Jag är inne i en otroligt charmig period, där jag gör mitt bästa för att alla ska hata mig och jag lyckas. Jag vill så gärna bevisa för mig själv att jag är oduglig och att jag är allt jag har fått höra att jag är.
Självisk, egocentrisk, otacksam, en parasit osv.
Samtidigt sätter jag på mig offerkoftan och vill ha medömkan och bekräftelse från alla och jag vill inte vara sån här. Men eftersom jag fokuserar så mycket på att inte vara det, så blir jag det. Det man fokuserar på det växer.
VIVA LA DIVA beskriver mig rätt bra just nu.
Har rasat i vikt också och jag börjar se sjuk och insjunken ut. Märker att ätstörningarna har kommit tillbaka och mycket pga min nedtrappning av venlafaxinet.
Ena stunden vill jag bli bra och andra stunden så får jag sån sjuk ångest och stänger mig inne i mig själv. Idag är en sådan dag.
Bristen på mat gör mig även så sjukt trött hela tiden och det verkar som att hjärnan har tagit semester.
Har möte med ett personligt ombud idag och för två veckor sedan så var jag så glad över detta. Nu känns det mer som att jag skiter i alltihop. Jag är så trött och jag vill bara lägga mig och sova. Jag orkar inte sitta och berätta om mina problem och vad jag behöver hjälp med. Jag vill bara sova.
Terrorisersmsar en kompis också och det är så fruktansvärt pinsamt. Ju mer jag blir ignorerad, ju mer desperat blir jag. Det värsta är att jag vet exakt varför jag håller på så också och det är fan illa.
För tillfället känner jag mig verkligen utbränd och tömd på energi och samtidigt vill jag sköta alla mina åtaganden. Men jag behöver inse att jag faktiskt inte klarar dem just nu. När jag är såhär slut och orkeslös, så klarar jag ju inte av att göra dem så som de behöver göras. Jag glömmer saker, är tyken och slarvig. Kanske skulle behöva ta en paus och återhämta mig lite. Behöver bara inse att en paus faktiskt inte behöver betyda ett misslyckande i min rehabilitering och att jag behöver börja om från början.
Det innebär enbart att jag behöver lite semester. Får se det som en lite längre sovmorgon eller något.
Jag säger samma sak till dig som jag brukar säga till mig själv när jag känner mig missanpassad, " va stolt över den du blivit. Du har många fina kvalitéer och några kvantiteter. Va alltid dig själv och va stolt över de, de finns redan så många andra så varför försöka vara som dom?"
Kram på dig.