pinguuhsverklighet.blogg.se

Tänkte jag skulle dela med mig av lite tankar jag har nu under en mini-down-period.

JAG PALLAR INTE!!!!

Läste i boken Resan förut att det är bra att man stannar kvar i känslan och upplever den. MEN PALLA!!

Har så förbannat ont. Min nackspärr (sen 3 månader tillbaka och som vägrar ge med sig) känns som den gjorde i början när jag fick gå till läkaren, fick en muskelsträckning när jag tränade med en kompis i söndags, Hidalgo knuffade till mig stenhårt i bröstet igår och jag har små kramper i ländryggen. Allt på en gång. Yaayy...
Klarade inte av hela danspasset eftersom jag var svimfärdig hela tiden. Brukar klara av att dansa men blandningen med att äta för lite OCH ha ont blev väl för mycket för kroppen, så det var en smärre besvikelse. Är såååå hungrig nu också, men får inte ner någon mat.
Så jävla trött på att inte kunna äta just nu!!
En sak som däremot faktiskt gör mig lite stolt och glad är att jag inte har några självmordstankar. Innan så hade jag vid det här laget redan gjort en noggrann planering, men nu så är det mer ''Nej, kasta inte telefonen in i väggen. Telefonen har inget med det här att göra. Det är också dyrt att skaffa en ny.'' Och ''Nej. Skrik inte på förare som inte stannar vid övergångsstället och kasta definitivt inte mobilen efter bilen.''
Stannade upp och kom liksom på mig själv att...shit. Jag har inte tänkt en enda gång att jag inte vill leva längre =D så det är positivt....även om känslan att ta ut sin ilska på yttre ting inte är superbra det heller, så är det iaf framsteg =D

 

Hurra för mig....vill dock påminna att jag fortfarande har jääävligt ont.

 

Var och träffade min arbetsterapeut i onsdags och vi kom fram till att jag för tillfället klarar mig utan henne =) Det är ett positivt framsteg tycker jag. Hon hade inte så mycket mer att erbjuda i form av struktur i vardagen osv. 
Vi pratade även om olika typer av relationer till andra människor och hur ofta dessa sätts in i fack/ramar. 
Som att alla relationer man har ska vara enligt en stereotypisk mall. 
Är man kompisar så ''ska'' relationen se ut såhär, är man arbetskollegor på ett annat sätt och är man i en parrelation på ett tredje.
Var väldigt insiktsfullt att inse att bara för att något inte är enligt den ''vanliga'' mallen, så behöver inte det betyda att det är fel på något sätt. Det känns otroligt lättande eftersom då minskar risken för mig att hamna utanför. Om allt är helt ok, så är det väldigt svårt (ja nu använder jag svårt =P) att hamna i ett utanförskap =)

Han antydde att det som Jossan gjort under det här året (som hon faktiskt skulle ha fått betalt för och har rätt att få betalt för) var ett idéelt arbete och att det har hon ju gjort för att vara snäll och då får hon ju faktiskt skylla sig själv. Fan ville ge honom en rak höger rätt i det självgoda ansiktet. Som tur var hade jag mitt personliga ombud med mig, som kunde hjälpa till och styra upp samtalet. Hon var väldigt hjälpfull under hela mötet och tog även fram saker som jag gärna ''glömde'' framföra, för även om jag vet att jag behöver hjälp och vet vad för hjälp jag behöver, så vill jag ändå inte erkänna det fullt ut. Det är ju den lilla envisa biten hos mig själv, som har ställt till det så innan. 
''Miss Jenny Skoog kan visst klara sig själv!''

Även om det var en kortis, så var den väldigt informativ. Jag kom underfund med vad det är jag inte vill erkänna för mig själv och vad det är som jag känner att min behandling går ut på just nu...självförtroende. Äkta självförtroende. Inte något spelat egoistiskt ''jag är bäst i världen'' utan ett ''jag duger, jag kan, jag är värd, jag älskar mig själv och därför kan jag också älska alla andra'' typ av självförtroende.
Det jag blundar för är att jag har ett otroligt dåligt ett. Jag tror verkligen inte på mig själv alls, men jag vägrar erkänna det för jag vill så gärna lyckas.
Jag vill visa att jag kan, att jag gör framsteg (prestationsångest multum). Därför lägger jag mig till med ett spelat yttre, men det falska självförtroendet gör mig bara tyken, självisk och förbaskat försvarsfull. ''Vad sa du?! Gjorde jag något konstigt? Sa jag något dumt? Aldrig! Det kan inte ha varit jag, för jag lyckas! Jag har ju det här vackra självförtroendet som jag så omsorgsfullt byggt upp. Ser du inte?! Och något annat vill jag förresten inte höra på!''
Tro fan att jag har fastnat i min utveckling =P

Fick ett par riktigt varma och goa ridstövlar med matchande handskar till utav dem =D Dessa är ett nytt kärt tillskott hos mig. Nu kommer jag inte bara ha torra fötter när vintern och kylan kommer, utan även varma =D

Så nu ska jag ringa tillbaka imorgon och prata vidare med dem. Känns jättespännande faktiskt och jag hoppas det finns en möjlighet för mig att börja där =D 

Igår satte jag igång på direkten och började jobba med mig själv. Började läsa boken ''Resan'' av Brandon Bays bl.a.

