pinguuhsverklighet.blogg.se

De här dagarna när Jossan varit borta har jag faktiskt skött mig bättre än vanligt. Jag har inte suttit vid datorn så mycket som jag brukar och jag skött mina åtaganden mycket bättre än normalt. Det är jag faktiskt väldigt stolt över =)

Åkte till familjen i lördags och firade mammas och brorsans födelsedag. Hade inte hittat någon som kunde ta Sanches, så han fick följa med. Vilken underbar hund han är att ha med sig. Han skötte sig helt fantastiskt. Hade inte kunnat önska en bättre resa. Vi t.o.m låg och sov på tåget han och jag tillsammans. 

Lite tråkigt bara att det blev så kort tid tillsammans med familjen. Hann liksom bara trycka ner kakor och tårta innan det var dags att åka igen. Tågen går ju på så konstiga tider på helgen, men jag får stanna längre nästa gång jag åker ner.

 

Senare på kvällen så gick vi ut jag och Marcus. Jag hade på mig en av klänningarna som jag fått från Jossan och jag kände mig så välklädd och så vacker =) Jag fick så många beundrande blickar från folk också. Lika mycket som jag brukar få, men denna gången utav en helt annan anledning. Nu tittade de inte på mig för att jag såg sexig eller snygg ut, utan nu såg de på mig för att jag såg välklädd ut.

Vilken underbar känsla det var och för en gång skull behövde jag inte känna mig rädd för att någon skulle tafsa eller försöka dra med mig nånstans. Det kändes mer som att folk ville se bra ut inför mig istället. Det var en helt ny upplevelse och jag kan nog inte ens beskriva hur bra det kändes =)

 

 

Skrämmer mig själv lite också. Det är så läskigt nu när jag börjat visa känslor. När Jossan kom hem igår, så förväntade jag mig att hon skulle vara arg på mig och vid första lilla blicken hon gav mig som var minsta antydan till besvikelse, så tände jag till...på alla tio!

Jag höjde rösten och satte igång med att försvara mig och tala om att jag faktiskt visst hade gjort vad jag skulle osv osv. När hon sedan tände tillbaka på min reaktion (helt förståeligt) så blev jag så kopiöst förbannad. Hon var tvungen att gå ut och hämta Iris från bilen snabbt eftersom det var varmt ute. Själv bara kokade jag av en ilska jag inte visste vart jag skulle göra av, så jag drämde handen i dörrkarmen så hårt att handflatan svullnade och färgflagor fastnade i handen. Så bestämde jag mig också för att ''nu fick det vara nog''. Nu sticker jag. Nu ger jag upp. Nu har jag gjort allt vad jag kunnat och vridit ut och in på mig själv för att allt ska bli bra. Nu kunde hon dra åt helvete.

Men när hon kom in igen, så visade det sig att hon inte alls var arg. Hon tyckte jag hade varit jätteduktig och att jag skulle vara stolt över det jag uppnått.

Så allting som hände var bara att jag var så övertygad om att hon skulle vara arg och besviken på mig, så jag letade efter något hos henne som jag kunde tolka som att hon var arg och när jag såg det, så exploderade jag. Hur sjuk i huvudet får man bli egentligen?

Och det är läskigt att jag börjat visa aggressioner utåt. Det är något jag inte känner igen och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

 

Har börjat känna av nackspärren igen också, trots smärtstillande och det suger. Var på väg att börja gråta imorse bara därför. Jag klarar fan inte av en omgång till med nacksmärta. Men var hos sjukgymnasten idag och fick lite övningar jag skulle göra, så förhoppningsvis kommer det gå över.

 

Har fått med mig min kompis på rollspel nu också =D Jag älskar verkligen att rollspela. Det är precis som att skriva historier med enda skillnaden att jag aldrig vet hur den andre karaktären kommer att reagera. Det är spännande och kul att få använda sin kreativitet och även fantisera bort sig lite. Sen får folk tycka att det är hur nördigt som helst, men det mig energi och det är det som är det viktigaste. =D
Får bara se till att sluta vara sån fascist därinne =P tycker personligen inte att det är ok att behöva vänta en vecka på svar varje gång och det är väl något som jag får jobba på...