'' uppfostran fungerar? Jag var såpass introvert också så mina diagnoser var inte lika tydliga att upptäcka.

Tack vare min livscoach börjar jag nu förstå varför mina föräldrar gjorde som de gjorde, varför saker hände som det hände och varför det blev som det blev ibland. Jag har hela tiden vetat att mina föräldrar gjort så gott de har kunnat utifrån den kunskap de har haft, men nu förstår jag det även. Jag hade med största sannolikhet agerat och reagerat precis likadant. Jag hade känt samma hjälplöshet och förtvivlan.
Just nu kan jag bara känna stor ömhet inför och älska mina föräldrar för deras tålamod, att de stod ut med alla mina exter och för all den tid de har kämpat så mycket för och med mig. Jag vet också att mina syskon har knuffats undan och hamnat i skuggan väldigt mycket pga det och det är beklagligt.

All denna vetskap kommer jag nu ta med mig när jag får egna barn och någon av dem skulle råka ha samma ''problem/svårigheter''.
Mitt liv har varit och är en stor öppen bok med lärdomar att se tillbaka på, så att jag kan ha en möjlighet att sedan göra annorlunda och förhoppningsvis få ett bättre resultat nästa gång =)

När ska jag lära mig? =P

Första dagen på praktiken var både positiv och negativ.

Det negativa var att få dem jag jobbade med att inse att jag faktiskt är helt ny i det köket och när det gäller matlagning i alla former. Var nära på att bryta ihop totalt flera gånger, tills jag kom på att jag nog fick vara lite tydligare med att säga vad jag visste och inte.

Det positiva var att de alla är jättesnälla, trevliga och hjälpsamma. Jag kände mig verkligen välkommen där.

Andra dagen gick mycket bättre. Jag blev satt på en uppgift som tog några timmar, vilket var väldigt skönt eftersom jag då inte behövde springa runt och leta ingredienser =)
Tredje dagen var lite jobbigare. Fick göra lite mer vilket innebar mycket letande efter saker och ingredienser, springa och leta reda på dem anställda för att fråga det jag inte förstod osv. Flera verkade oxå väldigt stressade och jag fick hela tiden tänka på att INTE ta på mig deras tillstånd. Det tog väldigt mycket kraft och energi och tillslut var jag helt tom i huvudet. Jag fick förklarat för mig hur jag skulle göra säkert tre gånger och ändå fattade jag inte för hjärnan var som mos =P
Mycket krävande, men lärorika dagar.

Hängde med en kompis och tränade i fredags. Det gick sådär. Klarade 5 min på bandet och 5 min på crosstrainern, sedan var jag svimfärdig. Det var en stor besvikelse och början på insikten att min brist på aptit börjar ta ut sin rätt. Det suger, men det är verkligheten. Nu behöver jag bara hitta ett sätt att tänka, så att jag kan börja äta riktigt igen.

Har ännu en gång gått in i samma dörr! Gaaaah!!

Jag planerar fortfarande upp min dag efter andra människor. Jag behöver verkligen sluta med det, för så fort saker inte blir som jag planerat det (och nej den andra får oftast inte vara delaktig i mina planer) så blir jag helt utom mig. Världen går under, den andre är opålitlig och det är så synd om mig, för nu hann jag minsann varken med detta eller detta. *Suck*

Jag och Jossan hade ett storbråk om detta i måndags på dagen och vad tog det? Tre timmar? Så gjorde jag om samma idiotgrej igen! Jag har iaf börjat förstå vad lärdomen är i detta och att det kommer hända om och om igen tills jag lärt mig. Däremot tycker jag faktiskt det är ganska positivt. För varje gång en ''jorden går under''-händelse händer, så får jag träna på att hantera mina känslor och tillstånd =D
Lite stukat kanske att jag gillar detta (ja inte under tiden då självklart, då mår jag ju piss, utan efteråt), men hur ska jag annars ha möjlighet till att lära mig?

