pinguuhsverklighet.blogg.se

Want to join my ride?

Det kan nog verkligen inte vara lätt att leva med mig.

Kom att tänka på detta imorse då jag hade haft extra svängningar i humöret.

Igår kväll var jag på ett toppenhumör. Jag var vänlig mot alla, älskade världen, gick till hästarna leende och var så glad och tacksam över allting. Att det regnade bekom mig inte alls och allt jag gjorde i stallet var med kärlek och ömhet. Hästarna tackade mig och var otroligt gulliga. T.o.m Hidalgo var lite mindre arg än vanligt. Kände att jag kunde göra allt och lösa alla problem med glädje.
Och så idag när jag vaknade upp hatade jag hela världen. Regnigt, blåsigt och pissigt väder och trött var jag med. Tvingade mig igenom stallsysslorna och hästarna visade tydligt att de märkte detta. Gáta ''höll sig undan'' och var bara villig, Hera var extra nyfiken och frågande, Hidalgo hatade mig idag och jag fick fick inte ens röra honom, han till och med gick på mig när vi skulle in i hagen och visade tydligt att han var nonchig ''Jaha, stod du där? Det var ju dumt. Jag gick ju där'' och Bifrost bara ignorerade alltihopa och var sig själv. Lika kelig och utbildande som vanligt. Underbara klippan <3
Tack vare det lugnade jag ner mig lite och blev lite mer fokuserad. Dock fortfarande smått förbannad på världen. Tillslut började jag tänka på en rolig grej som någon berättade för mig igår och då började jag skratta. Det tog sin tid (3 timmar) innan jag kunde landa tillbaka till verkligheten, inse mitt tillstånd och ändra på det. Jag blir så förbannat låst i dem ibland och det känns som att jag inte riktigt kan kontrollera dessa svängningar alls. Det är fruktansvärt frustrerande för jag vet att det påverkar och sårar andra människor. När jag är i mina arga tillstånd, så skiter jag i allt och alla. So what om någon blir sur? De får väl skylla sig själva! Sedan när jag landar igen och inser vad jag sagt och gjort så känner jag massa skuldkänslor.

Det hade varit lätt att säga ''Ja, men bete dig inte så då'' men hur lätt är det, när jag är i ett tillstånd då jag skiter fullständigt i allt?

Ta ett humörkort varje timma och se vad det blir.

Fick ta ut lite ilska på min mat nyss iaf. När man får hacka loss bitar av sin frusna mat med hammare och skruvmejsel...då är det banne mig fruset!

Nytt beroende =D

Så då har man varit sjuk en vecka och legat hemma sen i torsdags.

Åkte ändå till dansen i tisdags och tittade på eftersom jag var så vrålförkyld. Tänkte att man lär ju sig iaf något genom att titta istället för att stanna hemma och jag gillar ju dansen och vill utvecklas.
Dålig idé. Fick sitta på mina egna händer ibland för att inte hoppa upp och dansa ändå och speciellt när de övade på nya saker.

Samma har varit med sången. Haft uppehåll med röstövningarna nu i en och en halv vecka pga min förkylning, men tro fan att jag kommer på mig själv med att sjunga iaf.

Det börjar klia i mig inifrån själen nu. Jag vill sjunga!!! Smådansa kan jag göra för att stilla dansbehovet, men jag kan inte direkt nynna eller något annat eftersom alla ljud kan skada halsen.

Så nu får jag allt bli frisk!!!

Hittade lite inspelningar jag gjort tidigare och det hjälpte ju inte mitt kliande sångbehov mindre. Vill bara öva ännu mer och spela in ännu mer.

https://soundcloud.com/jenny-skoog-1

Tror jag snöt mig säkert 1000 gånger om dagen dem senaste 4 dagarna. Hur mycket får det egentligen plats i näsan??????

