Har nog gått igenom alla känsloregister som finns dem senaste dagarna.
Vi börjar med
ONSDAG:
Fick möjligheten att följa med Joséphine när hon tävlade western med Hidalgo. Det var strålande sol och båda två var helt fantastiskt duktiga.
Hidalgo är ju så cool också. Han var så lugn och stillsam även fast det hände saker omkring oss hela tiden. Eftersom det var mycket för honom mentalt, så blev han trött ganska fort och han påminner lite om skalman där med sin mat- och sovklocka. När han och Jossan ställde upp på medellinjen för prisutdelning, så stod han och sov. Han brydde sig liksom inte alls om att de var mitt i centrum för all uppmärksamhet.
Det var ju Hidalgos första dag någonsin ute på tävling också, så jag kan förstå att han blev trött. Kan tänka mig att han sov ganska bra på kvällen sen.
Nä det var häftigt att se hans och Jossans samspel och även hur han faktiskt sa ifrån när han tyckte att hon begärde något han inte förstod. De hade nämligen aldrig tränat på att öppna grind innan och han förstod inte alls varför matte ville att han skulle gå i sidleds mot den. Han hoppade frustrerat med frambenen och jag kunde riktigt se hur han sa ''Men matte fattar du trögt? Vi kan inte gå i sidleds åt det hållet. Det är en grind i vägen. Hallå?''
Själv var jag väldigt stolt över att Jossan faktiskt gav mig det förtroendet att få vara med som tävlingsskötare. Hon har ju många andra kunniga hästmänniskor runt omkring sig, som hon litar mer på, så känner mig väldigt hedrad över att hon gav mig den tilliten.
De kämpade till sig en 7e, 3e och 2a plats. Duktiga Jossan och Hidalgo.
TORSDAG:
Ja denna dagen vaknade jag upp och var så stolt över mig själv från onsdagen. Jag hade inte diskuterat med Jossan, jag hade hållt mig på min sida och låtit henne få göra och fokusera på det hon behövde. Jag hade ställt upp hela vägen trots att jag det sista var så trött att jag mådde illa.
Fick en underbart samtal också från kommunens instans som heter ''personligt ombud'' och jag fick en tid för kartläggning hos dem. Äntligen känns det som att allting kommer att ordna sig till det bättre. Jag hoppas nu att Jossan kommer att få kompensation för allt hon gjort och att jag kommer att få den hjälp från samhället som jag behöver.
Glädjen gjorde att jag strålade och jag ville dela min lycka med alla, men min stolthet däremot förstör som vanligt för mig. Den gjorde som vanligt att jag slutade kämpa och blev präktig. ''Jag kan bäst och vet mest och nu är jag så duktig att jag inte behöver bry mig om vad jag säger eller gör längre''. Så det resulterade i ännu en jobbig sanning ifrån Jossan, som jag än en gång lyckades såra =( jag undrar när jag ska lära mig.
Red Bifrost sedan också och upptäckte att jag varken kan stopp eller start, så det får jag ta och se till att träna på på ridskolan. De har hittills inte varit så intresserade av att lyssna på mig när jag säger att jag inte får hästen jag rider att stanna. De säger bara ''Det är ingen fara. Han springer inte så fort. Han stannar när de andra stannar.'' Känns ju väldigt tryggt att veta...not. Vad händer om jag är på väg att krocka med en annan häst, vilket faktiskt har hänt? Då behöver jag ju faktiskt få stopp på hästen NU.
FREDAG:
Följde med Joséphine på programridning. Första gången hon och Hidalgo red hela programmet och hans första dressyr-''tävling''. Det gick bättre än förväntat tyckte Jossan och det kan jag hålla med om. Tyckte Jossan var helt fantastisk också, som kunde skratta åt det som gick lite åt pipan och som tog till sig domarens feedback på ett bra sätt.
Efter detta åkte jag till göteborg för att möta upp Matt, som jag har tillbringat helgen hos. Han var på bowling med sitt jobb och jag fick äntligen möjlighet att åka på en mekanisk tjur!!! =D =D Har velat åka sådan i flera år och nu äntligen fick jag och inte bara det. Jag vann också hehe =D Jenny är duktig hon. Har nog bättre balans än jag trodde (även om mina 38 sekunder hade varit utklassning på en riktig rodeo) ;)
LÖRDAG:
Fick träffa Matts underbara och charmiga dotter och vi gick på Liseberg tillsammans. Jag brukar ha så svårt för barn eftersom jag aldrig vet hur jag ska prata med dem, men nu var det inga problem. Hon gjorde det väldigt lätt för mig iof, för hon var inte det minsta blyg.
