Gick så bra på ridskolan igår och är så fruktansväer stolt över mig själv. Jag hoppades att jag skulle få hästen, som jag blev så rädd på igen och det fick jag. Förra gången tyckte jag att han blev så stressad av galoppen och han inte lyssnade på mig utan bara ville iväg. Jag blev livrädd, började gråta och vände in honom mot ridläraren som fick hålla honom och det tog en bra stund för henne att lugna ner honom.
Jag har tänkt och tänkt så mycket på varför jag blev så rädd och han så stressad och kom på svaret. Det var egentligen inte så konstigt. Ridövningen vi gjorde var lite konstigt upplagd. Den gjorde så att vi som galopperade och inte fick stopp på hästen på 2 galoppsprång, krockade in i baken på dem som skrittade framför. Detta gjorde att jag gång på gång fick dra tag i en tygel och väja undan för att undvika kollision, vilket var nästintill omöjligt, för från sidan kom nämligen nästa skrittande personer. Detta i sin tur gjorde att jag blev rädd och stressad och det fördes självklart över på min stackars häst. Vet inte riktigt hur läraren tänkte där.
Iaf så fick jag samma häst igen. Han lyssnade otroligt bra på mina hjälper och jag behövde inte använda mycket alls. Sedan kom tiden för galoppen och jag var livrädd, men jag bestämde mig för att göra det ändå. Man övervinner aldrig sin rädsla om man aldrig går emot den.
Ja det gick jättebra och hästen lyssnade och saktade av, även om jag fick använda rösten för att få honom till det. Och självklart kom förra lektionens rädslor tillbaka. ''Han lyssnar inte på mig. Han sakta inte av tillräckligt snabbt. Han blir stressad.'' osv osv.
Men jag hade iaf gjort min galopp och gick sen över till andra sidan ridhuset för skrittövningar. Det var där jag blev så stolt. Jag upptäckte att han inte alls var stressad. Han var bara pigg och framåt, vilket visade sig av att han som på ett magiskt vis (utan att jag behövde göra något) krökte på nacken och gav framåtbjudning. Det som jag uppfattade som stressat denna gången, var alltså bara hans energi och arbetsvilja. Det är ju det man vill ha från hästen och ingenting att vara rädd för.
Jag kom också på varför han rullade ihop nacken för att komma ifrån kontakten med tyglarna. Det är nämligen så att när jag blir rädd så ''fryser'' jag och då slutar jag använda benen, så jag använde bara händerna. Det gjorde att jag blev väldigt hård i handen och såklart att han gör sitt bästa för att komma undan då. Det gör ju ont i munnen på honom. Så han är en riktigt bra läromästare =)
Ja det gick jättebra och hästen lyssnade och saktade av, även om jag fick använda rösten för att få honom till det. Och självklart kom förra lektionens rädslor tillbaka. ''Han lyssnar inte på mig. Han sakta inte av tillräckligt snabbt. Han blir stressad.'' osv osv.
Men jag hade iaf gjort min galopp och gick sen över till andra sidan ridhuset för skrittövningar. Det var där jag blev så stolt. Jag upptäckte att han inte alls var stressad. Han var bara pigg och framåt, vilket visade sig av att han som på ett magiskt vis (utan att jag behövde göra något) krökte på nacken och gav framåtbjudning. Det som jag uppfattade som stressat denna gången, var alltså bara hans energi och arbetsvilja. Det är ju det man vill ha från hästen och ingenting att vara rädd för.
Jag kom också på varför han rullade ihop nacken för att komma ifrån kontakten med tyglarna. Det är nämligen så att när jag blir rädd så ''fryser'' jag och då slutar jag använda benen, så jag använde bara händerna. Det gjorde att jag blev väldigt hård i handen och såklart att han gör sitt bästa för att komma undan då. Det gör ju ont i munnen på honom. Så han är en riktigt bra läromästare =)
Beautiful Horses
En annan insikt...både bra och mindre bra.
En vän berättade att han kanske skulle komma och hälsa på denna helgen om omständigheterna tillät det. Han hörde inte av sig på hela dagen och jag blev väldigt besviken över detta. Samtidigt var det väldigt positivt, för jag fick för en gångs skull lära mig att fortsätta leva mitt ändå. För första gången i mitt liv, så kretsade inte hela min värld runt att någon skulle komma och att jag kände mig tvungen att vara hemma och tillgänglig. För första gången någonsin, så satt jag inte helt handfallen och väntade i timtal, utan jag fortsatte leva mitt liv. Jag gjorde det jag skulle och uträttade mina åtaganden. Därför är jag väldigt tacksam över att denna situationen uppkom och jag fick möjlighet att träna på min ''PLAN B'' övning.
En vän berättade att han kanske skulle komma och hälsa på denna helgen om omständigheterna tillät det. Han hörde inte av sig på hela dagen och jag blev väldigt besviken över detta. Samtidigt var det väldigt positivt, för jag fick för en gångs skull lära mig att fortsätta leva mitt ändå. För första gången i mitt liv, så kretsade inte hela min värld runt att någon skulle komma och att jag kände mig tvungen att vara hemma och tillgänglig. För första gången någonsin, så satt jag inte helt handfallen och väntade i timtal, utan jag fortsatte leva mitt liv. Jag gjorde det jag skulle och uträttade mina åtaganden. Därför är jag väldigt tacksam över att denna situationen uppkom och jag fick möjlighet att träna på min ''PLAN B'' övning.
Däremot kände jag mig så otroligt sviken på kvällen, så jag skrev ett vackert, ironiskt meddelande till honom på Facebook. Han ringde upp några timmar senare (så fort han fick tillbaka sin mobil) och det visade sig att han hade lagt den i sin chaufförs bil och därför inte haft tillgång till den på hela dagen.
Jag skäms ögonen ur mig just nu och detta visar att jag har en bit kvar att gå.
Tydligen så straffar jag fortfarande andra för mina tidigare erfarenheter och det är INTE ok. Bara för att andra har betett sig på ett visst sätt, så innebär INTE det att alla är likadana.
Alltså jag skäms så mycket att jag bara vill gå under jorden och det är bara rätt åt mig.
Alltså jag skäms så mycket att jag bara vill gå under jorden och det är bara rätt åt mig.
Men positivt sätt är detta bara ännu en lärdom och jag får se till att göra bättre ifrån mig nästa gång. Får se till att sluta tro det värsta om andra och börja se till andras behov.