A toilet paper nose blowing hat - hade varit nödvändigt

Faceplant i backen

Testade på att rida Gáta för första gången igår. Eftersom jag inte åkt av på ett bra tag nu kunde jag ju lika gärna göra det två gånger på samma dag...inom loppet av 10 minuter, så nu har jag iaf säkrat min kvot för ett tag framöver =P
Har inte lärt mig rida islandshästar och fick smärtsamt veta att ju mer man tar i tyglarna, desto fortare går det och fort gick det!
Första gången tänkte jag att ''Jag hoppar av för jag får inte stopp på henne.'' Ja det gick ju sådär och jag landa pladask på rumpan, tappar hästen som rusar ner till hagen till sin bästis Bifrost och spränger staketet..kul. Traskar tillbaka lite öm i baken och hämtar henne. Bakom oss kommer sedan en leende Joséphine ''Jasså där är ni.''

Sen gick vi in i en av hagarna och Jossan sa att jag skulle hoppa upp igen så jag kunde lära mig stanna henne. Sagt och gjort jag hoppar upp igen. Först går det lugnt. 3 sekunder senare går det lite fortare. ''Ge och ta. Ge och ta.'' Ropar Jossan och jag ger och tar, men fortare går det. Styr in henne i ett hörn och det är stopp, tar några djupa andetag och vänder runt henne. Efter tre steg går det ganska fort igen.

''GE OCH TA!'' Skriker Jossan och jag ger och tar allt jag kan. Hjälper icke för jag är fortfarande för hård i handen och nu sitter jag barbacka på en rusande häst.

''BÖJ!!'' Hör jag Jossan skrika och jag tar lite i ena tygeln, men har fullt sjå att hålla fast mig med andra handen i manen, så blir inte så mycket över till att plocka upp tygeln.
Mitt i allt detta upptäcker jag till min egen stolthet och förvåning ''Jag sitter kvar!!! =D Jag sitter kvar barbacka på en rusande häst!!'' =D
Hann knappt avsluta den tanken innan jag fann mig flygande i luften och faceplantade ner i backen.
Hidalgo fick lite fnatt han också och stod och hoppade och skuttade.

Jenny som bor i stallet åkte förbi med sin bil precis och undrade smått vad vi höll på med. En häst rusar runt i hagen och den andra stegrar och skuttar, så hon stannade precis lagom till när jag flög av =P

Stackars Gáta stannade några meter framför mig och såg helt förtvivlad ut. Hon gjorde ju bara som hon skulle och som de lärt henne. Hon förstod inte alls varför jag var så rädd.
Jossan kom skrattande till hjälp och plockade bort grenar och kvistar som fastnat i min hjälm. Det såg tydligen ganska roligt ut, så gjorde förmodligen hennes dag =P

Summan av kardemumman. Jag är otroligt stel i hela kroppen och har förbaskat ont i arslet. Har lyckats hitta ett sätt som jag kan sitta ner på relativt bekvämt nu iaf =)

Men en sak är säker. Nästa gång rider jag på Bifrost!
Han är lika snäll som han är bred på sommaren.

Det är inte Bifrost på bilden

Vacker...är det mitt fel?

I lördags hände något som satte min värld i gungning igen. En kille lurade hem mig till sig för att få mig i säng. Eftersom jag visste vem han var så litade jag till viss del på honom, men det visade det sig att jag inte kunde göra.
Han försökte med alla manipulativa resurser han hade. Själv tyckte jag mest att hela situationen var ganska obehaglig och efter en stund började gamla minnen komma tillbaka. Jag kände igen hela situationen från en gammal händelse med en annan kille. Den här killen använde samma metoder och allting var i princip identiskt med den händelsen. Enda skillnaden var att nu sa jag ifrån mer, men denna insikten fick mig att bli ordentligt rädd.
Jag lyckades lura iväg mig till min telefon och skicka ett meddelande till en kompis som kom springande. När jag sa att jag var tvungen att gå för att min kompis stod nedanför, blev killen arg och det bekräftade mina misstankar. Han var exakt som den andra killen fast den gången gick det tyvärr inte lika bra som denna.

När jag dagen efter berättade om händelsen, så fick jag från en person höra följande kommentarer.

