pinguuhsverklighet.blogg.se

Ja hur ska jag sammanfatta detta egentligen? En underbar helg, en otrolig, en insiktsfull, fantastisk och bara helt överväldigande helg.

Det började med att Jossan bjöd med mig till ett ställe som heter Trädet. Det skulle vara som en ''gathering'' för NLP-människor förstod jag det som. Det verkade iaf vara väldigt intressant, så jag kände att jag absolut ville följa med...och vilken resa det blev. Känner mig som en helt ny människa.

 

Så där satt vi (försökskaninerna som vågade sig upp på scen) och simmade runt som guldfiskar, snurrade runt som tvättmaskiner, gömde servetter som han intalade oss var pengar, tappade bort våra munnar och trodde att vi var dansstjärnor i en dansshow haha =D

Sedan åkte vi vidare till gården som vi skulle bo på. 
Lördagmorgonen inledde jag med en skön långpromenad med vovvarna ute i naturen. Aldrig har jag väl njutit så av en enkel promenad. 
Gick man åt ena håller var det bara skog:

Resten av dagen gassade vi i solen, hade en minikurs i beslut och agerande, umgicks och bara hade allmänt trevligt.
På eftermiddagen gick Erik, jag och två andra till en närliggande djurkyrkogård. Den var verkligen så fin som vi hade fått förklarat för oss att den var. Det var färska blommor där och riktigt välskötta gravar.

Tack Joséphine <3 den chansen hade jag aldrig fått utan dig. Sedan avslutades alltihopa med en grillfest för allihopa.
Det handlade mycket om accepterande av både mig själv och omvärlden, om att förlåta andra och även mig själv, att tömma ur alla gnagande känslor som jag alltid stänger inom mig och lära mig inse värdet av mig själv.
Det var inget lätt att tampas med kan jag säga. Ibland gjorde det så ont i bröstet på mig att jag trodde det skulle spricka.   Ja herregud hur mycket rädslor kan man ha inom sig egentligen. Mycket tydligen.

Det är inte så lätt att acceptera och tillåta sig själv att vara lycklig och må bra, när ens inre kämpar emot och tycker att jag är en värdelös, elak och illvillig människa som inte förtjänar något bra alls.
Men tillsammans kom vi igenom den barriären och vi lyckades få mitt stridande inre att samarbeta mer. Det har länge känts som att det är ett krig bland alla känslor inom mig och nu äntligen så har det stannat upp. Det är fortfarande oroligt därinne, men det känns som att nu äntligen så kan alla känslor få göra sig hörda, bli sedda, uppmärksammade och lyssnade på.
Jag har liksom börjat att sluta fred med mitt krigande inre.
Det var mycket att ta in, vilket jag märkte väldigt tydligt senare när vi alla skulle samlas i kursrummet. Vi skulle blunda, se, acceptera och inse att vi var goda, vackra, underbara, kraftfulla osv och svara på frågor till oss själva om hur vi skulle tänka, göra, säga för att verkligen kunna tro på detta.
Jag fick en sån fruktansvärd ångest. Tårarna bara sprutade och hur mycket positiva stärkelseballonger jag än plockade till mig, så hjälpte det inget. 
Jag har precis börjat acceptera att jag faktiskt inte är så ond och värdelös som jag trott och att jag kanske är värd att må lite bra ändå, så det blev lite väl mycket att ta in att jag också självklart var både kärlek, kraftfull, god och hade en mening i livet.
Jag hoppas att jag kan få mina vänner och nära att förstå arbetet jag gör med mig själv också.

 

Vill verkligen tacka Joséphine för att jag fick följa med denna helgen, för att du stöttat mig genom allt och för att du är en alldeles underbar person.
Tack även till Lizette för att jag fick möjligheten att göra denna process med dig och för alla varma ord du gav mig på vägen.
Och ett stort TACK till alla som gjorde denna helgen till en fantastisk upplevelse <3