Nu har jag en del processer att ta tag i själv, där jag behöver gå igenom och uppleva alla känslor som jag stänger in inom mig. Det gör mig livrädd. Jag har skjutit upp det så länge jag bara kunnat, för det är jobbigt att ta sig igenom allting och igår var jag så spänd och rädd så jag hade ont i magen. Men jag behöver också ta tag i det för annars kommer jag aldrig komma någonvart.

Varje gång jag lagt mig i tryggheten under täcket, så lugnade jag ner mig med att tänka. ''Det är helt ok att vara rädd. Jag älskar och accepterar mig själv oavsett om jag upplever en känsla av skräck just nu. Det är helt ok att uppleva denna känsla, för det är enbart en känsla och det går över.''

Ibland gick det och ibland inte.

Misstänker att jag enbart var rädd för att möta mig själv och att det var därför jag inte vågade se min spegelbild i spegeln. Nu är det ljust ute igen och skräcken är borta, men fan. Det var en riktigt jobbig natt att genomlida.

MOD Jenny MOD. Jag behöver hitta modet att fortsätta.

Nä nu känner jag att jag behöver ta tag i mitt liv och mig själv lite. Har så mycket blockeringar och rädslor som hindrar mig i mångt och mycket och jag känner att det här funkar verkligen inte längre.

Frågade Joséphine om råd imorse och hur jag skulle göra för att lösa allt med mig själv. Jo det handlar om att ta tag i mina känslor, lära mig hantera dem och acceptera dem, lära känna mig själv och älska den jag är, utvecklas som människa och sluta låta mig styras och hindras av mina begränsningar och istället se möjligheterna.
Hur gör jag för att ta tag i mina känslor, hur gör jag för att hantera dem och hur kan jag lära känna mig själv?
Jag vill kunna se mig själv klart och tydligt. Just nu är det som att titta sig själv i en immig spegel.
Känns som att jag behöver lite hjälp utifrån för att komma vidare med detta.
Oavsett så vill jag kunna klara av saker i livet, som kommer naturligt och lätt för många andra. Nu jäklar ska jag kämpa!!! 

 

Nu tar det fart =D har suttit hela helgen ihop med min samarbetspartner och gjort musik på datorn. Kommit nästan halvvägs på låten och det låter riktigt bra än så länge. Vi är GRYMMA!!!

 

Har börjat tänka ganska mycket på mitt liv och min tillvaro det senaste. Detta gör att jag har huvudet uppe i det blå. Går runt och är småirriterad mest hela tiden och även tyken ibland, har ingen koll över huvudtaget på vad jag gör, vart jag är (stöter till saker) eller vad jag ska göra. Massa tankar snurrar runt i huvudet. Hur ser mitt liv ut? Hur har det varit? Hur vill jag ha det och vågar jag verkligen satsa? 

Behöver hitta modet i mig själv och det gör att jag går runt och spänner mig, vilket har gjort nackspärren ännu värre (har haft skiten i två månader nu!!!!) och har även börjat få väldigt ont i magen.

Tänker hela tiden på att ''Allt är som det ska vara'' och att ''Saker kommer komma till dig när det är meningen att det/de ska komma''. Samtidigt vill jag heller inte bara slappna av och låtsats att allt kommer lösa sig. Vet att jag behöver jobba lite själv också ifall jag vill att något ska hända. Börja fokusera på det jag vill t.ex.
Just nu känns det bara som att det är väldigt mycket runt omkring och att det är mycket jag behöver hålla i huvudet och komma ihåg att göra, även om jag skriver ner allt.

Har också fått en idé från en kompis, som har lagt in massa positivt tänkande citat på sin dator och kör det som skärmsläckare. Tänkte göra en liknande grej, fast sätta upp dem på mina speglar, på garderoberna, på väggarna osv. =) Känner att det är väldigt behövligt och även fast man kanske inte tänker på dem lika mycket efter ett tag, så blir ju ändå hjärnan påmind ''omedvetet'' varje gång den får syn på dessa citat =)

Har träffat en underbart härlig prick, som är villig att lära mig allt han kan om musikprogram på datorn och så. Imorgon tänkte vi ses och se om vi kan börja på en låt, så jag har letat melodier i flera dagar och försökt komma på text till vissa av dem.
Himla kul är det....även om jag känner att jag kan spy på vissa låtar ibland när jag behöver lyssna på dem om och om igen för att matcha in texten =P

Dessutom imponerar han och inspirerar mig. Han är så som jag och Jossan har kämpat för att jag ska bli. Disciplinerad, positiv, driven, omtänksam, respektfull och har ett bra tankesätt. Det som jag har kämpat stenhårt för att lära mig, har han inbyggt hos sig redan och det ger mig hopp om mänskligheten =)

 

Vaknade upp häromdagen med tårarna sprutande. Drömde en mardröm om att Selma dog =O. Visste ju att det bara var en dröm, men kände mig ändå tvungen att gå upp och kolla ändå. 
På tal om Selma så mår hon mycket bättre förhållandevis. Hon börjar få tillbaka sin energi mer och mer och det ser bara ljust ut för hennes del. Tror drömmen handlade mer om att jag släppte på känslodammen nu när jag äntligen kan börja slappna av lite.

