Vilken helg! =D
Har träffat många gamla vänner ifrån Kungälv och haft det så otroligt bra och roligt. Tror jag kommer klara mig ett bra tag på den här känslan!
Hade sån riktigt cp-ångest i lördags när jag skulle åka dit, för Kungälv betyder ju både riktigt bra och riktigt dåliga minnen, men det var bra att ta sig igenom det. Är riktigt stolt över att jag klarade det.
Underbara Helena överraskade med att jag fick träffa Jacob, Robert och Sanja & Daniel =) har inte sett dem på evigheter. Robert filmade när vi (efter ett antal glas) skakade loss på dansgolvet och vrålade ut bumbibjörnarnas sång för full hals. Jag hoppas att den filmen aldrig får se dagens ljus hehe.
Vi åkte också ut till Pärla och Drutten, min gamla medryttarhäst (som jag hade nästan som min egen ett tag) och gav dem lite kärlek och en härlig promenad i skogen <3
DRUTTEN <3
En händelserik helg med andra ord, som verkligen fick mig att öppna ögonen. Jag kunde se mina vänner med helt andra ögon och fick en helt annan förståelse för dem än jag haft innan. Det var en häftig upplevelse. Hjälpte även Helena att övervinna lite rädslor och efteråt vad hon så tacksam. Hon fick så mycket beröm från sina kompisar, som kunde se en helt annan Helena =) hon har verkligen kommit jättelångt och det är så underbart att se.
Jag blev helt rörd när hon berättade för alla och berömde mig något otroligt för den hjälpen jag gav henne =)
Från henne kunde jag också se och lära mig hur man kan visa riktig uppskattning.
Var helt slut när jag kom hem igår och nu på morgonen fick jag en trevlig, men ändå fruktansvärd nyhet. Jossan berättade att, efter allt som Helena berättat för henne om mig och denna helgen som varit, så är jag faktiskt redo att flytta.
Första känslan var panik och tårarna rann. Jag tyckte Helena svek mig som nu tog min trygghet ifrån mig, trots att hon inte ens visste om att hon berättade för Joséphine att jag var redo. Men allt detta är ju bara mina egna rädslor, övertygelser och min självdestruktiva prestationsångestsida. Nu när jag tagit en lååång dusch och haft lite tid att tänka igenom saker, så är jag faktiskt ganska stolt över mig själv och jag är faktiskt så rörd över hur mycket Helena berömt mig.
Betyder detta att jag är vuxen nu? Betyder detta att jag kan klara av att ta hand om mig själv? Betyder detta att jag faktiskt är kapabel att ta bra beslut och att jag äntligen kan lära mig utav dem mindre bra som jag tar?
Är jag verkligen redo att ta fullt ansvar över mitt eget liv och mina egna handlingar? Är man egentligen nånsin helt redo för det?
Så mycket frågor och så mycket rädslor. Samtidigt känner jag ändå ett tillfredställande lugn inombords. Känner en stolthet och styrka inför livet och för ansvaret jag har för att ta ansvar, som jag aldrig känt innan. För första gången i mitt liv, så känner jag mig just nu faktiskt vuxen och ansvarsfull. Skum känsla.
Nu är bara nästa steg kvar. Vill jag flytta till kollektiv? Min känsla just nu är faktiskt NEJ. Om jag nu är redo att flytta, så vill jag faktiskt ha min egna lägenhet. Ett eget hem dit jag känner att jag kan bjuda vänner och bekanta när jag vill, utan att behöva fråga först, anpassa mig till andra och känna att jag stör. Ett ställe där jag kan sitta och umgås med dem utan att behöva ta hänsyn till andra.
Tror också att om jag har ett eget hem, så kan det kännas ensamt och det i sig kan göra att jag kommer ut och träffar andra mer.
Tror jag behöver ta ett ordentligt snack med Jossan idag faktiskt.
