Ja humöret svänger verkligen ordentligt. Det har haft sin färd uppåt och idag har det rasat ner på botten igen.
Det är soligt och fint ute, men jag kan inte uppskatta det för tillfället. Ser ingen anledning i att leva längre och det hjälper inte hur mycket jag än smätter med det förbannade gummibandet på handleden. Jag har fastnat i mitt tillstånd och jag kämpar vidare enbart för att jag vet att det är en övergående period.
Det är inte ens härligt att vara i stallet. Båda hästarna ignorerar mig hur jag än gör. Jag får ta tag i dem och hålla fast dem för att få på grimmorna och kunna ta ut dem i hagen och det känns för jävligt. Det känns inte bra att behöva göra så mot dem och det sårar något fruktansvärt. Förstår att de gillar matte bäst, men såhär har de aldrig betett sig förut.
Just idag var de snälla, för de kände väl av mitt tillstånd.
Joséphine säger ''Ta tag i ditt liv! Ta kontroll över dina känslor.''
Det gäller att tänka på allt hon sagt innan. Det är helt ok att känna som jag gör. Lyssna på vad kroppen vill säga. Allting är precis som det ska vara.
Jag är väldigt trött och det är helt ok. Sov en stund då om kroppen nu behöver det. Acceptera det som är och sluta känna behovet av att vara så förbannat bra på allting. Jag duger precis som jag är och jag behöver inte bevisa något för någon.
Jag har inga diagnoser men känner som du ibland.
Förstår att du blir sårad av hästarna, känner igen det där med i viss mån... Men, man får försöka komma ihåg att hästar inte är varelser som medvetet sårar oss, utan jag tror att det är våra egna känslor som vi lägger i situationen. De känner väl att du är ur balans, och svarar då som de gör. Inte med avsikt att såra, utan för att de blir fundersamma på varför du utstrålar den sinnesstämning som du gör...
Det hela är som du säger säkert övergående. Jag vet att det är förbannat svårt att tänka så när man är mitt i det, men om man ändå lyckas göra det så VET man ju att man mått sådär dåligt innan och tagit sig ur det... Lycka till med allt ditt kämpande!