Just nu håller vi på att få henne och Hidalgo att komma överens (hon behöver utrymme och vill vara ifred och uppmärksamhetstörstande Hidalgo vill vara nära och tycker hon är dryg), så för tillfället går de istället i två olika hagar bredvid varandra. 
Känns riktigt roligt att få in lite nya personligheter till vårat lilla stall =)

 

 

Det har hon ju varit innan på kvällarna, men hittills har hon aldrig varit det såpass tidigt på dagen som 12-13. Såg även att hennes sår efter operationen var mer svullet än tidigare och det såg ut som att det var varigt och att stygnen var på väg att gå upp. Jag blev jätteorolig och skickade en bild till Jossan, men täckningen i det här förbannade huset är ju så jävla värdelös, så det tog extremt lång tid innan det kom fram. 
Under den tiden blev Selmas sår bara mer och mer svullet. Tillslut tog jag beslutet att ringa veterinären. De blev lika oroliga de och jag fick en akuttid. Fick tag på Tor tillslut, som snabbt kunde komma och köra upp oss till Blå Stjärnan här i Borås. Jossan kom så fort hon kunde och vi fick reda på att hon fått en inflammation i såret och att det kommer krävas en ny operation, för hon tålde tydligen inte tråden som de sytt med.
Sedan kom det värsta beskedet. Taket på hennes försäkring för veterinärkostnader har redan nåtts och nu kommer vi få bekosta resten själva!!!! 

Jag bara såg Joséphine rasa ihop inombords och blicken hon gav när hon talade om för mig och Tor sen, att hon antagligen inte komma att kunna lösa ut Selma. Jag dog inombords och bara stängde av alla känslor för att kunna hantera det beskedet och tankarna började istället snurra i huvudet. ''Hur ska vi lösa detta? Hur kan vi få fram pengar? Vad kan jag göra?''. Har därför startat en insamling på Facebook och jag hoppas innerligt att vi kan få en del hjälp där.
https://www.facebook.com/pages/Sn%C3%A4lla-skulle-ni-vilja-hj%C3%A4lpa-Selma/418104648299338

Jag har bott här såpass länge nu att både hästar, hundar och Joséphine har blivit min familj. Det jag har önskat hela tiden, att ha någon att komma hem till, det finns redan här i form av dem. Jag har alltid trott att en familj bestod av en man och sina egna barn, men insåg nu att det enbart är min och bild och övertygelse utav det och att det är så som samhället framställer att det ska vara, men att det i verkligheten faktiskt kan te sig annorlunda.

Jag har redan min familj. Jag har mina föräldrar och syskon, mina släktingar och nu har även Joséphine och djuren blivit en del av familjen. Om jag sedan träffar en kille, så kommer han enbart att utöka och ingå i den familj jag redan har.

Därför kommer jag göra allt som står i min makt för att hjälpa Selma. Jag vill att hon ska få fortsätta att leva och jag gör det inte för Joséphines skull, utan för Selma och för att hon är en del av min familj. 

''Att göra fel betyder INTE att man är en sämre eller värdelös människa. Även den mest perfekta personen gör fel. Det som gör en bra människa är hur man bemöter, tar till sig och hanterar sina brister och misstag.''

 

Igår fick hästarna komma ut i en ny hage med massa gräs. Eftersom det inte har funnits så mycket bete kvar i dem andra hagarna, så behöver deras magar vänja sig vid att äta så mycket nytt gräs igen. Därför fick de bara vara i den nya hagen i 1 timma.
Det var två mycket missnöjda hästar som jag hämtade därifrån. De innerligt och hjärtligt hatade mig efter det. Bifrost gick och nafsade och putte på mig hela vägen tillbaka till deras daghage. Hidalgo lyfte benet sedan när jag släppte honom och hotade med att ''Jag lovar jag sparkar dig om du kommer närmre nu.'' 
När jag sedan skulle gå hem och sa hejdå, så ignorerade Bifrost mig totalt medan Hidalgo strök öronen bakåt och vände rumpan till. ''Jag tänkte INTE prata med dig.''
Dessa små sötnosar, så jag har lovat att de ska få komma tillbaka till den nya hagen idag igen. 

Första dagen tillbaka på dansen idag. Hade väldigt mycket bättre kondition än jag trodde och myyyyycket sämre muskelork än jag förväntade mig. Det är nu jag verkligen märkte av hur mycket min dåliga matperiod verkligen har slitit på kroppen.

