Tack vare en mycket insiktsfull utskällning från Jossan igår, så kan jag nu äta igen. Inte som normalt, men iaf mer än innan och det känns otroligt skönt.
Hon fick mig att inse att det inte bara är nedtrappningen av medicinen som gör att mår dåligt, utan att mina gamla ätstörningar kommit tillbaka. Det visste jag ju själv också, men mina tankar tjatade hela tiden hål i huvudet på mig. ''Äter du mer, så blir du tjock. Nu är du smal och fin och håll dig till det.''
Det som är mest segt är ju att jag inte orkar någonting. Blir ju svimfärdig efter bara en timmas arbete. Jag som i vanliga fall klarar 7 timmar utan problem. Så börjar självklart känna att självförtroendet sviktar.
Sen klarar jag ingenting psykiskt heller. Mina kompisar står ut med mig för att de vet hur jag mår, men jag är verkligen inte rolig att umgås med just nu. Är irriterad och trött hela tiden, glömmer viktiga saker (som att stänga hagen) och tål inga som helst skämt.
Senare på eftermiddagen hade jag en ovanligt trevlig promenad med Joséphine och hästarna. Det är inte ofta vi kan umgås så länge utan att någon av oss blir irriterade på varandra. Oftast för att jag startar en extremt onödig diskussion, som jag sedan absolut måste vinna....duuuuh.
Vi skrattade, njöt av vädret och gick lite nya vägar i skogen. Det var otroligt underbart <3
Hidalgo har också lärt sig lite nya trick =D hittade honom i hagen när han som bäst övade på dessa.
SITT
LIGG
SPELA DÖD
och RULLA RUNT
