Var och firade en kompis födelsedaag igår och det var helt fantastiskt bra.
Det första jag ser när jag kliver in, är ett gäng flickor som sitter lugnt vid ett bord och dricker alkoholfritt vin. Låg musik ifrån en stereo och en väldigt lugn stämning låg i rummet. Jag blev helt chockad och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig.
Jag är så van vid att det är hög musik, fulla människor och liksom ja...röj. Så jag blev först väldigt osäker och kände mig som en fyraåring på sitt första släktkalas. Jag undrade vad de skulle tycka om mig och så, men jag blev välkomnad och inbjuden i samtalet som om jag var vem som helst.
Jag tror att jag går runt och oroar mig för att mitt förflutna ska synas igenom. Det känns som att jag går runt med en stämpel i pannan ''psykiskt sjuk f.d pundare'', men mitt förflutna syns faktiskt inte. Det enda som faktiskt lyser igenom är min osäkerhet och antagligen mina värderingar som faktiskt enbart kommer fram när jag pratar med folk.
Nä det var en helt otroligt skön känsla, att kunna sitta ner med enbart tjejer och för första gången inte känna mig utanför. Slippa vara rädd för att det ska bli bråk, att nåt ska gå sönder eller att någon ska börja tafsa.
Jag är så van vid att det är hög musik, fulla människor och liksom ja...röj. Så jag blev först väldigt osäker och kände mig som en fyraåring på sitt första släktkalas. Jag undrade vad de skulle tycka om mig och så, men jag blev välkomnad och inbjuden i samtalet som om jag var vem som helst.
Jag tror att jag går runt och oroar mig för att mitt förflutna ska synas igenom. Det känns som att jag går runt med en stämpel i pannan ''psykiskt sjuk f.d pundare'', men mitt förflutna syns faktiskt inte. Det enda som faktiskt lyser igenom är min osäkerhet och antagligen mina värderingar som faktiskt enbart kommer fram när jag pratar med folk.
Nä det var en helt otroligt skön känsla, att kunna sitta ner med enbart tjejer och för första gången inte känna mig utanför. Slippa vara rädd för att det ska bli bråk, att nåt ska gå sönder eller att någon ska börja tafsa.
Jag förstår nu på riktigt vad det innebär, som Jossan säger, att vara med människor som är tvärt emot vad jag brukar umgås med.
Och dessutom fick jag så bra tips från dem andra tjejerna. Vi kom in på samtalsämnet kärlek, förhållanden och att man knappt kan hålla sig ifrån personer som man tycker om. Jag berättade att jag pga min osäkerhet och mitt bekräftelsebehov gärna stalkar folk med sms och meddelanden och frågade hur de brukade göra för att undvika skicka tusen meddelanden, som man ändå bara skäms över sen.
1. Skriv meddelandet, lägg ifrån dig telefonen, kom tillbaka efter en 10 min och läs det igen innan du skickar det.
2. Skicka det till dig själv, titta igenom det och fundera på hur du hade reagerat om någon annan hade skickat det.
3. Svara på ditt eget meddelande och ge dig själv feedback, bekräftelse och beröm.
Alla 3 tipsen verkar superbra och jag kommer verkligen gå igenom och göra allihopa först, innan jag skickar något till någon annan nästa gång.
För jag vill verkligen slippa den här onda jävla spiralen:
GE MIG BEKRÄFTELSE!!! Och sen skämmas över det jag skickat/sagt, vilket gör att jag behöver ännu mer bekräftelse för att veta att jag inte gjort bort mig och så skäms jag över ännu ett meddelande och så är spiralen igång, människor flyr och tillslut står jag kvar ensam. Det förstör så mycket för mig och min önskan att ha någon relation till någon kille över huvud taget.
Så jag tackar verkligen för dessa tips =) Jag VET att de kommer att hjälpa =)
Så jag tackar verkligen för dessa tips =) Jag VET att de kommer att hjälpa =)