Tråkigt, men sånt man får ta. Det kommer ju bli bättre.

 

Passade på att tvätta rent transporten idag också. Lovade ju Jossan att göra taket för ett år sedan, så för att kompensera för tiden som gått, så gjorde jag hela transporten. (har pyttelite kvar, men det är obefintligt =P)
Det var ju klarblå himmel, strålande sol och riktigt härligt varmt ute. Sommaren har kommit tillbaka, så det kändes som det enda rätta att ställa sig i bikini och köra en äkta carwash =P

                                                                    Note to myself
Att träna på: Låta andra få säga sitt också, sluta avbryta och lägga av att vara ''Bäst i hela världen. Jag kan allt och därför ska man göra på mitt sätt.''
Planera in tiden bättre så att jag slipper springa runt överallt och göra allt jättefort så att jag hinner med allt.

 

Vara vänlig, uppmuntra andra och vara behjälplig.

Göra ett bra jobb och sköta alla åtaganden, som jag gjort exemplariskt den senaste veckan =)

Att vara förstående för djurens behov.

 

Upptäckte att jag kunde sjunga...bra också. =D Eftersom jag är otroligt självkritisk, så tar jag mitt eget godkännande som väldigt positivt =P
Visste ju innan att jag kunde ta en ton så sätt, men inte att det faktiskt lät så bra =D blev lite positivt överraskad. Har bestämt mig nu för att faktiskt satsa på det, men kommer börja lite smått så att jag kommer in i det. Leka runt lite med olika röstinspelningar och bara ha allmänt kul.

Har iaf gjort röstövningar, röstuppvärmning och tränat på skalor en till två gånger om dagen i över en vecka =)
Nu är det bara att se vart det bär hän. 

Jenny kommer bli en upptagen tjej ;)

 

Erica hade rätt. Jag kunde, jag vågade och jag satt kvar. Tack så otroligt mycket för den turen =D
Tack också för alla tips, all stöttning med ridningen och för all feedback jag fick. Det betydde väldigt mycket <3

 

Idag har varit en ganska så springig dag. Eftersom Sanches hade husse hemma som tog hand om honom, så fick Selma vara själv väldigt mycket igår. Hon var så deppig så det gjorde ont i hjärtat. Det blev en glad stund för henne när Tor kom hit under dagen, men sedan fick hon ju vara själv igen.
På kvällen sedan så följde hon efter vart jag än gick och hon låg tätt tryckt intill mig i sängen sen. Därför ville jag inte lämna henne själv för mycket idag. Ilade iväg till stallet och ordnade med hästarnas frukost och sedan hem igen med Sanches, för att han skulle kunna hålla henne sällskap dem få stunderna jag väl var i stallet. Det funkade för idag mår hon mycket bättre, men det har som sagt varit korta men många turer till stallet idag =)

Kvällspromenaden nu sist med Selma, var helt och hållet hennes egna och min lilla tid. Hon fick välja väg och det var hon mycket nöjd med. Sötingen sprang med viftande svans och högburet huvud hela den lilla rundan vi tog. 

Just nu har jag i alla fall bestämt mig för att jag vill ha ett eget liv. Ett riktigt liv. Inte ett liv som levs på lånad tid, på låtsats eller med falska fasader och manipulation, utan ett äkta liv. Jag vill ha en egen bostad, en kille att komma hem till och ligga i famnen på i soffan, ett riktigt jobb där jag kan få lön och faktiskt ha möjlighet att kunna betala mina egna intressen och hobbies.
DET är vad jag vill ha.

Jag vet att det är helt vansinnigt eftersom att jag för bara 5 timmar sedan tyckte att jag såg äckligt smal ut och med två pinnar till armar och jag vet att det är helt omöjligt att jag skulle ha gått upp 18kg på 5 timmar. Samtidigt vet ju min hjärna att jag har börjat äta någorlunda igen och visar en helt annan bild. Det är sjukt skrämmande. Jag vet att det är hjärnspöken och att det bara är en förvrängd bild ur mitt huvud. Samtidigt har jag aldrig varit med om något liknande tidigare och jag var på gränsen till panik nyss. Jag ville fråga mina kompisar och lägga upp bilder och allt som kunde bevisa för mig att hjärnan verkligen bara spelade mig ett spratt.

Det som hjälpte mig ur det var Jossans predikningar: ''Varför behöver du andras bekräftelse? Räcker det inte med att du vet och att du tycker? Kan du hitta bekräftelsen någonstans inom dig? Håll dig till verkligheten. Sanningen finns inom dig.'' 

Genom det lyckades jag lugna ner mig. Jag är inte så rädd för att bli fet, för jag vet att jag rör mig alldeles för mycket för det, utan det som skrämde mig var hjärnans spratt. Om den kan luras på detta sätt, hur mycket luras den inte annars då?

 

En vän mådde lite dåligt, så jag skrev denna skriften, som kom upp i huvudet just då, för att muntra upp.

