Provade på dans igen i tisdags och gud vad jag har saknat det =D Känns helt underbart att få dansa igen.
Det är något jag verkligen kommer att fortsätta med och dessutom så löste det upp många av mina låsningar i både ryggen och höften.
Både tisdagen och torsdagen var det ABC och där får jag verkligen möjlighet till att träna på att hålla låg profil. Vill ju gärna ta över och få min vilja igenom. Eftersom vi jobbar mycket i team där, så får jag verkligen möjlighet att träna på att lyssna på andra och låta dem komma fram i ljuset också. Det är något vad verkligen värdesätter.
I onsdags var det möte med arbetsterapeuten igen och det verkar inte gå framåt alls med att få en ny utredning. Hon sa iof en ganska så insiktsfull sak.
:Om jag då när utredningen gjordes, svarade på frågorna så som jag ville vara istället för hur jag verkligen var och ändå fick diagnosen ADHD, så kanske det räcker. Tål att tänkas på lite.
Igår så åkte Promise hem till sin ägare igen...efter två dagars försök till att lasta henne. Det kändes riktigt jobbigt för jag såg ju på henne att hon verkligen inte ville lämna Bifrost och Hidalgo.
Första dagen när Karsten kom och skulle hämta henne, så förstod hon direkt vad det gällde och gick ifrån honom. Hidalgo den ädla vita springaren, gick hela tiden emellan henne och Karsten och gjorde allt han kunde för att hon skulle få stanna kvar. Den hjälplösa, förtvivlade blick han sedan gav mig, när han insåg att han inte skulle lyckas, skar som tusen knivar i hjärtat på mig.
Det var då jag stängde av alla mina känslor. Mina känslor skulle inte ha gjort ett dyft för att förbättra situationen eller hjälpa hästarna på något sätt.
Bifrost i sin tur var riktigt arg på Karsten. Här kommer en snubbe som ska ta hans älsklingstjej ifrån honom. Själv kunde jag bara stå där och trösta dem. Kände mig så hjälplös och som den största svikaren i världen.
På kvällen första dagen av lastningsförsöket, så fick alla 3 hästarna så mycket omtanke och Bifrost var en riktig klippa.
Stackars Promise var helt förvirrad och orolig när Karsten hade lämnat in henne i boxen och åkt iväg. Jag stod med Bifrost i gången och gjorde iordning honom för kvällen. Bifrost blev väldigt frustrerad när hon kom in och tyckte att jag var väldigt långsam och när jag släppte in honom i sin box, så frågade jag honom (precis som jag alltid frågar) om allting kändes ok och om täcket satt som det skulle.
Han stannade upp och såg mig rätt in i ögonen och jag fick känslan av att han sa ''Jag är ok. Jag mår bra. Ta hand om Promise istället.''
Jag frågade honom om det var helt säkert att allt var ok och då skickade han ut mig ur boxen med en liten försiktig knuff med mulen och sen tittade han på oroliga Promise. Tydligare än så kunde inte budskapet ha varit.
Promise lugnade ner sig så fort jag öppnade boxdörren och hon upptäckte att det var jag och då lade hon huvudet mot mitt bröst.
Hon fick massage och ryktning och tillslut började hon släppa på spänningarna och slutligen gäspade hon.
När jag lämnade dem för kvällen så var det 3 lugna hästar som stod och mumsade hö.
Dag 2 fick de lastat henne. Själva proceduren var väl inte helt i min smak. Jag har aldrig varit ett stort fan av att använda spö vid lastning, men det är inte min häst och Karsten känner troligtvis henne tillräckligt bra för att veta vad som är bäst för henne.
Däremot fick jag ta hand om en skräckslagen Bifrost och en förvirrad Hidalgo. När jag efter ett tag släppte ut dem i hagen, så sprang Bifrost förtvivlat runt i hagen och ropade och letade efter Promise. Det var som att se ett sto, som inte kan hitta sitt föl.
Hidalgo själv visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Han gick mest runt och gnäggade lite förstrött och tog en tugga gräs här och där. Hans starka, pålitliga ledare var ju liksom helt ur fattningen.
Så idag är jag helt slut både fysiskt och psykiskt. Det har varit mycket känslor, mycket ansvar och mycket givande av både kärlek och omhändertagande till alla 3 hästar.
Så jag ser verkligen fram emot en trevlig middag ikväll med gott sällskap och jag får t.o.m bidra med efterätten =D
Dessert. That´s my thing. Katshing