Har börjat jobba lite med mig själv och börjat se på mig själv ur ett utifrån-perspektiv och det är ett jobbigt jävla projekt, för jag ser inte mig själv som den personen som jag vill vara.
Och den personen som jag vill vara är helt ouppnåelig eftersom jag vill vara perfekt. Jag vill vara ALLT, kunna ALLT, vara VACKRAST och ha en oemotståndlig personlighet. Jag vill kunna älska allt och alla och BLI älskad av allt och alla.
Och just precis nu, så är Joséphine iväg på kurs och jag har allt ansvar, men som tur är så är Jossan allseende och har sett till att jag har ett helt gäng människor som back-up =) tack för det.
Ändå känner jag mig så totalt uppgiven och så stressad. Just nu känns det som att jag inte kommer att klara den här veckan.
Har intalat mig själv hela dagen att det inte gör något. Jag har hjälp att ta till. Jag behöver inte klara allt själv. Att ta hjälp utav andra är inget misslyckande eller att vara oansvarig. Tvärtom!! Att ta hjälp av andra när man känner att det blir för mycket ÄR att vara ansvarsfull, för till hur mycket hjälp för hästarna, hundarna, Jossan kommer jag vara om jag är ett sönderstressat vrak dem sista dagarna.
Sedan fick jag intala mig själv om hur dum jag var.
De hade fått sin frukost, de hade fått sin morgonkraft och de hade fått nytt vatten i hagen. Eftersom det hade regnat inatt (stod det inget om på SMHI ''älska svenskt väder'') så fick de vara inne och äta sin frukost med ulltäckena på.
Det var de väldigt tacksamma över. De var glada över att få ligga ner och vila en stund i boxarna. Dessutom ska jag ju tillbaka nu ikväll och ta in dem för natten och då kommer jag ju borsta och ta hand om dem nu istället. Har också bett om hjälp att ta in dem ikväll, så att jag inte blir helt ensam.
Vad är det med mig? Jag har ingen aning om vad jag vill och hur ska jag kunna jobba mot något då? Vart ska jag hitta motivationen om jag inte ens vet vad jag ska bli motiverad för?
Ena stunden mår jag jättebra (var i full gång igår och mådde toppen) och idag är det som att jag inte duger till något. Känner inte ens att jag kan skylla på det bipolära, för jag vet att det är jag själv som väljer att stanna kvar i känslan.
Har vacklat fram och tillbaka idag i allt känns det som. Mina känslor är i uppror och de strider om vilken känsla som ska kännas, men jag känner ju av allihopa samtidigt.
Ena stunden vill jag lyckas, skaffa barn och lära mina barn om livet och dess möjligheter, i nästa stund vill jag inte veta av några jävla ungar alls. Ena stunden vill jag ha gård och leva ett lyckligt liv och nästa vill jag bara skita i allting.
Jag är livrädd för det är nu som jag insett att jag är ensam i allt detta. Självklart vet jag att jag kan be om stöd och hjälp, men det är JAG och endast som har det ansvaret och måste ta det valet att be om det.
Ingen annan kan göra det åt mig och det är där som jag står ensam. DET är skrämmande.
Kom och tänka på ett citat som jag läst någonstans att om jag vill ha ljuset så får jag stå i det och då hör jag Jossans röst. -''Men skulle du inte kunna ta ett ljus med dig (som en lykta t.ex), som kan hjälpa dig lysa upp en del utav vägen.''
Jo det skulle ju hjälpa lite. Jag behöver ju faktiskt inte se allt (trygghet-otrygghet = 6 mentala grundbehov) för då förloras ju spänningen med livet, samtidigt kan jag ju ha den lilla lyktan som en trygghet som kan hjälpa mig att se iaf lite klarare bara just precis där jag går.
Jag ska göra mitt bästa.