''Vi med stort självkomplex behöver inse att vi duger
 som vi är.
 Vi är alla gjorda av stjärnstoft (sant faktiskt) och det
 gör att vi alla är en och samma, samtidigt som vi har
 utvecklat olika personligheter och det är det som gör
 oss unika.
 Det finns ingen annan som du. Du är ett original,
 varför vill du då dölja det?
 Det är ju som att sätta en fyraårings tecknade ekorre
 (som man inte hade vetat vad det var om det inte
 hade stått ekorre på) över Picassos mest kända
 målning och hoppas att det ska funka.
 Och teckningen kan vara söt och gullig, men
 originalet är så mycket bättre och så mycket mer värt
 Det är ju originalet som folk är ute efter.''

 

Åkte till mormor och kenneth i fredagskväll och har haft en helt underbar helg där. God mat, trevligt sällskap och en mysig liten utflykt till Halmstad för lite shopping och en runda på stan. Fick äntligen tag i en vit underklänning så jag slipper ha min svarta klänning innanför mina andra vita och en svart B-H. 
Både mormor och Kenneth har varit helt underbara när det gällde stöttningen inför mina nuvarande matproblem. Jag bad dem att inte tjata på mig och fråga 3 extra gånger det var ''säkert att jag inte ville ha något mer'' och det hjälpte otroligt mycket att de inte gjorde det denna gången =)
Mormor hjälpte även till att göra två shorts utav mina gamla jeans. Även fast sommaren är på upphällningen, så är det ändå skönt att kunna ha 2 extra att byta med. Med mormors guidning så blev de faktiskt riktigt bra. Jag är otroligt stolt över att sömmarna blev näst intill spikraka. Jag kan om jag vill som sagt ;)

Hidalgo däremot var inte riktigt lika glad. När jag kom imorse och skulle ge dem frukost, så spanade han glatt efter matte och när han inte kunde se henne blev han SÅ besviken. Han sänkte huvudet så att det bara hängde där och sen var det med tunga steg som han vandrade in i stallet. Det var verkligen hjärtskärande att se.

Jag berättade att matte skulle åka iväg och träffa sina föräldrar och att han fick stå ut med mig i några dagar framöver nu. Då tittade han på mig, tuggade lite och det var som han sa att ''Ja ja. Det får väl duga då.''
Haha han är charmig den lille guldlocken =)

Var på Ullared igår med Erika och jag var så stolt över mig själv efteråt. Ett perfekt fokusbyte var det, för jag kunde skratta och komma tillbaka på en mer medelnivå efter denna extremt långa depressiva perioden jag haft nu. Kunde verkligen koppla bort allt och sluta tänka på alla problem och svårigheter som varit nu det sista =) och jag lärde mig mycket utav denna härliga tjej.
Fick också verkligen använda mig av alla mina knep för att inte komma hem med massa onödig skit. Har märkt att om jag provar kläderna jag tycker om, har på mig dem en liten stund, står framför spegeln och beundrar dem, håller om dem lite och sedan lägger tillbaka dem, så har jag ju faktiskt ''ägt'' kläderna för en liten stund. Då har jag ju redan haft dem på mig, jag har synts i dem och då kan jag släppa dem sen utan att känna mig alltför ledsen =D
(Har däremot inte lyckats med denna tekniken än när det gäller skor, så pengabrist är lika med: Hålla sig borta från skobutiker =P)

Har tagit tag i mina matproblem också och ska nu börja på ätstörningsenheten så fort remissen är skriven och klar, för som sagt det har blivit ohållbart nu. Jag kämpar varje dag med att få i mig mat och jag är verkligen hungrig, men jag mår så fruktansvärt illa så fort jag stoppar något i munnen.
Det här var min frukostupplevelse imorse.

 

Man träffar dem människor man behöver och förtjänar. Så jobbigt bara när man får se sanningen om sig själv i andra. 

 

Tog tag i mina känslor och rädslor lite idag också. Fick ännu mera svar och ännu lite mer klarhet i varför jag mår som jag mår, gör som jag gör och är den jag är och sedan också hur jag ska lära mig av det, bearbeta det och förändra det.
Lika mycket tårar som vanligt, ett krigande inre som river och sliter i bröstet så det gör ont, som det underbara i när jag får klarhet och får nya mål att jobba mot =) En jäkla resa det där varje gång.

 

Behöver verkligen börja äta nu. Har börjat inse att mina ätstörningar är på riktigt nu och att jag behöver hjälp. Har varit så yr, illamående och darrig hela dagen idag. Får hjärtklappningar om jag bara råkar dra in ett lite för djupt andetag, kroppen är helt matt och slö och alla rörelser går otroligt sakta.
Just nu är det på gränsen till att jag vill åka in till sjukhuset och få dropp och matersättning, men är lite kluven...för jag vill verkligen aldrig bli inlagd på psyk igen och den risken finns ju. 
Det är liksom ännu en sån sak jag inte direkt vill lägga på min livsmerit.
-''Hej vill du anställa mig, bli min vän, bli ihop med mig? Jag är en psykiskt labil person med relationssvårigheter.''
-''Ja men självklart! Du är precis en sådan jag letat efter.'' ....................................

