Ridskolan igår äntligen. Har ju uteblivit två gånger så det var faktiskt kul att komma tillbaka. Hade lite starkare psyke och fick ytterligare stöttning utav Josépigne som följde med som stöd. Fick en häst som redan hade gått en lektion innan och min första tanke var, att de inte ville ge mig någon chans att hitta något fel på hästen. Jag brukar ju alltid gå igenom hästen innan jag ska rida och de ville väl inte ge mig den chansen, men eftersom jag inte vet, så slog jag bort den tanken.
Tyckte också att en av dem anställda var lite väl kort mot mig och väldigt ogillande, men det var antagligen bara min övertygelse och om hon nu verkligen var sån, så har det ingenting med mig att göra.
Det tråkiga var att hästen jag red blev stressad utav, troligtvis, mina känslor och slutade lyssna på mina hjälper. Han bara krullade ihop nacken, så jag inte fick någon kontakt med bettet, och gjorde som han ville. Det gjorde mig väldigt rädd och jag började gråta. Ridläraren fick hålla i honom och hjälpa mig lugna ner honom. Vips så var min ridrädsla tillbaka och jag vågade knappt sitta på hästen.
Nu efteråt så hoppas jag verkligen att jag får samma häst igen, så jag kan lära mig hur jag ska hantera både honom, mig själv och situationen. Jag tänkte faktiskt (innan jag blev rädd) det Jossan sagt. Att sitta tillbaka i traven och fatta galopp från kort trav. Tränade också på balansen, att inte hålla fast mig i tyglarna och att inte rycka hästen i munnen i traven. Kände också att jag mestadels var fokuserad och hade koll på vart de andra i ridhuset befann sig och det är jag stolt över. I vanliga fall så har jag verkligen ingen aning om vart andra är.
Träffade en gammal vän igår också. Han är nere över helgen och hälsar på och fixar lite i sin lägenhet. Det var helt underbart att träffa honom igen och vi satt och nostalgitrippade över gamla gemensamma minnen. Mycket är ju från en tid där jag väl kanske inte stod heeelt på lagens sida, men det är roligt att se vilka framsteg både han och jag har gjort i våra liv =).
Tror jag vet nu också varför jag inte kan släppa min sista blockad. Det kom till mig igår när jag låg och mediterade. Jag tror att jag inte vill kapitulera och ta åt mig av det Jossan säger, pga av att jag inte vill bli som henne. Missförstå mig rätt nu. Hon är en underbar människa, som förtjänar all heder, men jag tror att jag inte vill släppa blockaden och min gard därför att jag inte vill förlora mig själv och min personlighet. Jag tror att min övertygelse och inre rädsla är pga av att mitt inre tror att jag kommer att BLI Joséphine-Natalie Beckman om jag tar till mig allt hon säger.
När jag tänker på det, så förstår jag ju att det låter dumt och naturligtvis är osannolikt, men det gäller ju att övertyga min övertygelse om det också.
Så det är dagens kamp.
