Hade riktigt kul igår ute...förutom en grej. Fick lära mig lite nya försvarsgrepp av en kompis bror och de var riktigt bra. Däremot verkar han vara lite väl sadistisk när det gäller att visa på sina försökspersoner. Jag fattar ju att det kommer göra ont när folk visar grepp, men det finns ju gränser. Speciellt när man hör ''Det här greppet bryter ryggen på folk'' och jag tydligt säger att (av erfarenheten under kvällen då jag märkt att han tar i lite väl mycket) ''Ok, men när jag säger AJ så får du sluta på en gång''.
Men icke då. Efter tydliga 3 stycken aj, bankande i golvet och sen skrik, så fick min kompis avbryta honom. Fan hela ryggen knakade. Jag trodde seriöst den skulle gå av på riktigt, så idag har jag otroligt ont. Men om jag ska se det positivt, så får jag ju lära mig den hårda vägen hur det känns när det är på riktigt.
Men hade iaf riktigt kul på dansgolvet =D (innan fyllan släppte och jag upptäckte hur ont jag hade =P) eftersom jag på danskursen fått lära mig att slappna av och bara leka med stegen, kroppen, musiken, olika rörelser och bara släppa loss, så var det helt underbart. Det var ganska få ute på golvet också, så hade stor yta att röra mig på och då behöver man inte känna sig som en hopträngd sill och känna att dansen blir begränsad till stamp med foten och digga med huvudet.
Har väl insett att uppmärksamhet är min grej. Att vara i centrum och ha alla blickar på sig är helt underbart och jag saknar verkligen att stå på scen. Har länge tränat på att skjuta bort den sidan hos mig själv och bara vara en i mängden. Jag vill ju så gärna vara som alla andra, men det har bara gjort mig olycklig. Istället för att ta vara på den sidan hos mig och göra det jag älskar, så har det gått ut över andra. När jag trycker undan önskan att få vara sedd utav världen, så vill mitt inre istället bli sedd utav dem runtomkring.
Jossan har lärt mig att det aldrig går att trycka undan eller ignorera sina känslor eller behov, för tillslut så skriker de ut sin frustration, men jag har kämpat stenhårt för att kunna det. Vilket istället resulterar i att jag trycker undan andra människor och deras behov, avbryter folk och blir väldigt egocentrisk och allt detta mot människor jag tycker om.
Nä jag behöver verkligen ge utlopp för vad kroppen vill. Behöver lyssna mer på vad mitt inre säger och önskar istället för att försöka var så jäkla perfekt hela tiden. Behöver acceptera vem jag är och vara stolt över det.
Jag behöver faktiskt aldrig vara som alla andra och behöver heller aldrig kämpa för att bli någon jag inte är. Tidigare när jag har sett någon som andra tycker om, så har jag försökt vara som den personen, men det har aldrig funkat. Det blir ju bara så falskt, påklistrat och ansträngt. Det är nog bättre att vara mig själv och vara med människor som tycker om mig för den JAG är.