 

Har gjort mina såkallade ''Miniresor'' nu nästan varje dag. Det gör att mer och mer känslor kommer fram även till vardags och de blir mer och mer tydliga, verkliga och jag tycker det är skitläskigt, för jag vet inte vart jag ska ta vägen när de kommer eller hur jag ska hantera dem.

De senaste 3 dagarna har jag mått skit. Har haft mardrömmar en hel vecka och det börjar ta på krafterna och humöret. Mina moodswings känns okontrollerbara för tillfället och jag har just nu ingen aning om ifall jag överreagerar eller inte i olika situationer. Jag känner mig helt vilsen, förvirrad och fastlåst i mina beroenden. Det jobbigaste för mig just nu är att jag lätt blir beroende utav andra människor och då menar jag som om de vore mitt knark. Jag behöver dem, behöver prata med dem hela tiden, få uppskattning och bekräftelse hela tiden och jag hatar att jag låter mig bli så påverkad utav andra människor. 

Ja, så nu för att jag behandlade Jossan så vidrigt som jag gjorde, är jag satt på bestraffstädning. Det jag hatar mest utav det också...ATT DAMMA. Ska damma varenda liten pryl och noggrant också. Det är väl inte mer än rätt för jag var verkligen taskig mot henne, så ultimatumet var: Damma ALLT eller flytta. 
Det segaste är att jag inte riktigt vet hur jag ska fixa mina relationsproblem till andra. I vanliga fall kan man ju lösa det genom att ta tag i sitt liv, men det går ju inte nu för det har jag redan gjort och det med råge också. 

Fan. Är bara jäkligt förvirrad och vilse just nu som sagt.

 

För att prata om något roligare, så funderar några kompisar och jag på att starta band. Vi är fyra sångare nu tydligen, så det hade varit lite kul att köra något med stämmor. Träffade en av dem idag och pratade lite och testsjöng lite. Jag är lite stolt och förvånad över att jag faktiskt kunde gå upp så högt som jag gjorde..ouppvärmd också och han har en grym basröst. Det ska bli spännande att höra hur de andra låter och se vad vi kan skapa fram med det =) men jag tror det kan bli riktigt kul.
Haha vi har t.o.m fått groupies redan och vi har inte ens startat någon grupp än  =P
Nä, det var riktigt bra att komma iväg lite idag. Få skrattat lite och få ett fokusbyte. Det var nog precis vad jag behövde just nu.

Igår hade jag och Joséphine ett samtal på morgonen. Det som jag tycker är väldigt läskigt med det är att jag bara hörde det negativa i det hon sa och har inget minne alls av hon lade in så mycket positivt. Hon sa först en positiv sak, sedan lade hon in lite konstruktiv kritik och avslutade med ännu en positiv sak.

Ändå kommer jag enbart ihåg det negativa. Det andra var som att hon aldrig yppat. Kan inte ens nu komma på att jag hörde något positivt från henne. Det känns jätteskumt.

Plockade ännu mera hallon igår annars =D blev väl liiite för överambitiös och stod där i 3 timmar. Det fick jag betala för efteråt. Armarna är helt sönderrivna, så ser väl ut som en riktigt motiverad självmordsbenägen och det svider gött. Men det var det värt.

 

Har jobbat bra ihop med mitt Personliga Ombud idag. Tog med mig ALLA papper jag hade hemma och det är mycket. Det var första gången, sa hon, som någon faktiskt kom in med fullständiga underlag för allting, så vi fick skickat iväg ansökningen om kontaktperson, stödperson, stödfamilj redan idag =D
Är lite stolt faktiskt över att jag fullföljt alla samtal och fått hem alla journaler och anteckningar ifrån ALLT jag någonsin har gjort. Det har jag Joséphine att tacka för =) hon sparkar på mig bra i arslet ibland.

 

Masserar lymfkörtlarna och trycker på hjässan varje gång en jobbig känsla kommer upp och det hjälper =D 
Det lugnar mig, det hindrar mig från att fastna i mitt tillstånd och det hjälper mig att möta känslorna utan att jag blir så skräckslagen =)

Känns jättebra. Får ju göra det..jag vet inte hur många gånger om dagen, men det kvittar. Så länge det hjälper så är det bara bra. Och det jag gillar med detta är att det inte syns så tydligt när jag gör det, så jag kan göra det när som och vart som =)

 

Tack Jossan för att du hjälpt mig bli mer öppen, så att jag kan ta in nya och gamla saker lite bättre =)

 

Har varit på lite foto-humör idag, så gick en runda runt i naturen och testade vad min kamera gick för. Blev inte så knåpert resultat ändå.

 

Ja hur ska jag sammanfatta detta egentligen? En underbar helg, en otrolig, en insiktsfull, fantastisk och bara helt överväldigande helg.