På morgonen dock så fick jag ett sammanbryt. Kom på mig själv med att jag direkt hade påpekat för Matt vad han gjorde som var bra och inte bra och jag ville bara slå mig själv. Jag har ingen rätt att komma hem till någon och börja tycka hur jag vill att de ska leva sitt liv. När jag sedan satt och pratade med hans dotter i köket och hon påpekade att hon fick ont i öronen för att jag pratade för mycket, så brast det. Tårarna bara sprutade och jag var så besviken på mig själv. Kändes som att allt jag tränat på och lärt mig under detta året var som bortblåst.
Matt däremot var helt fantastisk och brydde sig inte om mitt känslosvall. Jag fick bekräftelse utan att han tyckte synd om mig och det kändes jättebra. Det gjorde att jag kände mig stolt över att jag kunde gråta inför någon annan och att det faktiskt inte blev någon stor grej av det.
Liseberg sedan var helt underbart. Det var trädgårdsmässa, så lite väl mycket folk, men det var knappt några människor vid attraktionerna, så det var ju ingen kö.
Sist ville Alicia absolut åka Kållerado och vi hade ju faktiskt lovat henne att vi skulle åka den det sista vi gjorde. Det blåste och var svinkallt så det kändes bäst att åka den sist. Däremot var hon tydligen alldeles för kort, så det blev ingen vattenattraktion. Jag var inte ledsen direkt.
På kvällen kom Matts kompis och vi såg på Lovely Molly. Den knepigaste film jag sett nånsin. Kan inte ens förklara för jag fattar den inte själv. Mamma frågade mig dagen efter vad den handlade om och jag svarade bara ''Ja...om jag det visste.''
SÖNDAG:
Medans Matt tatuerade sig passade jag på att hälsa på min familj. Det blev en riktigt jobbig dag med mycket nya insikter, som jag verkligen hoppas att jag ska lära mig utav. Stackars Matt har fått uppleva min värsta sida denna helgen.
Jag blev så förbannad och han fick ta smällen, men efter ett samtal med Jossan, så förstod jag att det inte alls var han som bar ansvaret. Jag var arg (som vanligt) enbart för att allt inte gick som jag hade planerat. Han hade berättat på morgonen hur det var meningen att dagen skulle bli och då gjorde jag mina planer efter det. Sedan när allting förändrades, så kom jag i upplösningstillstånd, men det är ju faktiskt inte hans fel. Joséphine förklarade väldigt bra att saker och ting förändras och då får man anpassa sig efter det och vända det till något positivt. Att se till att jag får mina mediciner i tid och mat och annat är enbart mitt ansvar och ingen annans. Jag kan aldrig skylla på någon annan för att MINA planer inte gått som jag tänkt. Jag fick ju faktiskt möjligheten nu att umgås lite längre med min familj än planerat och jag fick njuta av en otroligt god middag som de gjort. =)
Men fan vad jag skämdes sedan när jag kom tillbaka hem till Matt och det var bara rätt åt mig. Klarade knappt av att se honom i ögonen och ändå så gjorde han ingen stor grej utav det.
Men jag undrar varför jag måste vara så förbannat självcentrerad och fastna i mina tillstånd? När fan ska jag lära mig egentligen? Allting handlar inte om mig och jag måste (ja nu säger jag måste) lära mig att sluta ta saker och ting så jävla personligt.
Det positiva av allt det här är att jag fått väldigt många nya insikter. Jag är lite besviken över att jag föll tillbaka såpass mycket denna helgen. Har varit nervös och osäker vilket gjorde mig inställsam och bekräftelsetörstande. När jag insåg det blev det pinsamt och då blev jag ännu mer nervös och osäker och så blir jag ännu mer inställsam med bekräftelsebehov och så var cirkeln igång, men jag får lära utav det.
Kom också till insikt om varför jag aldrig känner mig redo att flytta. Det är därför att min inbillning om hur det ska kännas att vara redo, är helt omöjlig att uppnå. Jag har nämligen trott att den dagen jag är redo att flytta till ett eget boende, så ska jag veta hur jag ska hantera alla situationer och utmaningar, att jag ska veta hur jag ska möta alla hinder på bästa sätt och alltid hitta lösningen.
Hallå eller? Den dagen jag kommer veta allt detta är den dagen jag dör...om ens då. Det är antagligen därför jag tar åt mig så otroligt så fort jag gjort någonting som blivit lite tokigt. För då har jag än en gång bevisat för mig att jag inte är redo för mitt totalt ouppnåeliga mål. Snacka om prestationsångest och höga förväntningar på mig själv.
Nä Jenny. Gör om, gör rätt.