''Du är ju en väldigt attraktiv kvinna och då får man vara beredd på att såna här situationer kan uppstå.''
''Du följde faktiskt med honom frivilligt.''
''Ni var ju båda fulla och du gjorde säkert något för att bjuda in honom.''
''Det är nog bäst att hålla tyst om det här och lägga detta bakom sig.'' Tack för den liksom.
Så bara för att man ser attraktiv ut, får man skylla sig lite själv då eller ska man hela tiden behöva vara beredd för sånt här om man ser bra ut och se till att jämt vara ''beväpnad'' med vaktande vänner eller något?
Dessa kommentarer skrämde mig lite och jag fick en inblick i hur svårt det kan vara för en kvinna som har blivit våldtagen om skulle få detta motståndet. Idag ville jag faktiskt gå ut med en påse på huvudet för tänk om någon skulle finna mitt utseende behagligt och hoppa på mig. ''Jag får ju faktiskt vara beredd på det.''
Precis så kändes det idag och om jag behöver gå runt och vara på min vakt hela tiden pga mitt utseende, för att annars får jag skylla mig själv, så är det inget liv jag vill leva.
Förstår att detta enbart är en människas tycke och att alla är olika och att jag självklart aldrig ska behöva oroa mig när jag går ut, men om det är detta som tjejer får höra när det händer något, så blir jag fan rädd för vissa människors syn på sånt här.

En stund i mina skor

Joséphine kom hem igen i lördags och berättade lite om sin kursvecka. Bland annat så får de ta tag i mycket med sig själva vilket resulterar i mycket känslosvängningar. Hon berättade att varje gång hon åkt iväg på kurs så har hon fått känna på lite hur jag har det och att hon förstod hur ansträngande det kan vara.

Att vara mig innebär att alla känslor blir väldigt intensiva. Ta alla känslor du får under en dag och gångra det med 3. Det gör att jag behöver kontrollera nästan varje känsla jag får. En liten irritation gånger tre är ganska hanterbar, men känslan av att ha blivit sårad, ledsen över något eller förbannad och gånger 3 är ibland utom min kontroll för en stund. Det gör att jag ofta uppfattas som ganska extrem och ja, för mig känns vissa saker extrema.
Än värre är det om jag har starka känslor för någon. Minsta lilla sak kan få mig helt överlycklig, medan en annan liten sak kan få mig att gå i taket. När jag dejtat killar så har jag (i mitt huvud nu mer tack och lov) bett dem dra åt helvete 4-6 ggr om dagen.
''Han har inte svarat i telefon på 3 timmar. Fuck him!''
''Han sa så. Vill aldrig se honom mer.''
''Han gjorde så. Han kan bara dra åt helvete.'' osv osv.
Det positiva med det är att det går över ganska fort eftersom jag har mina svängningar, så en väldigt intensiv och extrem känsla kan gå över lika fort som den kom.

Hade faktiskt velat gå en stund i hennes skor också, så att jag kan få en större förståelse för hur hon har det.

Svensson liv..inget för mig?

Jag äter igen...typ. Vissa dagar har jag ffe svårt att få ner maten, medans andra så är jag hungrig hela tiden och äter som en hormonstinn tonåring.

Att vara beroende av andra människor och det de ger en behöver verkligen få ett avslut nu. Att låta bli att smsa är som att låta bli choklad när du är som mest godissugen, har menstruation och det ligger precis framför dig. Det är utmattande och tar upp hela min hjärnverksamhet eftersom jag hela tiden behöver motstå impulsen att skicka ett och hela tiden behöver sysselsätta mig med annat.

Rör ej!!

Har varit hästvakt igen en vecka nu och denna gången var det faktiskt bra. Var lite stressad över allt och detaljfascist som vanligt, men ångesten var knappt märkbar denna gången. Iaf ända tills Hidalgo fick ont i magen, då blev det lite för jobbigt. Gnagande oro och svårt att sova.

Däremot var det lärorikt och gav mig en ny insikt. Fick testa på nu verkligen hur det var att ha ett heltidsjobb (hästarna) och egna barn (hundarna) och upptäckte att jag aldrig kommer klara ett liv med ett heltidsjobb.
Allt går som smort och jättebra ända tills det händer något, som när Hidalgo fick ont i magen. 2 dagar med lite extra vård åt honom och sen var jag som ett vrak. Mycket värdefull lärdom.

Om jag ska leva ett liv med familj och barn, då är det halvtid som gäller.