Det började med att Jossan bjöd med mig till ett ställe som heter Trädet. Det skulle vara som en ''gathering'' för NLP-människor förstod jag det som. Det verkade iaf vara väldigt intressant, så jag kände att jag absolut ville följa med...och vilken resa det blev. Känner mig som en helt ny människa.

 

Så där satt vi (försökskaninerna som vågade sig upp på scen) och simmade runt som guldfiskar, snurrade runt som tvättmaskiner, gömde servetter som han intalade oss var pengar, tappade bort våra munnar och trodde att vi var dansstjärnor i en dansshow haha =D

Sedan åkte vi vidare till gården som vi skulle bo på. 
Lördagmorgonen inledde jag med en skön långpromenad med vovvarna ute i naturen. Aldrig har jag väl njutit så av en enkel promenad. 
Gick man åt ena håller var det bara skog:

Resten av dagen gassade vi i solen, hade en minikurs i beslut och agerande, umgicks och bara hade allmänt trevligt.
På eftermiddagen gick Erik, jag och två andra till en närliggande djurkyrkogård. Den var verkligen så fin som vi hade fått förklarat för oss att den var. Det var färska blommor där och riktigt välskötta gravar.

Tack Joséphine <3 den chansen hade jag aldrig fått utan dig. Sedan avslutades alltihopa med en grillfest för allihopa.
Det handlade mycket om accepterande av både mig själv och omvärlden, om att förlåta andra och även mig själv, att tömma ur alla gnagande känslor som jag alltid stänger inom mig och lära mig inse värdet av mig själv.
Det var inget lätt att tampas med kan jag säga. Ibland gjorde det så ont i bröstet på mig att jag trodde det skulle spricka.   Ja herregud hur mycket rädslor kan man ha inom sig egentligen. Mycket tydligen.

Det är inte så lätt att acceptera och tillåta sig själv att vara lycklig och må bra, när ens inre kämpar emot och tycker att jag är en värdelös, elak och illvillig människa som inte förtjänar något bra alls.
Men tillsammans kom vi igenom den barriären och vi lyckades få mitt stridande inre att samarbeta mer. Det har länge känts som att det är ett krig bland alla känslor inom mig och nu äntligen så har det stannat upp. Det är fortfarande oroligt därinne, men det känns som att nu äntligen så kan alla känslor få göra sig hörda, bli sedda, uppmärksammade och lyssnade på.
Jag har liksom börjat att sluta fred med mitt krigande inre.
Det var mycket att ta in, vilket jag märkte väldigt tydligt senare när vi alla skulle samlas i kursrummet. Vi skulle blunda, se, acceptera och inse att vi var goda, vackra, underbara, kraftfulla osv och svara på frågor till oss själva om hur vi skulle tänka, göra, säga för att verkligen kunna tro på detta.
Jag fick en sån fruktansvärd ångest. Tårarna bara sprutade och hur mycket positiva stärkelseballonger jag än plockade till mig, så hjälpte det inget. 
Jag har precis börjat acceptera att jag faktiskt inte är så ond och värdelös som jag trott och att jag kanske är värd att må lite bra ändå, så det blev lite väl mycket att ta in att jag också självklart var både kärlek, kraftfull, god och hade en mening i livet.
Jag hoppas att jag kan få mina vänner och nära att förstå arbetet jag gör med mig själv också.

 

Vill verkligen tacka Joséphine för att jag fick följa med denna helgen, för att du stöttat mig genom allt och för att du är en alldeles underbar person.
Tack även till Lizette för att jag fick möjligheten att göra denna process med dig och för alla varma ord du gav mig på vägen.
Och ett stort TACK till alla som gjorde denna helgen till en fantastisk upplevelse <3

Var och firade en kompis födelsedaag igår och det var helt fantastiskt bra. 

Det första jag ser när jag kliver in, är ett gäng flickor som sitter lugnt vid ett bord och dricker alkoholfritt vin. Låg musik ifrån en stereo och en väldigt lugn stämning låg i rummet. Jag blev helt chockad och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig.
Jag är så van vid att det är hög musik, fulla människor och liksom ja...röj. Så jag blev först väldigt osäker och kände mig som en fyraåring på sitt första släktkalas. Jag undrade vad de skulle tycka om mig och så, men jag blev välkomnad och inbjuden i samtalet som om jag var vem som helst.
Jag tror att jag går runt och oroar mig för att mitt förflutna ska synas igenom. Det känns som att jag går runt med en stämpel i pannan ''psykiskt sjuk f.d pundare'', men mitt förflutna syns faktiskt inte. Det enda som faktiskt lyser igenom är min osäkerhet och antagligen mina värderingar som faktiskt enbart kommer fram när jag pratar med folk.
Nä det var en helt otroligt skön känsla, att kunna sitta ner med enbart tjejer och för första gången inte känna mig utanför. Slippa vara rädd för att det ska bli bråk, att nåt ska gå sönder eller att någon ska börja tafsa.