Stoora frågor

Har tagit hand om hundar och hästar en vecka igen och allt har gått som smort. Istället för att få panik denna gången, så släppte jag på känslan av att ALLT ansvar är mitt. Det är det nämligen inte. Jag visste att det fanns människor runt omkring som kunde hjälpa till om och när det behövdes, vilket gjorde att jag kände att vi var några stycken som delade på ansvaret.

Det gjorde att det inte kändes lika tungt och jobbigt denna gången =)

Var och firade en vän som fyllde 25 förra lördagen och hade en toppenkväll med underbara människor. Började med tjejmiddag med 20-tals tema och sedan utgång på det. Inte helt fel.

Blev kallad prinsessa utav vakten (som älskade oss allihopa), fick höra att jag såg ut som alven Arwen från sagan om ringen, fick många fina kommentarer från människor som gillade våran utstyrsel och blev bjuden på massa drinkar. En helt lyckad kväll med andra ord.

Har märkt att rösten har utvecklats något otroligt. Det känns så bra och med tanke på att jag tränat 1-2 ggr om dagen i snart 3 månader, så var det skönt att veta att det faktiskt gett resultat =D

Läste något helt otroligt för några dagar sedan, som fick mig att börja fundera lite på dem stora frågorna här i livet. Bl.a livet efter döden. I den ena tron efter den andra, så är livet efter döden något bra och himmelskt. Överallt det står att läsa så hamnar vi människor på en riktigt lycklig plats (väldigt få som kommer till något dåligt ställe med tanke på alla förlåtelse osv). Varför sörjer vi då detta? Varför är vi istället inte glada och drar till med världens fest när någon närstående som vi älskar hamnar på en såpass bra plats.
Jag hade ju varit överlycklig isf.
Och i andra troenden så är detta livet enbart en anhalt i universums stora lärdomsskola. När vi då passerar upp till nästa nivå, beror ju det på att vi lärt oss det som vi var menade att lära oss här nere. Om en examen upp till nästa nivå inte är nog för ett firande, ja då vet inte jag.
Funderade också på hur mycket bättre vi människor skulle må om vi började tänka så. Att istället för att sörja vad vi förlorat, vara lyckliga och glada för vad våran närstående har vunnit =)

En annan livsfråga var det här med ''den stora kärleken''. Jag, som säkert många andra, har gått runt och letat efter ''den rätta'' och går på nit efter nit. Ett citat jag läste fick mig på andra tankar :Om du inte finner vad du söker beror det på att du anstränger dig för mycket.

Jag undrar också varför det är och har varit så viktigt för mig att hitta kärleken? Varför tror jag att det är det som kommer göra mig lycklig? Varför är jag så övertygad om att det så det ska vara här i livet? För att andra sagt att det är så?
Mina egna frågor poppar nu upp istället. Behöver vi/jag verkligen ''den stora kärleken''? Är det så livsviktigt egentligen? Räcker det inte med att jag är lycklig och mår bra ändå? Kan det kanske också räcka att leva ett liv med goda vänner och/eller en bra livspartner? För mig består egentligen det ultimata förhållandet av en riktigt god vänskap. För vänner håller hela livet. Det gör aldrig stormiga förälskelser.

Idag har jag varit utan min antidepressiva medicin i 9 dagar och det har gått så bra =D känner absolut ingenting och jag mår toppen. ÄNTLIGEN FRI!!!!!

Var ute denna helgen med och vakten kände igen mig från förra helgen. Han berömde både mig och bad mig hälsa till dem andra tjejerna att han tyckte vi var bäst =) det värmde.

Fick denna kväll även veta ännu en gång att det faktiskt fortfarande finns gentlemän. Lyckades väl bli liiiiite för full och liiiite för vinglig, så blev omhändertagen av en vän kompis som var här nere på besök. Han hämtade vatten och hjälpte mig in i taxin hem, som han även betalade. Det kommer jag aldrig glömma. Det är riktigt beundransvärt.

Så imorgon är det dags för första dagen på min nya praktik. Ska gå upp klockan 5 *usch* men det känns spännande. Ser för ovanligheten skull faktiskt fram emot imorgon och har samma känsla i magen som om det vore julafton haha. Detkommer bli bra =D