Jag förstår nu på riktigt vad det innebär, som Jossan säger, att vara med människor som är tvärt emot vad jag brukar umgås med.

 

Och dessutom fick jag så bra tips från dem andra tjejerna. Vi kom in på samtalsämnet kärlek, förhållanden och att man knappt kan hålla sig ifrån personer som man tycker om. Jag berättade att jag pga min osäkerhet och mitt bekräftelsebehov gärna stalkar folk med sms och meddelanden och frågade hur de brukade göra för att undvika skicka tusen meddelanden, som man ändå bara skäms över sen.

1. Skriv meddelandet, lägg ifrån dig telefonen, kom tillbaka efter en 10 min och läs det igen innan du skickar det.

2. Skicka det till dig själv, titta igenom det och fundera på hur du hade reagerat om någon annan hade skickat det.

3. Svara på ditt eget meddelande och ge dig själv feedback, bekräftelse och beröm.

 

Alla 3 tipsen verkar superbra och jag kommer verkligen gå igenom och göra allihopa först, innan jag skickar något till någon annan nästa gång.

För jag vill verkligen slippa den här onda jävla spiralen:

 

GE MIG BEKRÄFTELSE!!! Och sen skämmas över det jag skickat/sagt, vilket gör att jag behöver ännu mer bekräftelse för att veta att jag inte gjort bort mig och så skäms jag över ännu ett meddelande och så är spiralen igång, människor flyr och tillslut står jag kvar ensam. Det förstör så mycket för mig och min önskan att ha någon relation till någon kille över huvud taget.
Så jag tackar verkligen för dessa tips =) Jag VET att de kommer att hjälpa =)

 

 

Japp så är det med humöret också. Just nu har jag ett riktigt litet pityparty. Det är syndast om mig i hela världen för tillfället. Mycket nedvärderande tankar om mig själv, men mest undrar jag varför jag gör såhär mot mig själv hela tiden? Varför skapar jag situationer och drama? Varför är jag så förbannat självdestruktiv?
När någon säger att jag är underbar och fin, så gör jag fan ALLT för att motbevisa detta. Intyga folk att det inte stämmer. När de sen tröttnat, så gör jag allt för att de ska stanna kvar och gör och säger vad som helst för att få uppmärksamhet, vilket bara gör saker värre =(

Vill bara lägga mig under täcket och aldrig stiga upp igen. Tänker på det som en av mina handläggare sa till mig. ''Du kanske inte är så gudomlig som du tror när du är manisk och du kanske inte är så totalt värdelös, som du tror när du är depressiv. Du kanske ska lägga dig någonstans mitt emellan.'' 
Men fan vad det är svårt just nu. Jag gör vad jag kan för att tänka så, men det är inte lätt när mitt inre skriker att jag inte är värd någonting.
Det värsta är att jag vet så väl vad det är jag håller på med och varför, så varför kan jag inte sluta? Jo därför att jag är självdestruktiv och varför är jag det? Jo för att jag är så osäker på mig själv, livet och alla runt omkring mig och jag vill bevisa mina övertygelser.
Hur ska någon någonsin orka leva med mig och mina berg-och-dalbane-svängningar? När jag är så trasig inuti.

Bifrost den gullepojken tröstade mig bra imorse. Han var på väg ut ur stallet men vände sig sedan om, gick fram till mig och lade helade huvudet och halsen över min axel. Han har ett hjärta av guld den hästen <3

 

Det kommer en kompis från Kungälv senare idag och hälsar på. Jag ser verkligen fram emot det och det håller mig faktiskt lite från att gräva ner mig totalt. 

 

Efter några dagar av noll matlust alls, har den äntligen kommit tillbaka. Äter som en häst nu och dessutom är jag bra i både nacken och axeln, så efter att ha väntat i 3 månader har jag nu äntligen kunnat arbeta som vanligt i stallet igen =D

Nu sitter jag här och har blåsor i händerna, musklerna värker, huden är solbränd och benen brända utav både tistlar och brännässlor och jag kan nog inte beskriva hur lycklig och tillfreds jag känner mig.
Körde kanske på lite för hårt idag, men det var det värt isf =) har fan väntat länge på detta. Var t.o.m så glad att jag vägrade låta andras sinnesstämningar påverka mig och jag kunde hålla mig kvar i mitt tillstånd utan problem.

Har nog fått börja inse nu att jag nog är lite för lättflirtad när det gäller killar. Har inte velat erkänna det förut, men får nog ta och göra det nu. Ett enda snällt ord räcker för att jag ska falla och allt detta pga mitt förbaskade bekräftelsebehov. 
Men nu har det hänt igen och jag får lägga band på min förmåga att gå händelserna i förväg. Det största problemet för mig när jag gör detta, är jag blir så otroligt besviken när saker inte blir som jag tänkt. Det får också andra att känna sig kvävda och orättvist behandlade och så är det aldrig snällt att göra mot någon.
Får istället se till att stanna upp och vara glad för det jag har, det jag får och det jag fått.